ÖSTEN UNDÉN. Idén om krigets kriminalisering. Uppsala 1930. Lundequistska bokh. 22 s. Kr. 0.75. — Uppsala universitets årsskrift 1929. Program 4. — —. Om begreppet anfallskrig. Uppsala 1930. Lundequistska bokh. 27 s. Kr. 1.00. — Uppsala universitets årsskrift 1930. Juridik 14.
    Liksom man tidigare sökt till folkrätten överföra många från civilrätten hämtade lärosatser, har man på sistone velat tillämpa även straffrättsliga begrepp på folkrättens område. Ehuru Kelloggpakten väl i främsta rummet är ett politiskt dokument, noga omgärdat med reservationer från stormakternas sida, har man, framför allt i Amerika, förmenat, att genom pakten idén om en kriminalisering av kriget förverkligats. Prof. UNDÉN förnekar emellertid, att pakten, i avsaknad av varje straffsanktion som den är, kan jämställas med ett strafflagsbud, utan anser den mera påminna om en trosbekännelse. »Den kommer att skrupulöst hållas av de stater, som även utan densamma skulle ha följt en fredlig politik. Huruvida eljest staterna skola avstå från kriget efter Kelloggpakten, kommer säkerligen att bero på andra faktorer.» Ej heller de i folkförbundsakten stipulerade »sanktionerna» mot en angripare anser UNDÉN innehålla något straffrättsligt moment och påvisar en rad betydelsefulla skiljaktigheter mellan sanktionssystemet och en strafflag. Sanktionerna äro icke avsedda att vara ett straff för den angripande staten utan ett medel att förhindra och avvärja angrepp. Svårigheterna dels att definiera anfallskriget och dels att bestämma vilken av parterna i en konflikt, som är angripare, äro icke förenliga med en straffrättslig konstruktion, som fordrar objektiva kriterier på den brottsliga handlingen. Såsom numera publicerade dokument angående världskrigets utbrott visa, kan icke ansvaret därför läggas uteslutande å den ena parten, och historiens vittnesbörd från andra tillfällen torde i allmänhet gå i samma riktning. Det strider mot verkligheten, säger UNDÉN, att göra angriparen helt svart och försvararen helt vit, och häri ligger den principiella invändningen mot hela tankegången med internationella straffbestämmelser, riktade mot den angripande staten. Lämpar sig sålunda distinktionen mellan anfalls- och försvarskrig ej som grund för straffbestämmelser, så får den dock sin stora betydelse vid anordningen av sanktionerna.

Det gäller här att snabbt och effektivt ingripa till fientligheternas hejdande, och därvidlag finnes icke tid eller tillfälle att pröva fredsstörarens större eller mindre skuld till den uppkomna situationen.
    Anfallskriget som sådant har därföre enligt folkförbundsreglerna fått karaktären av ett rättsfaktum, till vilket vissa rättsverkningar äro knutna, och det har blivit angeläget att närmare bestämma anfallskrigets begrepp eller i varje fall att på förhand godtaga en viss metod för fastställande av angriparen. I den senare uppsatsen behandlar prof. UNDÉN diskussionerna härom inom folkförbundet samt framhåller, hurusom förbundets polisåtgärder, sanktionerna, måste kunna grundas på fakta, som lätt uppfattas och verifieras, varföre man ej kan söka efter krigets djupare eller avlägsnare orsaker utan måste hålla sig till det mest påtagliga och mest ödesdigra: det begynnande militära angreppet. Men då förhållandena vid ett krigsutbrott oftast äro så komplicerade, att det kan vara svårt eller omöjligt att konstatera till och med vem som tagit det första militära intiativet, har man velat uttänja begreppet angripare till att omfatta även en stat, som vägrar att efterkomma förbundets anvisningar i olika avseenden, exempelvis att godtaga ett skiljedomsförfarande eller en vapenvila. En sådan fiktion kan vara nödvändig med hänsyn till att förutom folkförbundsakten även Locarnoavtalen och ett flertal senare skiljedomstraktater knyta vissa rättsföljder till »anfallet, men är ägnad att förvilla uppfattningen om sanktionssystemet och dess uppgift. De lege ferenda anser UNDÉN lämpligare att vid sidan av anfallskriget uppställa andra typer av handlingssätt såsom grund till sanktioner för att kunna rikta dem mot den stat, som genom sin hållning efter krigsutbrottet utgör största hindret för fredens återställande, oavsett att ursprunget till fientligheterna är höljt i dunkel eller även att andra parten tagit första steget. Härför måste man emellertid befria sig från föreställningen om angreppet som brott och sanktionerna som straff och i stället göra klart för sig, att sanktionernas syfte endast är att hejda fientligheterna och återställa freden.

C. W.