296 ÖVERRÄTTS PRÖVNING AV PARTS TROVÄRDIGHET.    Replik. Häradshövding Edlings ovan återgivna uttalande gjordes ursprungligen å ett årsmöte i föreningen Sveriges häradshövdingar, därvid undertecknad replikerade i huvudsak följande.
    Att nämndens mening kommer till uttryck i häradsrättens utslag är ofta en fiktion. Det finnes ännu många domsagor, i vilka häradshövdingen ej funnit skäl sörja för att samma nämndemän deltaga i varje måls handläggning från början till slut. Där nämndens sammansättning växlar vid de olika rättegångstillfällena i samma mål — något varom upplysning tyvärr icke kan inhämtas ur de utskrivna protokollen — kan uppenbarligen stor betydelse icke tillmätas dess deltagande i detta måls avdömande. Ännu vanligare är det, att ordförandena växla i ett och samma mål. Så länge häradshövdingarna icke självmant träffa sådana anordningar, att varje mål från början till slut handlägges av samme ordförande och samma nämnd — en anordning för vars genomförande ej kräves någon lagändring — utan häradsrätterna väsentligen grunda sina utslag på protokollen, kunna de icke med fog göra gällande, att deras bevisprövning i genomsnitt är tillförlitligare än hovrätternas. För att underrättens bedömande av bevisfrågan skall kunna påräkna särskild auktoritet i högre instans kräves vidare, att icke heller själva proceduren i underrätten ger fog för berättigade anmärkningar. Om exempelvis en underrätt, utan att hava sett och hört parterna personligen, bestämmer att endera parten får avlägga ed i målet — varpå exempel förekommit — kunna redan blotta protokollen giva hovrätten anledning att överflytta edgången till den andra parten, men är det givetvis önskvärt att hovrätten reparerar underrättens fel genom att själv höra parterna före avgörandet. (Därvid kan nämligen befinnas, att underrätten bedömt sakläget riktigt, fastän det icke framgår av protokollen.) Det är knappast antagligt, att rättssäkerheten skulle vinna på att hovrätterna sökte "inaugurera en praxis att så litet som möjligt ändra underrätternas bevisprövning", med mindre samtidigt en väsentlig förbättring av underrättsförfarandet genomfördes, så att underrätternas bedömande av bevisfrågan komme att grundas på ett koncentrerat, muntligt och omedelbart förfarande. Efter en dylik reform av underrättsförfarandet, genomförd med eller utan lagändring, borde en ändring av bevisbedömningen i högre instans icke kunna äga rum utan att motsvarande garantier för en tillförlitlig bevisprövning även där genomfördes. Sensmoralen i Edlings berättelse om de 13 barnuppfostringsmålens öden i Svea hovrätt är därför denna: stärk auktoriteten hos underrättens bevisbedömning genom att tillse, att varje uppskjutet mål handlägges och avdömes av samma ordförande och ledamöter resp. nämndemän, att parterna städse avhöras personligen, när de själva sitta inne med kunskap om de i målet relevanta fakta, vilket ofta kan bedömas redan vid stämningsresolutionens utfärdande och ju alltid är förhållandet i barnuppfostringsmål när faderskapet bestrides, samt att även i övrigt i underrätten tillämpas ett ändamålsenligt förfarande. Så länge en underrätt ej kan förmås att vidtaga de ganska enkla åtgärder som erfordras för processens rationalisering, kan den ej i högre instans påräkna den respekt för sin bevisbedömning, vilken ur många synpunkter vore högst eftersträvansvärd.
 

K. J. S.