HERBERT TINGSTEN. Studier över konstitutionsutskottets dechargeförfarande. Några spörsmål i anknytning till senare praxis. Uppsala 1928. Appelbergs boktryckeriaktiebolag. 133 s. Kr. 3.00.
— —. Studier rörande ministerstyrelse. Uddevalla 1928. Uddevalla tryckeri. 139 s. Kr. 3.00.
Såsom förf. i förstnämnda av ovanstående arbeten framhåller, har dechargeförfarandet under senare år vunnit ökad betydelse, ett förhållande som sedan arbetet utkom ytterligare understrukits genom de båda senaste riksdagarnas
händelser. I förevarande arbete har förf. såsom undertiteln antyder till behandling upptagit några frågor, som på senare tid framstått såsom särskilt aktuella och som sammanhänga med institutets ökade användning. Förf., som nyligen erhålligt vackra kompetensförklaringar vid sökandet av statskunskapsprofessurerna i Lund och Göteborg — båda de förevarande arbetena äro närmast specimensarbeten — förenar med sin stora vetenskapliga utrustning praktisk erfarenhet i ämnet från ett mångårigt sekreterarskap i konstitutionsutskottet, vilket i sin mån torde göra hans meningar förtjänta av särskilt beaktande. Efter en kort inledning, däri antydes institutets utveckling efter 1918, då Tynells grundläggande arbete om statsrådets politiska ansvarighet utkom, behandlar förf. först frågan om den konstitutionella ansvarighetens begränsning eller, med andra ord, huruvida och i vad mån statsråden äro underkastade ansvar för sådant sitt görande och låtande i ämbetet, som faller utanför den rådgivande verksamheten, deras huvuduppgift, om vilken upplysning direkt kan vinnas ur statsrådsprotokollen, vilka enligt regeringsformen skola utgöra underlaget för konstitutionsutskottets granskningsarbete. Grundlagarna hava icke förutsatt någon egentlig ministerstyrelse, och i den mån sådan — med eller utan stöd av lag — förekommer yppas svårigheter att därå tillämpa ansvarsbestämmelserna. I ett följande kapitel behandlas konstitutionsutskottets befogenhet i fråga om infordrande av handlingar utanför statsrådsprotokollen — en ur såväl juridisk som praktisk synpunkt delikat fråga, vilken förklarligt nog blivit särskilt aktuell beträffande utrikespolitiska handlingar. Slutligen avhandlas frågan om dechargeförfarandets reformering. Detta har ju i strid mot lagstiftarens ursprungliga mening utvecklat sig till ett detaljanmärkningssystem, därvid anmärkningarna i realiteten ofta icke hava någon personlig udd mot vederbörande statsråd utan allenast avse att vinna rättelse i administrativ praxis. De reformförslag, som efter 1866 varit å bane, hava mestadels syftat till att legalisera denna praxis och ytterligare utveckla den genom att möjliggöra framställandet av allmänna sakanmärkningar, eventuellt jämsides med allmänna personanmärkningar i enlighet med regeringsformens ursprungliga mening. Såsom förarbete till en eventuell reform av dechargearbetet lät konstitutionsutskottet år 1927 utarbeta en »Utredning över frågan om statsrådets ansvarighet», i vilken förf. medverkat och vilken delvis återkommer i hans nu anmälda arbete. År 1928 nedlade emellertid utskottet planen på dechargeförfarandets principiella reformering. Förf. ägnar praxis' utveckling och reformförslagen några kritiska anmärkningar.
I arbetet om ministerstyrelse har förf. närmare behandlat ett ämne, som i föregående arbete något vidröres. Såsom anmärkts är ministerstyrelse något för det svenska statsskicket främmande; förf. framhåller också i det förevarande arbetets inledning, däri lämnas en intressant redogörelse för de synnerligen skiftande betydelser, som alltsedan 1809 inlagts i begreppet ministerstyrelse, att begreppet numera ofta är förknippat med en föreställning om något olagligt och inkonstitutionellt. Statsråden äro ju i Sverige principiellt allenast rådgivare åt Konungen, som »äger att allena styra riket.» Även i Sverige existerar dock en legal ministerstyrelse, om ock i synnerligen ringa utsträckning. I vidsträckt bemärkelse kan enligt förf:s terminologi dit räknas varje statsrådens befogenhet att träffa till efterföljd förbindande beslut, alltså även deras i regeringsformen grundade beslutanderätt i fråga om beredning
och verkställighet av regeringsärenden, varom andra kapitlet i arbetet handlar. I de båda följande kapitlen behandlas ministerstyrelse i egentlig mening, först dess förhållande till regeringsformen och därefter dess former och utövning. Här är alltså enligt förf:s terminologi fråga om statsråds befogenhet att enligt särskilda i laga ordning givna bestämmelser avgöra vissa ärenden, de s. k. departementsärendena. Enligt förf:s åsikt förefinnes icke i grundlagarnas ordalydelse eller eljest något legalt hinder för att åt statsråden i denna deras egenskap liksom åt andra ämbetsmän uppdraga att självständigt avgöra vissa ärenden. Enligt tryckfrihetsförordningen har ju för övrigt chefen för justitiedepartementet dylik befogenhet i vissa hänseenden. Sådan har också eljest i lag eller förordning tillagts departementschef i ej ringa omfattning. Under de senaste decennierna har emellertid ministerstyrelsen minskat, bland annat genom inrättande av nya ämbetsverk, vilka övertagit behandlingen av vissa ärenden, som förut tillkommit departementschef att avgöra. I ett sista kapitel redogöres slutligen för förslag beträffande ministerstyrelse efter 1809, därav framgår att det aldrig allvarligare ifrågasatts att införa sådan styrelse i mera betydelsefull omfattning.
Bertil Hagström.