CARL JACOB ARNHOLM. Betingelsene for testamenters gyldighet efter norsk rett. Oslo 1929. Aschehoug. 233 s. Kr. 12.00.
Höiesterettsadvokat Arnholms avhandling, som utkom ungefär samtidigt som professor KNOPHS Norsk arverett (se ovan s. 559), behandlar med grundlighet och god juridisk takt såväl de materiella som de formella förutsättningarna för testamentes giltighet enligt norsk rätt. Hithörande rättsregler belysas medelst översikter av utländsk rätt, arvelovens förarbeten och ett rikt rättsfallsmaterial hämtat icke blott från norsk utan även från svensk och dansk praxis. Särskilt ingående och instruktiv är förf:s undersökning av reglerna om testamentsformen (s. 94—180), ett ämne där han i allt väsentligt kommer till samma resultat som Knoph.
Bland de historiska notiserna har jag fäst mig vid upplysningen, att den kommission, som utarbetade arveloven, ville göra giltigheten av förordnanden till förmån för kyrka, skola, fattigkassa eller annan offentlig eller privat stiftelse beroende av kungl. konfirmation; kommissionen hade föga sympati för en arvlåtare, som "foretrekker selvtilfredsstillelse og et fremragende minne for opfyllelsen av plikter, der burde være enhver kjærere og helligere, om den enn lover navnet mindre glans" (s. 26 n. 7). Stadgandet, som har sin motsvarighet i fransk rätt och i de svenska lagförslagen från förra hälften av 1800-talet, uteslöts redan i regeringsförslaget. Samma öde vederfors en av kommissionen föreslagen regel om rätt för barn under 15 år att vid behov erhålla medel av oskifto till underhåll och uppfostran (s. 72 not 29); jfr 8 kap. i vår nya arvslag. Såsom skäl för bestämmelsens utelämnande anfördes farhågor för omgång och tvister samt för kallsinnig behandling från släktens sida av barn, som blivit sålunda gynnade.
Rättsfallsmaterialet ger särskilt i vissa delar en mycket levande bild av norsk rättsåskådning. Av mera allmänt intresse äro t. ex. de domar, som utvisa, att höiesterett anser sinnessjukdom icke utan vidare medföra förlust av rättslig handlingsförmåga utan låter verkan av den sinnessjukes rättshandlingar bliva beroende av konkret prövning (s. 42 f.). — Några anförda rättsfall tyda på avgjord obenägenhet åtminstone hos äldre praxis att erkänna undue influence såsom ogiltighetsgrund (s. 57 f.; se särsk. Rt. 1886 s. 554). Med intresse