Arvsavsägelse och rättspraxis i Frankrike. Den franska rätten erkänner icke renuntiativa arvsavtal, d. v. s. avtal, varigenom arvinge i förhållande till arvlåtaren avstått från sin arvsrätt. Denna lagens ståndpunkt, som har sin grund i en reaktion mot den feodala tidens försök att genom sådana arvsavtal sammanhålla egendom i äldste sonens hand, upprätthålles med stor fasthet av vår tids praxis. Försök att beröva bröstarvingar deras laglott genom att taga deras godkännanden å köpeavtal, slutet under arvlåtarens livstid, nedslås sålunda med stränghet, om syftet med köpet får antagas ha varit att kringgå laglottsreglerna. Senaste vittnesbörden om denna praxis äro två domar meddelade år 1929, den ena av tribunal civil de la Seine och den andra av cour de cassation. (Se ref. i Revue trimestrielle de droit civil 1929 s. 1129.)

 

    Frånskildas rätt till omgifte med varandra i Frankrike. Enligt art. 295 code civil i dess ursprungliga lydelse voro makar, som vunnit äktenskapsskillnad — oavsett anledningen till skillnaden — förhindrade att ingå äktenskap med varandra. Detta förbud upphävdes 1887, för det fall, att ingen av makarna ingått nytt äktenskap; hade så skett, ägde de ej efter det nya äktenskapets upplösning åter gifta sig med varandra. Ar 1924 skedde en uppmjukning av detta förbud så, att de förra makarna ägde äkta varandra, där bröstarvingar av deras första äktenskap funnos eller det andra äktenskapet upplösts genom döden. Som villkor för omgiftet — vare sig ett nytt äktenskap mellankommit eller ej — gällde, att makarna ej avtalade om någon annan förmögenhetsordning än den, som rått i deras första äktenskap. Härmed åsyftade man att förebygga, att makarna genom en skillnad och därefter följande omgifte skulle kringgå regeln om den äktenskapliga förmögenhetsordningens oföränderlighet.
    Genom en lag av d. 4 jan. 1930 hava dels förutvarande makars rätt att gifta om sig med varandra gjorts undantagslös, dels nyssnämnda villkor angående förmögenhetsordningen bortfallit.