EDVARD PETRÉN †.

 

Den 29 juni bragte en helt kort notis i de dagliga tidningarna budet att Edvard Petrén dagen förut oväntat avlidit, träffad av hjärtförlamning. Härtill fogades ett par rader med födelse- och utnämningsår samt en erinran att den bortgångne njöt anseende såsom en utmärkt skicklig domare och att han av Stockholms rättsvetenskapliga fakultet kreerats till juris hedersdoktor. Matriklar och kalendrar hade icke lämnat stoff till någon vidare dödsruna. De hade intet att förmäla om utgivna skrifter, om deltagande i det politiska livet, om offentliga uppdrag av något slag, ej ens om ledamotskap i allmännyttiga institutioners eller föreningars styrelser. En skicklig ämbetsman var borta; dock icke någon som trätt fram för allmänhetens ögon såsom chef för ett verk, någon som synts och avbildats och intervjuats, risats och rosats. Det fanns ur journalistisk synpunkt ingenting att tillägga.Den svenska juristvärlden är bättre underrättad. Den sörjer i Edvard Petrén en av sina allra yppersta, som jurist, som domare, som personlighet, som karaktär.
    För hans arbetskamrater i högsta domstolen, vilken under det sistförflutna året drabbats av en rad svåra förluster, kommer slaget särskilt hårt. Helt utan förebud var det visserligen icke; de sista åren hade hjärtat gjort sina påminnelser att här fanns en svag punkt. Men ännu dagarna omedelbart före sitt plötsliga frånfälle var han i fullt arbete i domstolen, spänstig i sinnet, laddad med vitalitet, som alltid brinnande av intresse för sina »mål». Och man intalade sig hoppet att denna järnfysik, som alltjämt tycktes så robust, hur hårt det än slitits därpå, skulle ännu länge göra den starka anden tjänst.
    Man behövde icke se Edvard Petrén många gånger för att få gott känn på av vad virke mannen var byggd. Redan i det yttre var han en präktig exponent för den bästa sydsvenska ras. Den stöddiga, en smula satta figuren bars av en lätt och rask gång; rygg och skuldror sågo ut för att taga

 

27 — Svensk Juristtidning 1930.

418 NILS ALEXANDERSON.bördor ej blott med lätthet, utan med lust; det rundlagda ljusblonda huvudet, det kraftiga välbildade anletet med sin fräscha hy, sin på en gång mjuka och fast konturerade mun, de stålblå ögonens fasta, rättframma och öppna blick, det snabba godmodiga löjet som kom och for för att strax lämna plats för ett uttryck av forskande eftersinning — allt bar prägeln av vederhäftighet och andlig rörlighet, av livsallvar och friskt humör, av en kärnsund och hjärtegod karlakarl.
    Men vad han verkligen gav och betydde i det svenska rättssamhällets tjänst, det kan nog rätt värdesättas endast av de visserligen många, som på det ena eller andra skedet följt honom i arbetet. Deras vittnesbörd är åter sällsport samstämmigt, med blott den lilla nyansering i betoningen av den ena eller andra faktorn, som beror av den egna personliga inriktningen.
    Hela det sista kvartseklet — tjugufem år på några få månader när — hade Edvard Petrén haft säte i högsta domstolen och ägnat sin arbetsvilja och sin arbetskraft, båda så långt över alla vanliga mått, helt och uteslutande åt detta värv: dag ut och dag in, söndag som vardag alltfrån den tidiga timma då han under sin morgonpromenad välvde veckans domsproblem i sin hjärna till den sena stund då skrivbordslampan äntligen släcktes. Det är icke troligt, knappast möjligt att under de första åren av denna långa tjänstetid hans nitälskan kan ha brunnit med livligare eller jämnare låga än den gjorde det ännu under hans allra sista. I de stora debatterna på kontinenten under det förflutna seklet om lämpligheten av tillfälligt inkallade lekmannadomares medverkan sköts till förmån för en sådan anordning stundom fram den betraktelsen, att hos fackdomaren själva hans rutin måste verka avtrubbande på hans förmåga att vara på sin vakt mot formelväsen och schablonering, att hålla sin blick frisk, sitt intresse för den särskilda detaljen på spänn, sin ansvarskänsla inför det enskilda människoödet levande. Vad värde man nu må vilja tillmäta en sådan betraktelse, generellt sett (den torde knappt vara mera träffande än om den exempelvis tillämpades på en erfaren läkare) — inför en sådan domaregestalt som Edvard Petréns måste den ömkligen förstummas. Alltid samma klarvakna inträngande uppmärksamhet, samma livligt kombinerande och kalkylerande intellekt, samma samvetsömma

