Gemensam civilprocessordning för Tyskland och Österrike. Möjligheterna av en blivande gemensam lagstiftning för Tyskland och Tysk-Österrike på civilprocessens område synas mer och mer träda i förgrunden vid debatterna i tysk litteratur om förberedelserna för en allmän processreform Visserligen hava tidigare sådana framstående tyska processualister som Stein och Schmidt framträtt med en häftig kritik mot det österrikiska processsystemet, vilket enligt sistnämnda författare skulle utmärkas av en mot tysk liberal processpolitik stridande "Polizeigeist". Ehuru doktrinen sålunda delvis kommit att utgöra ett hinder för rättsenhet mellan de båda länderna på nu ifrågavarande område, torde dock utsikterna för ett dylikt gemensamt lagarbete hava blivit mer gynnsamma under åren efter kriget särskilt efter 1924 års tyska processlagstiftning, som på viktiga punkter närmat sig den österrikiska civilprocessens bärande principer (jfr SvJT 1924 s. 398 ff.).1 Å andra sidan torde det missnöje, som på sina håll mött den tyska processnovellen, hava skärpt svårigheterna att helt recipiera det österrikiska processsystemet med dess starka begränsning av parternas dispositionsrätt över processens gång. Att återigen Österrikes jurister skulle vara benägna att uppge någon väsentligare del av Kleins helgjutna skapelse, som dock tämligen enstämmigt befunnits väl lämpad för detta lands förhållanden, torde ej vara att vänta.
    Vad beträffar medlen för åvägabringande av den ur ekonomisk och kultu-

 

1 I viss mån galler motsvarande om 1926 års lagstiftning om arbetsdomstolar och förfarandet inför dessa.

404 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.rell synpunkt synnerligen önskvärda rättsenheten, föreslås från skilda håll såsom en lämplig utväg, att innan den tyska kommission, som redan är sysselsatt med utkast till en ny civilprocesslag, definitivt fattar ståndpunkt ifråga om förfarandets ledande grundsatser, möjligheterna av en kompromiss mellan de stridiga principerna undersökas, eventuellt genom tillkallande av österrikiska jurister som kommittéledamöter. Som ytterligare medel för samarbetets befrämjande har föreslagits "gästföreläsningar" av representanter för broderlandets rättsliv vid universitet och inom juristsammanslutningar. Trots den optimism, som präglar de flesta författares uttalanden om samarbetet, kunna dock ej förbises de svårigheter, som föreligga vid en tänkt sammanjämkning beträffande exempelvis så viktiga frågor som parts utsaga som bevismedel ävensom anordnandet av förfarandet i rättsmedelsinstansen, särskilt med hänsyn till parts möjlighet att få förebringa nya rättsgrundande fakta och ytterligare bevisning. I sistnämnda hänseende synes dock en uppmjukning av den österrikiska rättens stränga preklusionsregler från ledande håll förordas.

I. A.