Ny motorfordonsförordning och vägtrafikstadga.1 Knappast något annat trafikmedels ut veckling har skett så snabbt som motorfordonets. Så sent som vid 1920 års ingång funnos i Sverige registrerade allenast något över 8,800 motorfordon. Vid 1924 års slut var antalet omkring 85,000. Vid senaste årsskiftet uppgick antalet motorfordon för hela riket till över 190,000.
Den snabbhet, varmed utvecklingen skett, har helt naturligt gjort sig märkbar inom motorfordonslagstiftningen och föranlett, att denna gång på gång visat sig föråldrad och i behov av revision. Lång tid har i allmänhet ej förflutit efter det en ny författning trätt i kraft, förrän krav på revision av densamma framställts. Någon lagstiftning på lång sikt har aldrig kunnat vara tal om. Knappast något annat lagstiftningsområde har under så kort tid varit föremål för så många och omfattande bearbetningar.
Den 1 januari 1931 träder en ny motorfordonsförordning, den fjärde sedan 1906, ävensom en ny vägtrafikstadga i kraft (SFS 284—5). De i förhållande till nu gällande bestämmelser viktigaste ändringarna av särskilt intresse för SvJT:s läsare hänföra sig till följande förhållanden och områden.
I gällande författning, 15 § 3 mom., föreskrives, att körkort skall indragas för minst två månader och högst två år, då förare vid färd med motorfordon varit berusad, och enligt 41 § 2 mom. drabbar straffpåföljd den, som vid förande av motorfordon är synbarligen berörd av starka drycker. Dessa stadganden hava i den nya förordningen undergått viktiga förändringar. En rik erfarenhet har ådagalagt, att även en mindre alkoholförtäring än den, vilken medför berusning eller tager sig uttryck i synbara, i förarens åthävor m. m. framträdande symptom, kan medföra fara för trafiken. Varje alkoholförtäring, som kan medföra sådan fara, har ansetts böra åtföljas av straffpåföljd och återkallelse av körkort. För att karakterisera den grad av alkoholförtäring, som förutsättes för straffbarhet och körkortsindragning, använde sig den kungl. propositionen av uttrycket "synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen". I enlighet med förslag i motioner, som inom båda kamrarna väckts i syfte att skärpa kravet på automobilförare i fråga om avhållsamhet från rusdrycker, förordade emellertid riksdagen uttrycket "varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar". Detta uttryck, vilket är hämtat från ett vid 1928 års riksdag framlagt förslag till lag angående fylleri m. m. (se SvJT 1928 s. 172) och föreslagits
av motorfordonssakkunniga, har också kommit till användning i den nya förordningen.
Indragning av körkort skall beträffande förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka drycker, som nyss sagts, ske för en tid av minst sex månader och högst två år.
I nuvarande förordning är i angivna fall återkallelse av körkort obligatorisk. Den nya författningen åter ger länsstyrelserna rätt att i stället för körkortsindragning meddela varning, därest omständigheterna äro sådana, att anledning är att antaga, att förare skall låta sig rättas utan att återkallelse av körkortet sker. Detta stadgande har dock icke avseende å förseelser, som grunda sig å alkoholförtäring vid färd med motorfordon. I dylika fall får varning alltså icke meddelas.
Hastighetsbestämmelserna hava genom den nya lagstiftningen undergått högst betydande förändringar. Den viktigaste nyheten är borttagandet av stadgandet om viss maximihastighet för trafiken med vanliga personautomobiler och motorcyklar å landsbygden (f. n. 45 km. i tim.). För denna trafik gäller enligt den nya författningen allenast, att hastigheten städse skall anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder, ävensom att fordonet ingenstädes får framföras med större hastighet än att detsamma under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts. Den för trafik med vanlig personautomobil och motorcykel inom tättbebyggt samhälle f. n. gällande maximihastigheten, 35 km. i tim., har bibehållits, dock att vederbörande myndigheter erhållit befogenhet att, där trafikförhållandena så medgiva, för viss trafikled meddela förordnande om höjning av maximihastigheten intill högst 45 km. i tim. För personomnibussar och lastvagnar hava maximihastigheterna avsevärt höjts.
Den nuvarande definitionen å yrkesmässig automobiltrafik "tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning" har bibehållits. De motorfordonssakkunniga hade föreslagit (23 §), att yrkesmässig trafik skulle anses föreligga endast under förutsättning att fordonets tillhandahållande skedde i förvärvssyfte. De sakkunniga erinrade, att utvecklingen inom domstolspraxis numera gått därhän, att så gott som envar, som mot betalning tillhandahöll automobil åt annan, ansågs utöva yrkesmässig trafik, även om det kunde påvisas, att tillhandahållandet skett i mycket ringa omfattning och allenast för att hjälpa en granne eller bekant och således ej i förvärvssyfte.