EDVARD PETRÉN. 419vägande och åter vägande av varje omständighets vikt, samma ivriga forskande i akterna, om icke de i någon vrå kunde gömma på en dittills förbisedd ledtråd till rätta svaret i en outredd punkt. Det fanns svårligen en resningsansökan, hur hopplöst dömd att misslyckas som hälst, där han ej tog sig för, på bekostnad av nattsömn och av paus i söndagens långa arbetsdag, att genomplöja den mången gång digra luntan av bilagda gamla rättegångshandlingar, utan annan utsikt till möjlig belöning än den att till sitt hjärtas lättnad få visshet om att icke blott rätt blivit skipad, utan också rättfärdighetens krav uppfyllts. Och vilken extra dryg börda de talrika nådemålen blevo för en granskare med dessa anspråk på sig själv är lätt att förstå.
    Inom en kollegial domstol, helst med vår högsta domstols uppgift och arbetssätt, måste det uppenbarligen vara så ställt att de olika ledamöternas insatser, till följd av skiljaktig allmän läggning och differentiering i tidigare utbildning, i viss mån komplettera och motväga varandra. Den ene har extra tillskott att giva i ett, den andre i ett annat. Edvard Petrén var som jurist en ovanligt allround man; det kunde knappast spåras att några vissa rättsområden hade hans förkärlek. Däremot var det visserligen lätt att se att i blickpunkten för hans intresse stod det levande individuella rättsfallet. Analysen av alla dess specifikt nyanserade omständigheter och deras rätta värdering — tagna var för sig och i sitt samspel — för att nå fram till ett resultat som så långt någonsin möjligt gav just dessa parter i just denna tvist verklig rättvisa, det var för honom domarevärvets blomma och krona. Ett gammalt uttryck för den svenske lagmannens uppgift var att »rätt finna». Det kunde stå som motto för Edvard Petréns gärning. Mer än de flesta har han betytt för stärkandet av den svenska domarens insikt om att kunskapen om rättsreglerna är rättsprövningens utgångspunkt, men ingalunda dess fulländning, för hans känsla av frihet inom lagens ram och i lagens anda vid den konkreta rättsordningens utbildning och därmed ock av ökat ansvar.
    Naturligtvis måste en kritisk prövning i mångtaliga fall övertyga Petrén om omöjligheten att där genom rättegångsförhandlingar, protokoll och skrifter tränga fram till den verkliga sanningen och den rätta värderingen. Redan parternas

