Minnesskrift utgiven av Juridiska Fakulteten i Uppsala 1929 till hågkomst av dess första doktorspromotion 1629. Uppsala 1929. Lundequist. Kr. 23.50.

 

I.

 

    I denna årgångs första häfte har SvJT redan omtalat, att juridiska fakulteten i Uppsala d. 30 nov. 1929 högtidlighöll 300-årsminnet av sin första doktorspromotion, och därvid även summariter redogjort för innehållet i den minnesskrift som fakulteten utgav och tillägnade doctoribus clarissimis per tria sæcula a se creatis. Det är emellertid i sin ordning att minnesskriften får ett utförligare omnämnande.
    Den är med sina inemot 700 sidor och sin tilltalande utstyrsel ett imposant verk, som värdigt intar sin plats bredvid lundafakultetens festskrift till Thyrén vid hans avgång från professorsämbetet 1926. Den Thyrénska festskriften innehöll bidrag från 13 lundensare. Till minnesskriften ha medverkat uppsalafakultetens nuvarande 13 professorer och docenter, därjämte en förutvarande juris professor, Hjalmar Hammarskjöld, och — omfångsrikast av alla — en filosofie professor, Axel Hägerström. En annan gruppering av minnesskriftens författare, som dock även den leder till det ominösa 13-talet (jfr SvJT 1927 s. 115), framkommer i fall man uppmärksammar att 2 (Lindahl och Undén) men ej de övriga 13 deltagit i hyllningen för Thyrén.
    Minnesskriften består av sexton nummer, vart med sin särskilda paginering, nämligen femton längre eller kortare juridiska avhandlingar och, främst i raden, en av prof. K. G. WESTMAN upprättad förteckning över juris doktorer vid Uppsala universitet 1629 — 1929.
    Fakultetens förste promotor var Benedictus Olai Crusius, bekant för sena tiders barn genom de föreläsningar som J. E. Almquist år 1927 utgav under titeln Vår äldsta kommentar till landslagen. Crusius, själv av okänd nationalitet, kreerade ångermanlänningen Sidenius (från Sidensjö?), som även han med tiden blev ledamot av fakulteten men tyvärr ej ledde doktorsvärdigheten vidare. Den andra promotionen förrättades av Loccenius 16421, den tredje först efter ytterligare 110 års förlopp, och omsider dog doktoratet ut inom fa

 

1 Då överlämnades till den nye doktorn såväl ring som hatt med krans, men 1629 blott "pileus una cum corolla". Se härom och om hattarnas växlande färg m. m. Backman, Doktorspromotioner i Uppsala förr och nu s. 73—78.

MINNESSKRIFT UTG. AV JUR. FAKULTETEN I UPPSALA. 349kulteten. Det återupplivades emellertid d. 5 juni 1810 genom en singuliär akt, då juris professorerna Drissel och L. G. Rabenius, båda på en gång promotores och promovendi, begagnade sig av K. M:ts tillstånd att, enligt den blott ett par veckor senare mördade kanslern Axel von Fersens brev, "utan solennitét uti Facultetens rum promovera hwarandra till juris Doctorer". Från Drissel ligger sedermera successionen klar som i en biblisk släkttavla: Drissel gjorde Holmbergsson till doktor, Holmbergsson gjorde Schlyter, Schlyter gjorde Nordling (jubelfesten i Lund 1868), Nordling gjorde Landtmanson (jubelfesten 1877), Landtmanson gjorde Trygger (1885) — och från denne torde nästan alla nu levande svenska juris doktorer härleda sin värdighet, även lundensarna genom Winroth som mottog insignierna av Trygger 1893.
    Inalles ha 36 promotioner ägt rum; 2 gånger har doktoratet förlänats utan promotion genom blott utnämning (åt Bergfalk 1838. åt Kock 1926). Hedersdoktorat har utdelats vid 7 tillfällen: i anledning av Karl Johans kröning 1818, vid 400-årsfesten 1877, Uppsalamötesfesten 1893, sekelskiftet 1900, Linnéfesten 1907, reformationsfesten 1917 och 450-årsfesten 1927. Svenska hedersdoktorer äro 74, doktorer efter prov något flera; utlänningar — tillhopa 17 — ha fått hedersdoktorat 1877, 1893 och 1927. Prof. Brock är den första enkle juris doktorn (1909), länsassessorn Ihrfors den siste juris utriusque (1916).
    Ståtlig är serien av de fyra Rabenierna, son efter far (Olof, Lars Georg, Theodor, Nils). Kanske skall man i en framtid kunna uppräkna minst lika många Olivecronor (redan nu Knut, Axel och Karl).
    Ende jubeldoktorn (1818 — 1868) är Johan Gabriel von Bonsdorff, kameralisten som också har namn om sig att vara en i Finland oöverträffad Bellmanssångare. Men det är ju blott ett lustrum kvar på det första halvseklet efter Tryggers promotion.
    De många otryckta källor prof. Westman korteligen omnämner ge någon föreställning om, hur tids- och tålamodskrävande det forskningsarbete varit som nu låter läsaren lustvandra bland en rikedom av pålitliga, överskådligt grupperade data. Ett enda tryckfel har anm. lagt märke till: justitierådet Hernmarck dog 1901, ej 1927.
    Anm. har ej hunnit att med verklig omtanke genomläsa mer än en av de femton avhandlingarna, docenten HEIMERS Om vittnesbevis angående sådant som blivit sagt mellan fyra ögon. Redan det snävt avgränsade och populära ämnet — k. brevet d. 24 april 1754 — ingav en berättigad förväntan att här bjöds en mindre ansträngande lektyr, och förf:s sätt att behandla det fängslade från början. Man kan tycka att förf. kanske nyttjar väl stor lärdomsapparat för att klarlägga vad "vänskapsinstitutet" innebär, man kan finna hans formuleringar stundom något utstuderade (såsom då han talar om "den säregna tillsats av otrevnad, som alltid vidlåder ett brottmål") eller självsvåldigt vårdslösa (han skriver t. ex. s. 9: "vissa yttranden skola rättsligen ej tagas notis om", och s. 30: "att vittnesmål angående vad som sagts mellan fyra ögon ej skola fästas avseende å"),

