Hugo von Sydow †. Dödsbuden från kretsen av våra äldre, mera bemärkta jurister komma allt tätare. Den ene efter den andre av de på 1860-talet födda män, som i domarvärv eller annan juridisk verksamhet gjort sina namn högt skattade, har under nästlidet och innevarande år ryckts hädan. För några dagar sedan visste dagspressen förmäla, att bäraren av namnet här ovan även blivit den obönhörlige liemannens offer. Vid 69 års ålder avled den 8 augusti 1930 vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol, förutvarande statsrådet Kristian Hugo von Sydow.
    Hugo von Sydows namn är för alla tider nära förbundet med tillkomsten av vår nya vattenlag. När K. M:t i början av år 1906 på därom av riksdagen framställd begäran igångsatte en revision av lagstiftningen om jordägares rätt över vattnet å hans grund, kallades von Sydow att såsom ordförande leda den för uppdragets fullgörande tillsatta kommitténs arbete; och några månader senare förordnades han även till ordförande i kommittén för omarbetning av lagstiftningen angående jords torrläggning. I intim samverkan utarbetade dessa båda kommittéer det förslag till vattenlag, som avgavs i slutet av år 1910 och som avsåg en fullständig omreglering av lagstiftningen på såväl den lukrativa som den defensiva vattenrättens område, dock med undantag för flottningslagstiftningen, vilken i förslaget lämnades å sido. Sedan von Sydow, som under fortgången av nämnda kommittéarbete kallats att såsom konsultativt statsråd inträda i regeringen, år 1911 avgått från statsrådsämbetet, förordnades han till ordförande bland de sakkunniga, som då tillkallades för att inom justitiedepartementet utarbeta förslag till ny flottningslagstiftning, vilket förslag förelåg färdigt år 1917. Efter överarbetning av de sålunda under von Sydows ordförandeskap utarbetade förslagen — en överarbetning som huvudsakligen till följd av vissa politiska förhållanden kom att medföra icke obetydliga förändringar i vattenlagsförslaget — blevo förslagen i tre repriser upphöjda till lag, tillsammans utgörande vår nu gällande vattenlag. Om den stora betydelse denna lag haft för tillgodogörande av landets vattenkrafttillgångar torde alla vara ense.
    Von Sydows stora kunskaper, hans synnerligen klara huvud och betydande stilistiska förmåga, den vana vid lagstiftningsuppdrag som han tidigare, särskilt genom deltagande i utarbetandet av lagberedningens förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom m. in., förvärvat och den erfarenhet i vattenrättsfrågor han vunnit dels under sin hovrättstjänstgöring och dels såsom häradshövding i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga gjorde honom i hög grad lämpad till ledare utav revisionen av vattenrättslagstiftningen. Med levande intresse ägnade han sig åt detta arbete. En viss försiktighet i hans läggning gjorde, att han bildade och gav uttryck åt sin mening först efter ett grundligt genomtänkande av alla på varje fråga inverkande omständigheter, men detta innebar ingalunda någon motvilja mot accepterandet av nya uppslag. Tvärtom, flera av de högst genomgripande nyheter vattenlagsförslaget i

sitt utarbetade skick innehöll tillkommo efter uppslag just av honom. För dem, som jämte von Sydow deltogo i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas samt flottningssakkunnigas arbete, var samarbetet med honom både givande och angenämt. Sedan von Sydow år 1909 blivit konsultativt statsråd, var han visserligen av sina ämbetsgöromål hindrad att i samma utsträckning som förut taga del i kommittéernas arbete, men han följde detsamma alltjämt med livligt intresse och ägnade all sin lediga tid däråt. Äran av att kommittéernas förslag blev i stort sett så verkligt gott som det från de flesta håll vitsordades vara tillkommer också i främsta rummet honom. Ett erkännande härav gavs honom, då han år 1927 av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet kallades till juris hedersdoktor.
    När första delen av vattenlagen och i samband därmed den nya vattendomstolsorganisationen från och med början av år 1919 trädde i tillämpning, var det självfallet, att en av vattenrättsdomarbefattningarna skulle tillbjudas von Sydow, vilkens stora förmåga härigenom togs i anspråk såväl för utarbetandet av vissa följdförfattningar som för lösandet av åtskilliga organisationsfrågor. Allt sedan dess har han tjänstgjort såsom vattenrättsdomare vid Västerbygdens vattendomstol och därvid bland annat haft att handlägga den vidlyftiga och betydelsefulla frågan om Vänerns reglering. Tyvärr hann han icke slutligen avgöra detta mål.
    Under sin vattenrättsdomartid deltog von Sydow med stort intresse i de gemensamma sammanträden, som rikets vattenrättsdomare plägat en gång om året hålla för överläggning i frågor rörande vattenlagens tillämpning, och hans inlägg därvid voro städse präglade av skarpt förstånd och praktisk blick. Flera av honom publicerade uppsatser bära vittnesbörd om hans stora kunskaper på vattenrättens område och de ingående forskningar han på detta område gjort rörande äldre förhållanden.
    Att von Sydows framstående duglighet skulle anlitas även för andra allmänna uppdrag än de rent ämbetsmannamässiga låg i sakens natur. Han var sålunda under ett flertal år ledamot och ordförande i Vänersborgs stadsfullmäktige, tillhörde Älfsborgs läns landsting, var inspektor för högre allmänna läroverket i Vänersborg m. m. och deltog såsom lekmannaombud i flera kyrkomöten, därvid hans juridiska insikter och erfarenhet i förening med hans intresse för religiösa och ecklesiastika angelägenheter inom kort medförde, att han placerades såsom ordförande i kyrkolagsutskottet.
 

K. H. H.