420 NILS ALEXANDERSON.egen processföring reste måhända, avsiktligt eller icke, oöverstigliga hinder att anlägga annat än juridikens grövre apparat. Sådant beredde honom dock ofta mycken grämelse; och nog hände det väl någon gång att hans iver att finna fram till materiell rättvisa kom honom att lita en smula för starkt på sin onekligen briljant säkra och sunda intuition. Än långt bittrare var det honom ju att nödgas se en part framgångsrikt förskansa sitt orättfångna gods, sin bristande ordhållighet, sin obillighet bakom en oantastlig form eller en sträng rättsregel. Då ruskades det hårt i bålverket för att pröva om det ej kunde vara av ålder murket vordet. Formfordrande rättssatser åtnjöto överhuvud ingen synnerlig aktning från Petréns sida. Hans rätta fält var jus boni et aequi, och det strävade han besinningsfullt, men oavlåtligt att få vidgat.
    Det behöver väl knappast sägas att Edvard Petrén ägnade ständiga och livliga insatser också åt den väsentliga sida av högsta domstolens uppgift, som består i att söka skapa en sund och för olika fall hållbar lagtolkning, utbilda normer till fyllande av den skrivna lagens stomme och överhuvud främja en fast och konsekvent rättspraxis. Hans starka juridiska fantasi och livliga kombinationsförmåga, hans vida överblick och småningom förvärvade ofantliga erfarenhet gjorde sig här med all styrka gällande. Men hans hjärta hade dock detta arbete aldrig i samma grad som den konkreta rättsskipningsuppgiften. Med en viss fasa tänkte han på kontinentens revisionsdomstolar med deras begränsning i befogenheten till att pröva den abstrakta rättsfrågan. Utomordentlig skulle han förvisso varit som ledare av en muntlig förhandling, där hans snabba och vakna tanke och ord fått urbant och diskret, men effektivt gripa in att föra utredningen i dess rätta spår. Nu måste han ofta harmas över de brister i underrättens processledning, som onödigtvis lämnat viktiga punkter outredda.
    Det kan vara ägnat att förvåna att en man med sådan inriktning som domare, med så livligt temperament och sådant människointresse, med oböjlig konsekvens avböjde varje sysselsättning utom domstolens tjänst. Och ehuru det är nästan förmätet inför en arbetsprestation av den kvalitet som hans, kan man knappt återhålla ett tvivel om det var odelat lyckligt med denna avstängning från yttervärlden. Edvard Petréns

EDVARD PETRÉN. 421sätt att uppfatta sin tjänsteplikt var nog för honom avgörande. All hans tid, utan undantag, tog den ju i anspråk. Men fråga kan dock vara om icke någon liten del av detta jättearbete med studium av promemorior och akter — papper och åter papper — kunde just i fråga om en domare av hans typ med än större fördel även för domstolsuppgiften ägnats åt kontakten med arbets- och samfundslivet inom den alltmera snålt begränsade rayon, till vilken en tvivelaktig omvårdnad om rättsskipningens fromma begränsat möjligheterna. Om isoleringens nackdelar knappast gjorde sig märkbara, får det nog skrivas på sällsynt lyckliga naturgåvor: en kraftig bottenmust av realitetssinne, präktig tåga i lynnet och stor förmåga att suga till sig kunskap om livsförhållandena ur alla tillgängliga källor, människor som böcker.
    Som domare hade ju Edvard Petrén kommit på sin allra rättaste plats i livet. Men det administrativa låg också utmärkt väl till för hans hand och gav honom stor tillfredsställelse. Som expeditionschef i justitiedepartementet i sina yngre mannaår var han i sitt esse, och han dröjde gärna vid minnen från den tiden, nästan lika gärna som han såg tillbaka på de ungdomsår då han satt ting med en fullsutten ring av trygga skånska mannar i nämnden eller i den skånska hovrätten mognade i kapp med jämnåriga och jämnbördiga vänner. Även inom högsta domstolen bar han i många år en huvudpart av de administrativa omsorgernas börda.
    Sällan har någon varit så danad för kollegialt samarbete som Edvard Petrén. Vad han därutinnan verkat och betytt genom sin person kännes förvisso med varm tacksamhet och innerlig saknad av alla hans medarbetare. Han hade i hög grad »l'esprit communicatif», han kunde i grund konsten både att taga och giva, att lätt tillgodogöra sig andras iakttagelser och synpunkter och befrukta dem med sina egna. Den absoluta friheten från personlig ömtålighet och självhävdelse, det oföränderligt jämna och goda humöret, förmågan att skapa hjärtlig kontakt åt alla håll, att genom hela sitt väsen sprida trevnad över arbetets allvar, det var ovärderligt även i en atmosfär mättad av de bästa traditioner.
 

Nils Alexanderson.