NILS STJERNBERG. Kommentar till strafflagen kap. 17—18. 2. omarb. o. utvidg. uppl. Upps. & Sthm 1930. Almqvist & Wiksell. 169 s. Kr. 7.00.
    Den första, år 1922 utkomna upplagan av denna uppmärksammade kommentar anmäldes utförligt av WETTER i SvJT 1925 sid. 44 f. Den nya upplagan är till sitt omfång nära fördubblad och framträder redan på grund härav såsom ett i väsentliga delar nytt arbete. Utvidgningarna avse i synnerhet dels den komparativa rättsutvecklingen, vars framställning kommit att nära motsvara den, som givits i förf:s uppskattade komm. till SL 7 kap., dels utredningen av de i den gällande rätten föreliggande tolkningsspörsmålen. Större avvikelser från förra upplagans ståndpunkt äro härvid icke att anmärka, däremot väl en fylligare motivering och belysning, givetvis med beaktande av under tiden nytillkommet material. Det behöver icke särskilt framhållas, att arbetet genom den vidtagna omarbetningen blivit än mera intressant och givande.
    I synnerhet grundlig är den nya bearbetningen av koppleribestämmelserna i 18 kap. 11 och 12 §§ samt av 13 §. Den i det sistnämnda lagrummet förekommande »preventivlagen» är väl den av de förevarande kapitlens straffbestämmelser som f. n. kan fröjda sig åt det största intresset, visserligen mera i riksdagen och den allmänna diskussionen än i det praktiska livet, där den spelar en betydligt mera blygsam roll. Förf. dryftar utförligt innebörden av det här förekommande rekvisitet »under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer», i stort sett med åberopande av lagrådets utlåtande 1926 (i första lagutskottets betänkande nr 26 vid 1927 års riksdag); dock tager förf. avstånd från den mening, att syftet vid en upplysningsverksamhet skulle hava avgörande betydelse för straffbarheten, bortsett från tryckfrihetsbrott. Den åsikt vidhålles, att även en vetenskaplig, i synnerhet populärvetenskaplig framställning kan, efter beskaffenheten av den publik som den kan beräknas träffa, vara förenad med den av lagen fordrade faran för förförelse; att sålunda även den verkliga vetenskapen icke på förevarande område har full rörelsefrihet. Häri måste man dessvärre giva förf. rätt, helst

LITTERATURNOTISER. 467det tydligen är riktigt, att, såsom förf. ock framhåller, frågan om rättsstridighet i förevarande punkt måste anses specifikt löst i lagen och det sålunda icke är möjligt att korrigera denna enligt mera allmänna grundsatser om intressekollisioner. — Förf:s vid 18:15 framställda kritik mot en i praxis framträdd ståndpunkt att vid konkurrens mellan detta lagrum och 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen av 1923 tillämpa SL 4: 1 (SvJT 1929 sid. 47) synes icke förtjänt av instämmande.
 

R. B.