BERNDT HASSELROT
IN MEMORIAM
I sitt hem, det fagra Gripsnäs vid Mälaren, avled den 14 oktober 1930 f. d. presidenten, förutvarande statsrådet, juris doktorn Berndt Hasselrot.
Mer än de flesta hade han kunnat säga om sitt liv, att det varit möda och arbete, när det var som bäst. Men ett gott dagsverke hade han uträttat. Hans gärning var präglad av en viljekraft, som sökte sin like, av ett impulsivt begär att verka för det rätta; det blev honom också förunnat att se vackra resultat av sina strävanden. Hans personlighet var vinnande och hans hjärta varmt; stor var också den vänkrets, som omgav honom i livet och nu står sörjande kring graven.
Berndt Fridolf Engelbrekt Hasselrot var född den 23 mars 1862 på Semsholm i Gäsene härad, där hans fader då var domhavande. Syskonkretsen var talrik, i ej mindre än tre kullar; åtta äldre och tre yngre syskon nådde mogen ålder. När fadern år 1872 utbytte den lilla Västgötadomsagan mot den mera ansenliga Västra Värends, flyttades hemmet till Ulriksberg invid Växjö, och Berndt Hasselrot kom så att genomgå Växjö gamla berömda läroverk och vart räknad som smålänning. I Smålands nation i Lund var han inskriven under sina fyra studentår (1881—85), och samma nation återbördade honom som hedersledamot några årtionden senare.
Helt visst var det traditionens makt, faderns och två äldre halvbröders exempel, mera än någon redan förnummen personlig dragning till rättsvetenskapen, som förmådde Berndt Hasselrot att välja den juridiska levnadsbanan. Sina examensstudier i Lund bedrev han med fart. Straffrätten, som då förestods av den obestridligen mycket dugande Pehr Assarsson, synes ha varit det bland läroämnena, som mest för
mådde tilldraga sig den unge studentens intresse. Omedelbart efter examen skrev han in sig i Göta hovrätt och fullgjorde under denna, i sin halvbroder Carls domsaga på Öland, sin tingstjänstgöring, vann vice-häradshövdingtiteln 1888 och fortsatte sedan sin tjänstgöring i hovrätten, där han 1892 erhöll sin fiskalsfullmakt. Två år senare nådde han assessorsgraden. Efter ytterligare två år förflyttades han med hela den division, han tillhörde, till Svea Hovrätt, men fick ej tjänstgöra där mer än ett halvt år. Det första revisionssekreterareförordnandet kom nämligen redan på våren 1897 och följdes, som givet var, av upprepade förordnanden, till dess han vid jultiden 1900 blev ordinarie revisionssekreterare. Sedan avbröto åtskilliga lagstiftningsuppdrag hans arbete i revisionen, och på hösten 1906, då justitieombudsmannen Carl Leijonmarck kallades till president i Gröta hovrätt, övertog Hasselrot, redan två gånger utsedd till eventuell efterträdare, justitieombudsmannaämbetet. Sju år beklädde han detta, och han fann här en uppgift efter sitt sinne. Sällan har ämbetet haft en så varmt intresserad innehavare. Knappast någon av företrädarna eller efterföljarna har så gått upp i sitt ombudsmannaskap som Hasselrot. Han inskränkte sig ej till inspektioner och mottagning av klagoskrifter, registrering av fakta och redovisning av ärenden; med liv och lust ägnade han sig åt den utredning av lagskipningens tillstånd i riket och den verksamhet för lagarnas förbättring, som instruktionen ålägger justitieombudsmannen. Ämbetsberättelserna svällde under Hasselrots tid ut till förut osett omfång. Egna resonemang i varjehanda rättsliga frågor infogades i berättelserna och gåvo dem en personlig färg och en fyllighet, som de hittills, med all sin korrekta prägel och sin oklanderliga objektivitet, avgjort saknat. Särskilt intressant och instruktiv är en i 1912 års ämbetsberättelse intagen, systematiskt ordnad förteckning på iakttagelser rörande rättskipningen från de närmast föregående årens inspektionsresor. Det hundraårsregister över ämbetsberättelserna, som fogats till 1913 års berättelse, är också synnerligen värdefullt.
Av en viss betydelse var tvivelsutan den oförskräckthet, varmed Hasselrot konsekvent inskred mot varjehanda välmenta åtgärder från förvaltnings- och polismyndigheters sida gent emot mindre sympatiska, men dock strängt taget ostraffliga
opinionsyttringar i politiska och sociala frågor. Inom vida kretsar av vårt folk rotfästes därigenom den visserligen förut icke obefintliga uppfattningen om justitieombudsmannaämbetets fullt objektiva ställning, liksom ock rättskipningens upphöjdhet över dagens strider; under de kommande oroliga åren var detta ej utan gagn.
