Strafflagsreformen i Tyskland (SvJT 1930 s. 208). Den tyska riksdagens strafflagsutskott har d. 21 febr. 1930 efter 127 sammanträden avslutat första läsningen av regeringsförslaget till ny strafflag.² Den senast behandlade delen av lagen uppgives ha föranlett jämförelsevis mindre meningsskiljaktigheter. I synnerhet har beträffande förmögenhetsbrotten rått mycket god enighet, trots det förhärskande inflytande, som ekonomiskt färgade spörsmål ju sägas

 

¹ Jfr K. prop. 1930 nr 121 med förslag till motorfordonsförordning m. m. s. 97 f., motion I: 256 av herr Schlyter m. fl. samt andra lagutskottets utlåtande nr 34 s. 118. ("Utskottet anser principiellt riktigt, att polisdomstol icke skall äga upptaga mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari talan om skadestånd föres av målsäganden".)

² Wunderlich i DJZ 1930 sp. 385. Denne meddelares uppgifter avvika i några detaljer från den av utskottet föreslagna texten sådan den in extenso föreligger i ett supplement till Kohlrausch, Strafgesetzbuch, 29 uppl., Berlin & Leipzig 1930.26 Svensk Juristtidning 1930.

utöva inom politiken. Det är ännu ej känt, om man skall snarast övergå till utskottets andra läsning av strafflagsförslaget för att möjligen kunna under innevarande år åstadkomma ett definitivt riksdagsbeslut, eller om härmed skall anstå i avbidan på behandling av de särskilda straffverkställighets- och promulgationslagarna.
    Beträffande koppleri har genom en uttrycklig bestämmelse förklarats, att även yrkesmässigt tillhandahållande av bostad eller tillfällig lokal (s. k. Absteigequartier) åt en prostituerad över 18 år skall vara straffritt, om det ej är förenat med »Ausbeuten» eller visst annat särskilt klandervärt tillvägagångssätt.
    Ur den följande avdelningen, om brott mot äktenskap och familj, har straffbudet emot hor strukits med 14 röster (vänsterpartiernas) mot 14. Egendomligt nog har man funnit behövligt att återupptaga en av regeringsförslaget utelämnad bestämmelse om strängt straff för den, som förskaffar sig samlag genom svikliga uppgifter, på grund av vilka kvinnan tror, att umgänget är äktenskapligt (§ 311 a, jfr gällande strafflag § 179).
    I ett särskilt kapitel sammanföras ärekränkning och kränkning av annans hemligheter. Man har infört en bestämmelse, som klart framhåller, att ärekränkning kan begås även mot juridiska personer, vilka erhålla målsägaretalan. F. ö. har i detta kapitel särskild uppmärksamhet ägnats åt en del intressekollisioner. I ett bl. a. för tidningspressen mycket viktigt stadgande (§ 318 st. 2) föreskrives sålunda, att straffbart förtal (üble Nachrede) icke föreligger, då någon har handlat för tillvaratagande av något allmänt eller honom nära angående enskilt intresse och därvid bevisligen befunnit sig i god tro beträffande yttrandets sanningsenlighet. Regeringsförslaget ville, i nära överensstämmelse med det sätt, varpå man i den allmänna delen reglerat nödvärn och nödfall, i sådana fall av förtal göra straffriheten beroende av att det intresse, som skolat tillvaratagas, varit av övervägande betydelse i förhållande till den ärekränktes intresse. Men en föreskrift om dylikt avvägande i varje särskilt fall har befarats kunna bliva en »kautschukparagraf», som icke skulle verka tillräckligt betryggande för pressen.¹ En motsvarande anordning har däremot bibehållits i fråga om otillåtet yppande av privathemligheter, av läkare o. a. (§ 325); här inträder straffrihet endast under förutsättning, att det intresse, som skall skyddas genom yppandet, icke kan tillgodoses på annat sätt och är av övervägande betydelse. Sistnämnda straffbud riktar sig i utskottets redaktion icke blott emot legitimerade läkare och advokater m. fl. dyl., utan även emot t. ex. medicine studerande (beträffande utbildningstjänstgöring) och underordnade biträden hos läkare samt emot yrkesmässiga kvacksalvare.²
    I fråga om bedrägeri har utskottet haft under övervägande att möta domstolarnas snäva tolkning av bedrägerirekvisitet med en till synes liksom hos oss mycket välbehövlig (lindrigare) bestämmelse emot »Krediterschleichung» genom att man i strid mot tro och heder för en kreditgivare förtiger omständigheter, som jämlikt affärsbruk bort för honom yppas; härför uppnåddes emellertid ej majoritet.
    Beträffande förmögenhetsbrotten överhuvud lägger en svensk läsare främst märke till de stränga straffsatserna för gärningar, som hos oss behandlas

 

¹ Så K. Meyer, »Die Reform des deutschen Pressrechts», DJZ 1930 sp. 475.

² Se vidare Ebermayer, Der Arzt im Recht. Leipzig 1930, sid. 177 f.

utomordentligt milt eller understundom lämnats helt straffria, trots synnerlig samhällsfarlighet. Utskottet upptager t. ex., i huvudsaklig överensstämmelse med regeringsförslaget, för förskingring i särskilt svåra fall ett maximistraff av tio års tukthus; likaledes för utpressning; för kreditocker, som förövas yrkesmässigt, lägst tukthus i ett och högst i tio år; annat ocker (s. k. sakocker, jfr sv. ävtalsl. § 31) straffas endast såsom yrkesmässigt, men i dylikt fall med samma eftertryckliga straff; även olovligt jagande och fiskande kunna nämnas i detta sammanhang (§§ 361, 362). I rekvisiten för sistnämnda brott har utskottet uttryckligen medtagit gärningar, som utan tillägnelse innebära skadande eller förstöring av något objekt för ifrågavarande ockupationsrättigheter.
    Bestämmelserna om djurplågeri och överträdelse av föreskrifter angående djurskydd ha varit föremål för synnerligen livlig offentlig uppmärksamhet. Utskottet har infört en särskild föreskrift om straffrihet för gärningar, som äro påkallade av allvarliga vetenskapliga syften eller för uppfyllande av »Gebräuche einer Religionsgesellschaft des öffentlichen Rechts» (d. v. s. vivisektion och schäktning, § 412).
    Sistberörda stadgande har influtit i avdelningen om »Übertretungen». Denna, som skall utgöra en särskild del av strafflagen med såväl allmänstraffrättsliga stadganden som speciella straffbud, har icke blivit föremål för större ändringar under utskottsbehandlingen. Dock har den redan enligt regeringsförslaget mycket korta fristen för åtalspreskription nedsatts till tre månader för normala hithörande fall. Vidare ha bortfallit ej alldeles få bestämmelser om överträdelser, liksom om några »Vergehen», beträffande rusdrycks- och tobaksförsäljning, prostitution m. m., vilka ämnen ansetts i stället böra behandlas i speciallagstiftning.
 

R. B.