I steriliseringsfrågan har ett nytt inlägg gjorts av prof. ALFRED PETRÉN, som i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1930 h. 2 publicerat en artikel med titeln »Det svenska förslaget till steriliseringslag jämte några reflexioner i ämnet». Förf. erinrar till en början om sin vid 1922 års riksdag väckta motion i ämnet (F. K. nr 38), i anslutning vartill riksdagen begärde utredning av frågan. Grundtanken i motionen var den, att det i vår gällande lagstift-

LITTERATURNOTISER. 281ning stadgade förbudet för sinnessjuk, sinnesslö eller med fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, behäftad person att ingå äktenskap, för att effektivt tillgodose sitt egentliga syfte, nämligen att förhindra sådana individers fortplantning, måste kompletteras med steriliseringsåtgärder. Framför allt hade motionen avseende å de sinnesslöa, och utgångspunkten var den, att det — alldeles frånsett avkommans beskaffenhet — från social synpunkt måste anses olämpligt, att sinnesslöa fortplanta sig, enär de icke lämpa sig för att uppfostra barn och i allmänhet också sakna förmågan att försörja sig. På grund härav föreslog motionären, att utskrivning från sinnesslöanstalt borde föregås av sterilisering. Av samma skäl förordades i motionen sterilisering av kroniskt sinnessjuk före utskrivningen från sinnessjukhus, därest det eljest kunde anses vara någon fara för att han avlade barn. Att det dessutom föreslogs, att psykiskt normal fallandesjuk person måtte få på egen begäran steriliseras, såframt åtgärden vore erforderlig för erhållande av dispens från gällande äktenskapsförbud, motiverades med den humanitära synpunkten, att dylik person ej borde vara utesluten från möjligheten att bilda eget hem.
    Efter erinran om att medicinalstyrelsen i ett över riksdagsskrivelsen i ämnet avgivet utlåtande förklarat sig anse, att det icke vore lämpligt eller möjligt att för närvarande lägga rasbiologiska fakta och endast sådana till grund för en lagstiftning på området, enär vårt vetande angående ärftlighetens betydelse för avkomman till de sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka ännu vore allt för ofullkomligt, men att däremot tiden vore mogen för ett upptagande av frågan om sterilisering av sådana personer i fall, då starka humanitära skäl härför förelåge, framhåller förf., att det av de sakkunniga framlagda förslaget till steriliseringslag i huvudsak är byggt på rasbiologisk grund, och att sociala indikationer för sterilisering (varaktig oförmåga att handhava vårdnaden om sina barn) beaktats endast såsom ett komplement till de ärftlighetsteoretiska skälen, i det att förslaget vid förhandenvaron av sådana sociala skäl nöjer sig med mindre nedärvningsrisk än eljest.
    Gent emot den ståndpunkt, förslaget sålunda intagit, att icke under några förhållanden medgiva sterilisering, där varje ärftlighetsindikation saknas (frånsett rent medicinska indikationer, som redan enligt nu gällande allmänna rättsgrundsatser anses göra sterilisering tillåten och därför icke upptagits till behandling i förslaget), erinrar förf., att liksom det finnes sinnesslöhet, vartill orsaken varit en annan än ärftligt påbrå (exempelvis en under något av de första levnadsåren genomgången akut infektionssjukdom), finnes det också former av sinnessjukdom, som icke stå på ärftlig grund. Så är t. ex. fallet med dementia paralytica och andra psykoser, orsakade av syfilissmitta. Sedan ympning med malaria införts såsom behandlingsmetod vid dementia paralytica, bli de härav lidande mycket ofta så förbättrade, att de icke vidare behöva vård å sinnessjukhus utan kunna återvända till sin familj. Lagförslaget innehåller alltså ett bestämt förbud att före utskrivningen sterilisera en sådan defektläkt paralytiker till förhindrande av att en fortsatt äktenskaplig sammanlevnad får några följder, liksom det också helt förbjuder sterilisering i varje fall av sinnesslöhet, där denna uppenbarligen icke är endogent betingad.
    Härefter anmärker förf., att befogenheten att företaga sterilisering av psykiskt defekta personer ytterligare i hög grad inskränkes genom den föreslagna

282 LITTERATURNOTISER.bestämmelsen, att ingen må steriliseras, som ej med insikt om åtgärdens innebörd samtyckt därtill. De sakkunnigas antagande, att personer med så stor själslig defekt, att de äro helt oförmögna att förstå steriliseringsförfarandets natur och följder, så gott som alltid skulle vara i behov av stadigvarande anstaltsvård, är enligt förf. ohållbart. Sålunda kunna sinnesslöa, som stå så lågt i intellektuellt hänseende, att de icke kunna bibringas någon klar uppfattning om steriliseringens innebörd, icke sällan utan olägenhet vårdas utanför sluten anstalt. Härvid kan emellertid, när det är fråga om sinnesslöa av kvinnkön, sterilisering vara en lämplig säkerhetsåtgärd, då sinnesslöa i allmänhet äro mycket lättledda och därför av mindre nogräknade personer kunna förledas till otukt, även om de icke själva hava några tendenser i sådan riktning. I detta sammanhang anmärker förf. vidare, att föreskriften om att sterilisering ej får företagas å en sinnesslö utan dennes formella samtycke i själva verket ter sig mycket egendomlig för den, som vet huru ofta det kan inträffa, att en dylik individ med mera begränsade förståndsgåvor svarar omväxlande »ja» eller »nej» på en fråga, allt efter som frågan ställes. I den förenämnda riksdagsskrivelsen uttalades också den uppfattningen, att samtycket borde lämnas icke av den psykiskt defekte själv utan i stället av förmyndaren, närmaste anhörig eller vederbörande kommunala myndighet. I samma riktning gick även medicinalstyrelsens yttrande, och motsvarande princip har kommit till uttryck i den danska lagen och det finska lagförslaget i ämnet.
    Även den föreslagna bestämmelsen, att sterilisering ej må äga rum å den som ej uppnått den för äktenskaps ingående stadgade lägsta åldern, med mindre särskilda skäl därtill äro, finner förf. passande blott när fråga är om psykiskt frisk person. Beträffande obotligt sinnessjuka och från barndomen sinnesslöa föreligga nämligen alltid »särskilda skäl» att bortse från kravet på uppnådd äktenskapsålder. Vad de från barndomen sinnesslöa angår, är om syftet med äktenskapsförbudet skall nås, den rätta tidpunkten för sterilisering pubertetens inträde eller i fråga om sinnesslöa, vilka som barn intagits i sinnesslöanstalt, men vilkas utskrivning efter den vuxna ålderns inträde ifrågasättes, tidpunkten för utskrivningen.
    Sedan förf. härefter utan anmärkning redogjort för lagförslagets innehåll i övrigt, sammanfattar han sitt omdöme sålunda: »Som av den här lämnade redogörelsen torde framgå, är det hos oss framlagda förslaget till steriliseringslag vida mer restriktivt än vad riksdagen uti sin skrivelse i ämnet ifrågasatte. Under förutsättning att förslaget utvidgas i enlighet med däri anförda synpunkter, så att sterilisering av obotligt sinnessjuka och sinnesslöa (aandssvage) blir tillåten av enbart social indikation och även utan formligt samtycke av den psykiskt defekte i fråga själv — men också endast under denna förutsättning torde lagen kunna medföra åsyftat gagn.»
 

O. B.