ETT HD-PLENUM OM BROTTSKONKURRENS. 297    Ett HD-plenum om brottskonkurrens. Om konkursgäldenär svikligen undandolt egendom och sedermera edfästat bouppteckning vari egendomen ej upptagits, har han enligt stadig praxis dömts jämlikt 4: 2 strafflagen till särskilda straff för konkursbedrägeri och för mened. Denna praxis har HD nu frångått i ett d. 26 mars 1930 avgjort plenimål (besvär av K. G. L. Svensson).
    S. ställdes vid Södra Roslags domsagas HR under åtal för att hava dels i sviklig avsikt undandolt penningemedel från sitt konkursbo och dels med ed fästat riktigheten av konkursbouppteckningen, däri medlen ej upptagits.
    HR:n ansåg S. ej förvunnen till mened, men dömde honom för konkursbedrägeri till 2 års straffarbete och 2 års påföljd enligt 2: 19.
    HovR:n, där blott åklagaren besvärade sig, dömde S. även för mened till 2 år 6 månaders straffarbete och 3 års påföljd, vadan S skulle i en bot hållas till straffarbete 4 år 6 mån. o. s. v.
    S. klagade.
    HD:s flesta ledamöter (= 17) ansågo konkursbedrägeriet och S:s förfarande vid bouppteckningens edfästande utgöra fortsättning av ett och samma brott, och med tillämpning av 4: 3, jämte lagrum i 13 och 23 kap., dömde de S. till 3 års straffarbete och 3 års påföljd. Fem justitieråd (Sundberg, von Seth, Stenberg, Appelberg, Gärde) dömde till samma straff, men de voro av den mening att konkursbedrägeriet finge anses fullbordat först därigenom att S. edfästat bouppteckningen och åberopade därför ej 4: 3 utan 4: 1. Blott två justitieråd (Svedelius och Christiansson) gjorde ej ändring i HovR:ns utslag.

 

    Några utländska äktenskapsskillnadsproblem. Tidskriften Internationales Anwaltsblatt har till hjälp vid ett komparativt studium ägnat ett specialnummer (sista häftet 1929) åt redogörelser för lagstiftningen om äktenskapsskillnad i åtskilliga länder, nämligen Tyskland, Frankrike, Jugoslavien, Österrike, Rumänien, Ryssland, Tjeckoslovakien, Ungern och Nordamerika. I artikeln om den tyska rätten omnämnas de reformsträvanden, för vilka redogjorts i denna tidskrift 1927 s. 233 och som avse att i stället för grundsatsen om skuld hos ena maken såsom villkor för skillnad skall uppställas principen om »objektive Zerrüttung». Ej minst på grund av Kahls medverkan syntes utsikterna för en sådan reform ljusa, men till följd av den nuvarande tyske justitieministerns ställningstagande är det osäkert, när något resultat på lagstiftningsvägen kommer att vinnas. Reformkraven hava emellertid medfört, att i rättspraxis visat sig en mindre sträng tendens i skillnadsmålen än förut.
    Beträffande Frankrike — där skillnad liksom separation kan erhållas blott på grund av omständighet, som kan tillräknas ena maken såsom skuld — är man enligt vederbörande artikelförfattares utsago i det stora hela nöjd med gällande ordning. Detta tillskrives den bon sens, som karaktäriserar de franska domarenas avgöranden och som medfört, att lagens skillnadsregler kunnat på lyckligaste sätt anpassas efter vår tids förhållanden. Reformkraven avse där i stället den föråldrade äktenskapliga förmögenhetsordningen och inskränk-

298 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.ningarna i hustrus rättsliga handlingsförmåga. Att emellertid en allmänt utbredd önskan om separationstidens förkortning synes vara för handen, framgår av ovannämnda notis i SvJT.
    Den österrikiske referenten meddelar bl. a. vissa uppgifter om de s. k. dispensäktenskapen. Äktenskap mellan katoliker kan ej upplösas annat än genom ena makens död. De administrativa myndigheterna hava emellertid, med åberopande av ett allmänt stadgande om rätt för dem att medgiva dispens från äktenskapshinder, i stor omfattning givit tillstånd till omgifte även åt till säng och säte skilda katoliker; antalet dispenser uppgick redan 1921 till 13,000. (Se närmare härom Coulon i Sv. J. T. 1921 s. 309 f.) I juli 1921 tog Österrikes högsta domstol, Oberster Gerichtshof, ställning till spörsmålet och förklarade dispensäktenskapen vara efter klander ogiltiga. Även efter detta utslag var emellertid underrätternas praxis vacklande. I november 1927 bragtes frågan inför den österrikiska författningsdomstolen, som uttalade, att det ej tillkomme domstolarna att pröva giltigheten av den förvaltningsakt, som en dispens utgjorde. Oberster Gerichtshof har emellertid också därefter vidhållit sin förut uttalade mening. Resultatet har blivit, att de ordinarie domstolarnas beslut, varigenom dispensäktenskap förklaras ogiltiga, i varje särskilt fall efter förd talan undanröjas av författningsdomstolen. I en artikeli D.-J.-Z. 1930 s. 54 upplyser presidenten ENGEL — själv ledamot i författningsdomstolen — att nationalrådet i januari 1929, låt vara med knapp majoritet, uppfordrade regeringen att snarast framlägga ett förslag till ändring av den österrikiska äktenskapsrätten till överensstämmelse med den tyska, men att denna hemställan ännu ej efterkommits. I debatten yttrade en talare, enligt Engel ej utan grund, att ingen rättslärare längre visste vad han skulle lära såsom österrikisk äktenskapsrätt. Engel uttalar förhoppning om, att rättsanslutningstanken skall lyckas göra slut på det nuvarande ohållbara tillståndet, som är en skam för Österrike och som försatt tusenden av dess medborgare i bekymmer och sorg.
 

E. L.