Många voro de framställningar till Kungl. Maj:t och riksdagen, som under åren 1906—1913 utgingo från justitieombudsmannen. De rörde de mest olikartade ämnen: lindring i gammaldags hårda straffbestämmelser, mera praktiska anordningar i verkställighetsförfaranden, skyndsammare rättskipning, rättvisare ersättningsregler, förbättrade avlöningsförhållanden. Man finner bland dessa framställningar förslag om dödsstraffets avskaffande och om borttagande av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, om upphävande av adelns forum privilegiatum och om införande av en summa revisibilis; där möter ock ett påpekande av nödvändigheten att skaffa Skånska hovrätten bättre ämbetslokaler, "därest icke Kungl. Maj:t föredroge att förflytta hovrätten till Malmö".
Det föll på Berndt Hasselrots lott att både själv tillstyrka Kungl. Maj:t att besluta denna förflyttning och att som Skånska hovrättens chef vara med om beslutets verkställande. Han blev justitieminister, och han blev president i hovrätten. Sistnämnda ämbete gavs honom i oktober 1913, efter J. A. Lundahls avgång, och ett halvt år senare anförtroddes honom justitieportföljen i den Hammarskjöldska ministären. Under de tre skickelsedigra åren 1914—1917 förvaltade han sin portfölj med det varma intresse, som alltid utmärkte hans gärning, och han fick under denna tid kontrasignera en rad viktiga propositioner, såsom angående militieombudsmannaämbetet, angående ny strafflag för krigsmakten och lag om krigsdomstolar, lagar om avtal och andra rättshandlingar, om äktenskaps ingående och upplösning, om ändring i 30 kap. rättegångsbalken (summa revisibilis), om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom, om upphävande av adelns forum privilegiatum, om barn utom äktenskap, om adoption, om expropriation, om fastighetsbildning i stad m. m. Det var åtskilliga lagreformer, som han själv förberett, vid sidan av reformer, på vilka andra arbetat; Hasselrot tog sig med iver an bäggedera. I riksdagen och i kyrkomötet kunde han
sålunda med verklig värme tala för reformeringen av giftermålsbalken, i enlighet med lagberedningens förslag, och han lyckades föra frågan igenom. I riksdagen kunde han till och med, i strid mot stadgad sed, från statsrådsbänken tala för en enskild motion, vars innehåll tilltalade hans hjärta, om politisk rösträtt för kvinnor. Motionen, som icke den gången vann riksdagens bifall, hade framburits av vänstermän; Hasselrot kände sig manad att ge uttryck åt sin "innerliga önskan, att kvinnosaken icke skall förbliva endast en vänstersak". "Jag är" sade han "ingen politiker alls. Jag är och vill vara rätt och slätt en människa".
Partipolitiker var Hasselrot i varje fall icke. Både under statsrådstiden och efteråt lät han emellanåt höra sig offentligen i politiska ämnen, men hur långt han stod från den vanliga partibundna politiken, framgår bäst av hans förslag att bilda ett nytt parti, "centern", mellan högern och liberala samlingspartiet. Hur verklighetsfrämmande och hopplöst än detta förslag måste ha synts de aktiva politikerna, bar det dock oförtydbart vittne om Hasselrots varma hjärta och fosterländska sinne.
Från statsrådstaburetten återvände Hasselrot till sin presidentstol i Kristianstad, och ett halvt år senare flyttade han med hovrätten till Malmö. Något mer än ett årtionde räckte hans arbetstid här. Han mottog under denna tid från juridiska fakulteten i Lund värdigheten av juris hedersdoktor, vid universitetsjubileet 1918. I sin ledning av hovrätten inlade han samma insiktsfullhet och energi, som han redan visat på många andra områden, och med särskilt intresse begick han den stämningsfulla hundraårs-minnesfesten på våren 1921. Ordförandeskapet i strafflagskommissionen, som tillsatts under hans statsrådstid, tog emellertid en dryg del av hans arbetskraft — åt straffrätten hade han ju redan under studietiden ägnat sitt intresse. Ohälsa tillstötte; den förmådde aldrig bryta hans brinnande arbetshåg, men den blev till slut hans fysik övermäktig.
