III.

 

    I minnesskriften lämnar professor ÖSTEN UNDÉN under titeln "Rättegång mot utländsk stat" en redogörelse för domstolspraxis i olika stater i fråga om möjligheten för domstolar och exekutiva myndigheter att till prövning upptaga talan mot en främmande stat eller verkställa exekution i en främmande stats egendom. En gammal folkrättslig grundsats förnekar denna möjlighet och tillerkänner främmande stater i detta avseende immunitet. Immunitetsprincipen synes i förekommande rättsfall tämligen konstant hava erkänts och alltjämt erkännas i sin fulla utsträckning av domstolarna i de flesta länder. I och med staternas ökade affärsdrivande verksamhet har doktrinen emellertid uppdragit en skillnad mellan staten såsom offentligrättsligt subjekt och staten såsom företagare i privaträttslig mening och vill utesluta immunitet i det senare fallet. Under inflytande av denna uppfattning hava domstolar i Italien, Schweiz och Belgien under senare tid ogillat framställd immunitetsinvändning, då det gällt en stats affärsverksamhet. Det ömtåliga i en sådan praxis

framgår dock av att i såväl Schweiz som Italien utfärdats förbud under vissa villkor mot exekutiva åtgärder mot främmande stats egendom. Förenta Staterna intaga en särställning, då amerikanska regeringen å ena sidan krävt ovillkorlig immunitet för amerikanska staten tillhöriga handelsfartyg och å andra sidan uppställt vissa villkor beträffande immunitetsinvändningens form vid process införa merikansk domstol, något som haft betydelse för svenska järnvägsstyrelsen vid en rättegång i Amerika. Beträffande svensk rättspraxis nämner författaren, att i några fall genom överexekutors och i åtminstone ett fall (fartyget Eastern Tempest, januari 1921) genom Svea Hovrätts beslut kvarstad blivit lagd å amerikanskt statsfartyg, men att, då immunitetsinvändning icke torde ha framförts före besluten, det saknas rättsfall, som kunde ge upplysning om de svenska domstolarnas ställning till immunitetsregeln. Trots att folkrättsinstitutet redan 1891 tog bestämd ställning emot immunitet för statlig affärsverksamhet, har någon allmän överenskommelse i frågan icke kommit till stånd. Tyskland har emellertid i Versaillestraktaten fått avstå från att kräva immunitet för statliga kommersiella företag. Författaren hänvisar även till ett den 8 oktober 1927 mellan Sverige och Sovjetunionen slutet avtal angående begränsning av immunitetsprivilegiet med hänsyn till det i Sovjetunionen rådande statsmonopolet för utrikeshandel. Slutligen fäster författaren uppmärksamheten därå, att sjörättskonferensen i Bryssel år 1926 antog en visserligen ännu ej ratificerad konvention, enligt vilken statliga handelsfartyg i civilrättsligt och processuellt avseende jämställas med privata fartyg.
 

Claes Westring.