WILLIAM HEMBERG och OSKAR SILLÉN. Bokföringslagen av den 31 maj 1929 m. m. Sthm 1930. Norstedt. Inb. kr. 4.50.

 

    Det sedan länge trängande behovet av en reformerad bokföringslagstiftning har i väsentlig grad blivit tillfredsställt genom bokföringslagen den 31 maj 1929. Därigenom har sålunda bokföringsskyldighet nyinförts för åtskilliga verksamhetsgrenar och sättet för skyldighetens fullgörande lämpats efter modernare bokföringsmetoder. Alltjämt kvarstår emellertid orubbat att bokföringsskyldighet är avgörande för de legala begreppen köpman och handelsbolag, att den medför skyldighet att till handelsregistret anmäla firma m. fl. konsekvenser, som te sig åtminstone främmande i sitt samband med åtskilliga av de verksamhetsfält för vilka bokföringsskyldigheten nyinförts. Under lagstiftningsförslagets behandling i riksdagen uttalades också den förmodan, att ändring i dessa avseenden skulle kunna ske i sammanhang med en allmän revision av näringslagstiftningen.
    Ovan nämnda arbete återger innehållet uti den nya lagstiftningen och belyser detsamma genom talrika referat av och redogörelser för förarbetena till densamma. I arbetet hava intagits redogörelse för i speciallagstiftningarna om aktiebolag, bankrörelse och sparbanker förekommande särskilda bokföringsbestämmelser. Arbetet innefattar sålunda en fullständig redogörelse för nu gällande lagstiftning om bokföring. Ett alldeles särskilt värde beredes åt arbetet genom de däri förekommande, av talrika formulär belysta praktiska anvisningar om huru en bokföringsskyldighet kan på olika sätt fullgöras till överensstämmelse med lagens fordringar.
    På några punkter i formulärens innehåll är anmälaren icke riktigt överens med författarna. I det å s. 117 intagna förslag till inventariebok och balansräkning återfinnes bland tillgångarna ett livförsäkringsbrev, vars värde utförts med summan av inbetalda premier. Författarna yttra härom: "Upptagande av det för livförsäkringen hittills erlagda totala premiebeloppet synes ej vara alldeles nödvändigt men för bedömande av näringsidkarens verkliga förmögenhetsställning synnerligen önskvärt." Enligt anmälarens mening utgör livförsäkringens verkliga värde i allmänhet ett mindre belopp än summan av erlagda premier och detta ofta även om det ursprungliga försäkringsbeloppet undergått höjning genom besparad andel i s. k. vinstmedel. Rätteligen synes värdet av en livförsäkring icke böra upptagas över dess s. k. återköpsvärde. Lagstiftningens syfte är för övrigt icke ovillkorligen, att bokföringen skall giva vid handen en verkligt riktig framställning över den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning utan snarare, att därav skall framgå en ekonomisk

ställning, som icke ter sig bättre än den verkliga. Intet hinder föreligger därför att i inventarium och balansräkning upptaga en tillgång under dess verkliga värde. (Sker detta genom en nedskrivning, kan denna behöva anmärkas uti deklaration för taxeringsändamål.) Icke heller är anmälaren övertygad om riktigheten av innehållet uti de å s. 123 ff. framlagda förslag till inventarium och balansräkning för handelsbolag, nämligen i fråga om angivandet av belånade fastighetsinteckningar. Det är mycket praktiskt och tillrådligt och bör utgöra ett med tacksamhet av eventuella revisorer emottaget observandum, att under fastigheterna angiva inom linjen totala kapitalbeloppet, i det använda exemplet 73,000 kr., av fastigheterna graverande penninginteckningar. Då bland skulderna sedermera upptagas reverslån mot inteckningar för tillhopa 48,000 kr., är denna anteckning riktig, dock endast under förutsättning, att de lämnade hypotekens kapitalvärde likaledes utgör 48,000 kr., vilket kunde ha angivits med t. ex. följande text: "Reverslån mot inteckningar å motsvarande kapitalbelopp (mot inteckningar å tillhopa ett kapitalbelopp av 48,000.) kr i fastigheten hos:" Föreligger åter överhypotek, hade detta bort anmärkas.
    Anmälaren, som tidigare haft anledning att något syssla med den nya lagstiftningen, tillåter sig särskilt påpeka följande detaljer uti författarnas framställning. Med hänsyn till en missuppfattning, som mångenstädes synes råda, må man vara författarna tacksam för deras erinran, att nya lagstiftningen, i likhet med 1855 års förordning om handelsböcker och handelsräkningar uti dess nu upphävda § 7, innebär fordran på uppläggning av inventariebok (numera även balansräkning) vid den tidpunkt, då den bokföringsplikt medförande verksamheten tager sin början. I detta sammanhang må kanske erinras, att då enligt lagens föreskrift bokföringen skall utvisa den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid rörelsens början, detta icke lärer få anses innebära, att ingående inventarium och balansräkning alltid skola behöva föreligga färdiga, om rörelsen börjar den 1 januari 1930, redan nämnda dag. En fordran härpå skulle ofta vara omöjlig alt uppfylla. Särskilt synes det orimligt att fordra, att utövare av förut icke bokföringspliktig verksamhet, som kunnat vara av nog så omfattande beskaffenhet och förenad med en vidlyftig rent privat bokföring, skulle, om rörelsen fortsättes under år 1930, vara skyldig att redan å årets första dag framlägga inventarium och balansräkning. Då övergångsbestämmelser för ett dylikt fall saknas, torde man vara hänvisad till en skälighetsprövning. Sannolikt bör man vara berättigad att taga hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, men anse att skyldigheten bör som regel vara fullgjord senast den 15 april 1930.
    Något tydligare än som skett hade måhända kunnat påpekas, att uttrycket "bilaga" synes hava olika betydelser i §§ 6 och 7 i den nya lagen. Såsom bilaga till dagboken torde endast kunna godkännas bok av samma beskaffenhet som denna (handelsbok, som icke utgör del av dagbokssystemet) eller betryggande lösblads- eller kort-

system (som ju också är handelsbok). Såsom bilaga till inventariet lärer emellertid böra godkännas även annat än handelsbok (inventeringslistor, additionsremsor med hänvisningar, s. 41-42).
    Med hänsyn till det numera allmänt kända förhållandet, att vids enaste allmänna fastighetstaxering på åtskilliga orter särskilt jordbruksfastigheter åsatts för höga taxeringsvärden, är det måhända icke alldeles tillrådligt att på grund av vid denna taxering framkommet förhöjt taxeringsvärde vidtaga ökning av bokföringsvärdet å jordbruksfastighet (jämför formulären å s. 125 och 126).
    Det anmälda arbetet utgör en mycket värdefull upplysningskälla icke endast för redan tidigare och numera bokföringsskyldiga utan jämväl för domare, advokater, revisorer och andra, som böra äga kännedom om den lagstiftning, som däri behandlas.
 

Carl Lundqvist.