Även en kroppsligen starkare person än Hasselrot skulle kunnat med skäl räkna den arbetsbörda tillräcklig, som hans maktpåliggande ämbetsgöromål ålade honom. Men Hasselrot fann tid och krafter räcka till mera; och så grep han sig redan under fiskals- och adjunktstiden i hovrätten an med ett
omfattande juridiskt författarskap, som han sedan oförtröttat fortsatte under trettiofem år. Han började med sin välkända kommentar till handelsbalken, ett brett anlagt arbete i elva band, vari han ville framställa hithörande och angränsande delar av obligationsrätten, väsentligen på grundval av rättspraxis, men med tillbörlig hänsyn till doktrin, lagförslag och främmande rätt. För tre av de elva delarna hade han en mycket god medarbetare i assessorn, sedermera revisionssekreteraren Ernst Håkanson. Ämnet var stort och gav anledning till många specialundersökningar och utvikningar; det krävde energi och uthållighet för att föras till slut. Efter femton år (1893—1908) var det slutfört, men nu hade köplagen hunnit ersätta väsentliga delar av handelsbalkens första kapitel, och Hasselrot var ej sen att i en ny upplaga av sin kommentars första del underkasta de nya rättsreglerna en utförlig behandling. Även de tre följande delarna av kommentaren utgav han i ny upplaga. Under de närmaste åren fortsatte han sitt författarskap i en originell form, tryckte den ena uppsatsen efter den andra, huvudsakligen med obligationsrättsligt innehåll, i små bibliofil-upplagor på 30—40—50 exemplar, med vilka han älskvärt riktade sina vänners boksamlingar. Det var åtskilligt av den stora kommentarens innehåll, som sålunda upptogs till förnyad behandling, men många nya ämnen möta också i uppsatserna. Under det sista årtiondet framlade han sina skrifter för offentligheten i större samlingsband, tre band "Juridik och politik" (1920—1921) samt tio band "Berndt Hasselrots Juridiska skrifter" (1921—1924) med supplement (tillägg och innehållsförteckning). Ytterligare har en del av de tidigare utgivna uppsatserna publicerats i nya upplagor, och sedan 1928 föreligger ett av Håkan Nilsson (Nial) utarbetat, överskådligt "Sakregister till Presidenten D:r Berndt Hasselrots Juridiska Arbeten".
Att rätt värdesätta Hasselrots omfångsrika författarskap är svårt. Det skulle varit en orimlig fordran, om man begärt att i detsamma finna slutgiltiga, vetenskapligt oantastbara utredningar av den mängd olikartade spörsmål, som beröras i arbetena. Icke heller skulle man kunna av en författare, som hade sin huvudsakliga livsgärning förlagd till juridisk praxis, förvänta uppbyggandet av ett helt obligationsrättsligt system eller utförandet av fullt övertygande bevisning för varje
framställd sats. Men i Hasselrols författarskap måste man obetingat erkänna och uppskatta — såsom jag redan förut (1923 s. 301) gjort det i denna tidskrift — det storslagna, hängivna vetenskapliga intresse, varom författarskapet bär vittne, och de förtjänster i fråga om logisk reda och systematik, som framträda i slutledningar och synteser. Härtill kommer, som rimligt är hos en så beprövad praktiker, en säker kännedom om lagtillämpningen samt en klar och lättläst framställning. Det har icke heller saknats erkännande omdömen från andra håll; här skall blott erinras om Albert Kôersners "Studier med anledning av Berndt Hasselrots författareskap" i Tidsskrift for retsvidenskap 1927, där Hasselrots skarpsinnighet och grundlighet, hans verkligt föredömliga kärlek till rättens teori och dess utformning i praxis samt den höga värdesättning, andra vetenskapsidkare ägnat Hasselrots skrifter, särskilt framhållas.
Högre än andra egenskaper hos Hasselrots skrifter är dock att skatta den genomgående strävan efter sanningen, den vetenskapliga redbarhet, som städse präglar skrifterna. Det var ett vackert personligt drag hos författaren själv, som återfinnes hos hans verk. Redbar var han som människa, han strävade efter det rätta och sanna. Men det goda var ock en ledfyr i hans liv; han trodde sina medmänniskor om gott och han ville dem gott. Mer än andra kände hans vänner detta; de värderade det för visso ock. Många äro de, som lärt sig uppskatta Berndt Hasselrot, icke blott för hans vänfasthet, hans varma hjärta; kanske minnas vi än hellre honom som den viljestarke mannen, den målmedvetne medborgaren, för vilken "fred er ei det bedste, men at man noget vil".
C. G. Björling.