Departementschefen, som ansåg den nuvarande definitionen böra bibehållas, fann det mindre lämpligt, att syftet med fordonets tillhandahållande bleve bestämmande för, huruvida trafiken vore att betrakta såsom yrkesmässig eller ej. Syftet vore i allmänhet mycket svårt att konstatera. Den omfattning, i vilken tillhandahållandet skedde, borde vara avgörande, då det gällde att avgränsa begreppet yrkesmässig automobiltrafik. Därest en automobilägare vid något
eller några enstaka tillfällen mot betalning utförde körning åt en granne eller bekant eller annan, vilken icke kunde sägas falla under begreppet allmänheten, syntes detta icke böra betecknas såsom yrkesmässig trafik, även om det vore uppenbart att jämväl hänsyn till inkomsten varit motivet för tillhandahållandet. Om däremot ett tillhandahållande av automobil skedde vid ofta återkommande tillfällen eller mera regelmässigt, borde trafiken anses såsom yrkesmässig och detta även om automobilägaren kunde göra sannolikt, att tjänstvillighet mot grannar och bekanta varit det så gott som enda motivet för tillhandahållandet. Den nuvarande definitionen å begreppet yrkesmässig trafik syntes täcka dessa synpunkter och även stå i överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till synes i 1903 års sakkunnigas uttalanden, vilka låge till grund för den allt sedan vår första automobilförordning gällande definitionen å yrkesmässig trafik. Väl syntes vissa domstolar hava gått emot denna uppfattning. Den av de sakkunniga påtalade praxis å detta område stöddes dock icke av något av den högsta dömande instansen meddelat avgörande. Vid skapandet av denna praxis förefölle det, som om domstolarna givit en vidare innebörd åt begreppet allmänheten än som i detta sammanhang skäligen syntes böra ifrågakomma.
Mot de synpunkter departementschefen framhållit i fråga om tolkningen av begreppet yrkesmässig automobiltrafik förklarade sig riksdagen ej hava någon erinran att framställa.
I syfte att inskränka de risker för trafiken, som kunna uppstå genom yrkeschaufförers överansträngning till följd av alltför lång arbetstid, har i den nya förordningen stadgats, att i trafiktillstånden skall intagas en generell föreskrift av innehåll att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid under 24 på varandra följande timmar i regel icke får överskrida 13 timmar, raster däri inbegripna. Dock äga de tillståndsbeviljande myndigheterna rätt att i fall, där ytterligare begränsning av arbetstiden befinnes nödig, meddela föreskrift härom.
För överträdelse av de för företagande av övningskörning givna stadgandena finnes f. n. icke någon straffpåföljd uttryckligen föreskriven. Olika uppfattningar om huruvida sådan överträdelse är straffbar eller ej hava därför gjort sig gällande. Se SvJT 1928 Rf s. 47. Uttryckliga föreskrifter i nu berört hänseende hava lämnats i den nya förordningen. I 39 § 1 stycket har sålunda upptagits straffpåföljd (böter 100—1,000 kr.) för den som företager övningskörning utan att vara därtill berättigad. Enligt denna bestämmelse skall den straffas, som företager övningskörning, innan han uppnått föreskriven ålder eller utan att åtföljas av lärare, som innehar körkort och som besitter längre tids vana och skicklighet vid förande av automobil (resp. motorcykel). För att erhålla ytterligare garanti för att obehöriga personer icke företaga övningskörning har nyssnämnda stadgande kompletterats med en föreskrift, upptagen i andra stycket, om straff för den förare, vilken under färd överlämnar åt annan att företaga övningskörning utan att denne är därtill berätti-
gad. I 39 § fjärde stycket har upptagits stadgande om ansvar för den som, annorledes än i första stycket sägs, under övningskörning åsidosätter bestämmelserna angående företagande av sådan körning. Enligt detta stycke skall den straffas, som t. ex. företager övningskörning å plats, varest automobiltrafik är helt förbjuden eller där trafik med sådan automobil, varmed övningen företages, icke är tillåten eller där övningskörning av polismyndigheten förbjudits. Dessa förseelser hava belagts med böter från och med 10 till och med 500 kr.
Enligt den nuvarande motorfordonsförordningen, 41 § 1 mom. straffas den, som framför motorfordon med större hastighet än som i varje fall är medgiven, med böter fr. o. m. 10 t. o. m. 1,000 kr. I 2 mom. av samma paragraf stadgas, att där någon, som är synbarligen berörd av starka drycker, förer motorfordon, skall han straffas med böter fr. o. m. 25 t. o. m. 1,000 kr. Har förare vid förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, kan han enligt 3 mom. dömas till fängelse i högst 3 månader. Stadgandet i 1 mom. har oförändrat bibehållits i den nya förordningen. Föreskrifterna i 2 mom. hava, såsom redan nämnts, gjorts tillämpliga å den, som vid förande av motorfordon är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, varjämte straffet bestämts till böter fr. o. m. 100 t. o. m. 1,000 kr. eller fängelse i högst 3 månader. Slutligen har straffet i 3 mom. höjts till fängelse i högst 1 år.