350 BIRGER WEDBERG.o. s. v.1 Men svårligen lärer man undgå att känna sig road ochsympatiskt berörd av den författareglädje och stilistiska schvung som genomgående utmärker uppsatsen. Förf:s resultat — att det k. brevet gäller blott sådana i förtroende givna yttranden som kunde vara av ärekränkande natur för tredje man — torde också få erkännas vara riktigt.
    I sin undersökning analyserar förf. självfallet även den kungadom av d. 28 nov. 1799 som enligt lagböckerna är ett prejudikat på att 1754 års brev, såsom utfärdat i anledning av ett brottmål, ej är lämpeligt till tvistemål (se under 17: 24 RB). Förf. räknar med möjligheten av att denna dom, i motsats till hans egen mening, ansett brevet gälla alla brottmål, och hans tankegång, som föranletts av ett såsom han själv säger "mera mikroskopiskt" forskande i rättegångshandlingarna, är denna: änkan Hervander var, på stadsfiskalen Caers' talan, av rådsturätten i Kristianstad dömd att infria ett skuldebrev och att böta för det hon mot bättre vett förnekat sin och sin avlidne mans underskrift därå; hovrätten ogillade Caers' talan i allo; K. M:t dömde änkan att betala skulden, men yttrade sig ej i ansvarsfrågan; härav kan, med god vilja, dragas den slutsats att K. M:t fann det väl civilt, men ej kriminellt bevisat att hon "falskeligen förnekat skuldsedeln". Anm. har för nöjes skull undersökt rättegångshandlingarna ännu mer mikroskopiskt än förf. och dristar påstå att den av honom såsom möjlig antagna tolkningen är helt utesluten. K. M:t har ganska säkert, med öppna ögon eller blott av förbiseende, lämnat ansvarsfrågan alldeles å sido. Visserligen påpekade Caërs i deduktionen att om de av hovrätten underkända vittnesmålen toges för goda, fulla skäl emot änkan H. förekommit att emot bättre vett hava sin skuld förnekat och att han därför vågade i djupaste underdånighet förvänta att rådsturättens dom "till alla (spärr. av anm.) dess delar av Eders K. M:t nådrättvisligen fastställes". Men enligt berättelsen, som godkänts av Caërs' ombud dåvarande protokollssekreteraren, sedermera justitierådet Liljevalch, förelåg blott en fråga till bedömande, nämligen "huruvida hovrätten rätteligen förfarit däri att rådmannen Hulsts och bokhållaren Odeens i målet avgivne vittnesberättelser blivit utan avseende lämnade och ifrågavarande förskrivning av den 2 februari 1795 i anledning därav ansedd icke vara till dess verkelighet så bestyrkt att betalningsskyldighet för den samma kunde Hervanders arvingar åläggas". HD kan alltså haft skäl att finna ansvarsfrågan ej fullföljd. Vad åter möjligheten av ett förbiseende angår, så är att märka att NRev i målet avgivit betänkande (med synnerligt omsorgsfull motivering, beträffande huvudsaken uppbyggd på stommen "så ehuru — dock likväl och alldenstund — fördenskull och som — alltså och emedan — ty och då — kan NRev"), att däri, såsom sig borde, intet yttrades i ansvarsfrågan,

 

1 Förf:s resonemang s. 39—40 om variationen från "enär" (i JRev:s prot.) till "när" (i dess registratur) förefaller omotiverat, då ju uppenbarligen båda formerna hade samma iterativt temporala betydelse (jfr Svenska Akademiens Ordbok).

MINNESSKRIFT UTG. AV JUR. FAKULTETEN I UPPSALA. 351och att HD gillade betänkandet (se dess prot. 14 nov. 1799). Det är blott alltför mänskligt om HD ej beaktat att även en kriminell fråga var uppe, som NRev ej haft att i sin hemställan befatta sig med.
    Åtskilligt kunde tilläggas rörande 1799 års dom, men det sagda är kanske redan för mycket.
 

Birger Wedberg.