I likalydande motioner i båda kamrarna (I: 255 och II: 425) hemställdes, att straffbestämmelserna angående spritmissbruk av motorförare ävensom angående de övriga förseelser, vilka i den föreslagna motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan med skärpning av gällande bestämmelser blivit belagda med fängelsestraff, måtte utbrytas ur nämnda administrativa författningar och sammanföras i en särskild lag, tillkommen i den ordning som stadgas för stiftande av allmän kriminallag. Detta spörsmål avhandlades jämväl i k. prop. nr 217 till årets riksdag. I denna proposition föreslogs upphävande av 11 kap. 15 § 1 och 2 mom. strafflagen. Förslaget åsyftade att undanröja den lagtekniska oegentlighet, som uppkommit därigenom, att de i nämnda moment givna ansvarsbestämmelserna praktiskt taget saknade betydelse, sedan de där avsedda förseelserna, överdådig framfart, blivit i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan belagda med lika höga eller högre straff. Vissa inom lagrådet vid förslagets behandling därstädes yppade betänkligheter mot att de på förevarande område erforderliga strafföreskrifterna meddelades i annan än den för stiftande av allmän kriminallag stadgade ordningen föranledde icke någon ändring i lagförslaget. I anledning av motionerna gjorde andra lagutskottet det uttalandet, att utskottet för det dåvarande icke vore berett förorda den ändring av bestämmelserna, varom motionärerna hemställt, men att utskottet ansåge det önskvärt, att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota straff
stadgades, borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg eller i lagstiftningsväg av Kungl. Maj:t och riksdagen gjordes till föremål för utredning. Riksdagen gillade detta utskottets yttrande beträffande motionerna och biföll på utskottets hemställan propositionen nr 217.
Enligt 51 § i gällande motorfordonsförordning skall förseelse mot förordningen, där ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett. Motsvarande föreskrift återfinnes jämväl i vägtrafikstadgan. Dessa stadganden hade utan någon förändring bibehållits i de motorfordonssakkunnigas betänkande.
Inom vissa polisdomstolar har utbildat sig den praxis, att i åklagaremål upptages till prövning av enskild målsägande framställt yrkande om skadestånd. Å andra håll lärer ansvarsyrkande upptagas vid polisdomstolen, under det att skadeståndspåstående prövas av rådhusrätten. Slutligen tillämpas å vissa håll det förfarandet, att mål enligt ifrågavarande författningar, vari såväl ansvarsyrkanden som ersättningspåståenden framställas, upptages i hela dess vidd av rådhusrätten. (Se SvJT 1930 s. 398.)
Bestämda olägenheter hava visat sig vara förenade såväl därmed att polisdomstolarna och poliskamrarna pröva skadeståndsanspråk, som ock därmed alt ansvars- och skadeståndsyrkanden upptagas till prövning av skilda domstolar. För undanrödjande av dessa olägenheter hade i yttranden över de sakkunnigas betänkande föreslagits, att motorfordonsförordningens och vägtrafikstadgans forumregler skulle givas sådan lydelse att vid polisdomstol, resp. poliskammare, endast finge anhängiggöras åtal av allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet, "att talan däri icke kan föras av målsägande". Vid inom kommunikationsdepartementet verkställd undersökning visade det sig emellertid, att forumregler av dylikt innehåll skulle åtminstone i vissa städer föranleda sådana organisatoriska förändringar inom domstolarna, att en närmare utredning härutinnan vore nödvändig, innan de föreslagna författningsändringarna kunde låta sig genomföras. Då resultatet av en sådan utredning (vilken redan igångsatts) icke förväntades kunna föreligga inom den närmaste tiden, föreslog departementschefen, att ifrågavarande stadganden tillsvidare skulle upptagas med sin nuvarande lydelse.
I motion I: 256 hemställdes, att riksdagen måtte göra det uttalande, att från polisdomstols behörighet att upptaga mål angående förseelser mot ifrågavarande författningar måtte undantagas mål, vari talan om skadestånd föres av målsägande.
Riksdagen, som gillade att stadgandena tillsvidare upptoges i sin nuvarande lydelse, förklarade att den ansåge det principiellt riktigt, att polisdomstol icke skulle äga upptaga mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari talan om skadestånd föres av målsägande.
Å. Hartelius.