Lagstiftningsfrågor vid 1930 års riksdag. Den återhållsamhet i lagstiftningen, som kunde skönjas hos 1929 års riksdag, har gjort sig märkbar jämväl vid den senast tilländagångna riksdagen. Och dock är resultatet av lagstiftningsarbetet ingalunda ringa.
    Civilrätt och speciell privaträtt. På civilrättens område intager den nya testamentslagstiftningen (SFS nr 104 —113) den utan jämförelse främsta platsen. Ett annat mera betydande lagstiftningsärende, som förevarit vid årets riksdag, utgöres av den antagna propositionen med förslag till lag om bostadsrättsföreningar och därav påkallade lagförslag (SFS nr 115—119). En lag, vars räckvidd är svår att överblicka och som därför inom riksdagen gav anledning till mycken meningsskiljaktighet, är lagen om beräkning av lagstadgad tid (SFS nr 173). För samtliga dessa lagstiftningsfrågor har förut redogjorts i tidskriften (innev. årg. resp. s. 1 ff., 291 ff., 375 ff. samt 381 ff.).
    En fråga inom vägväsendet av mycket stor praktisk betydelse har vunnit sin lösning vid årets riksdag i och med antagandet av propositionen med förslag till lag om vägrätt m. m. (SFS nr 141—3). Lagen har tillkommit i syfte att trygga väghållningsdistriktens rätt till de allmänna vägarna. I stor utsträckning har nämligen vägmark tagits i anspråk utan att överenskommelse om markens upplåtande erhållit lagenlig form. Och även om laga fång förelegat, har mången gång försummats att avsöndra vägmarken och lagfara fånget. Något skydd gentemot ett anspråk på vägmarken från ny ägare av den fastighet, vartill marken hör, har i dylika fall icke förelegat. Härtill kommer, att åtgärder för befriande av vägmarken från ansvar för huvudfastigheten besvärande inteckningar endast ytterst sällan torde ha vidtagits. Fara har sålunda förelegat, att vägmarken kunnat komma att exekutivt försäljas för gäldande av intecknat belopp, varför betalning ej kunnat utgå ur köpeskillingen för huvudfastigheten. I såväl ena som andra fallet har väghållningsdistriktet löpt risk att nödgas antingen ånyo utgiva betalning för vägmarken eller nedlägga vägen. Lagen stadgar nu som huvudregel, att, sedan mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg, marken må nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Denna "vägrätt" innebär alltså en ovillkorlig rätt att för vägändamål nyttja den i vägen ingående marken. Tillbörligt skydd för innehavare av sakrätt, som uppkommit innan marken tagits i anspråk, har lämnats genom bestämmelser, att sådana sakägare skola äga åtnjuta ersättning av väghållningsdistriktet för liden skada. Härom skall talan anhängiggöras av ford-

570 JOHN ALSÉN.ringshavare inom tio år och eljest inom två år efter det vägen blivit färdigställd över fastigheten. För vägrättens uppkomst förutsättes principiellt medgivande av fastighetens ägare till markens tagande ianspråk. Till undanröjande av bevisvanskligheter har emellertidmeddelats den presumtionsregeln, att, där allmän väg färdigställtsöver fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran motvägens framdragande å hans mark, vägrätt skall föreligga, ändå attägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk. I vägrättens begrepp ligger, att densamma gäller allenast så länge den därav berörda marken användes för allmän väg. I och med en vägsträckasindragning återvinner alltså markens ägare utan erläggande av någonlösen full förfoganderätt över marken. Lagen, som träder i kraftden 1 januari 1931, är tillämplig jämväl å redan befintliga vägar,dock att tid för ersättningstalans anhängiggörande skall beträffandesådana vägar räknas icke från vägs färdigställande utan från dagenför lagens ikraftträdande.
    I den sociala jordfrågan förekom, liksom under föregående år, ettflertal motioner, vilka så till vida föranledde åtgärd, att riksdagen iskrivelse (nr 276) hemställde om utredning i flera avseenden. Beträffande arrendelagstiftningen begärdes sålunda närmast undersökning om erfarenheterna vid tillämpningen av lagstiftningen vid s. k.sociala arrenden under bolag i Värmland och vissa delar av Bergslagen, vilken undersökning i främsta rummet borde avse sammanhanget mellan skogsarbetesfrågan och arrendevillkoren, däriblandarrendetidens längd, ävensom spörsmålet om kombination av arbetsavtal och arrendeavtal. Utredningen skulle vidare avse de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och rörandeökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare med flera mindrebemedlade att erhålla egna jordbruk, vidare de ytterligare åtgärder,som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning avmindre arrendejordbruk och utökandet av ofullständiga jordbruk.samt slutligen möjligheterna att i större utsträckning erhålla lån förbostadsegnahem på landsbygden.
    Ett på sina håll länge närt önskemål om införande av en ordnadprimär kredit å växande skog har tillgodosetts med den av riksdageni enlighet med K. M:ts förslag vidtagna ändringen i 1890 års förordning angående hypoteksföreningarnas verksamhet, att växande skogskall få inräknas i belåningsvärdet (SFS nr 204). En första förutsättning för erhållande av denna förmån är, att låntagaren går medpå att iakttaga de bestämmelser rörande skogens avverkning, somhypoteksförening finner påkallade. Men dessutom har det ansettsnödigt, att säkerhet vinnes för att dessa bestämmelser verkligen blivaiakttagna, med andra ord att full trygghet ernås för att skogen underden tid, den utgör pant för lån, bibehålles vid det värde den hade,då lånet beviljades. En sådan säkerhet har skapats genom den isamband med nyssnämnda ändring i hypoteksförordningen antagnalagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet (SFS nr 202). Säkerheten består däri, att de överenskomna

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1930 ÅRS RIKSDAG. 571bestämmelserna rörande skogens avverkning sanktioneras av skogsvårdsstyrelse. Sanktionen, som i stort sett får samma innebörd som ett avverkningsförbud enligt skogsvårdslagen, medför, att bestämmelserna skola lända till efterrättelse oberoende av växling i äganderätten till fastigheten. Lagen innehåller tillika, att skogsvårdsstyrelse skall öva uppsikt över de meddelade bestämmelsernas efterlevnad. Överträdelse av dem är belagd med straff. Till förhindrande av att skogsvärdet undandrages hypoteksförening skall det olovligen avverkade kunna tagas om händer och användas till lånets täckande samt ersättning beredas föreningen för det virke, som till äventyrs hunnit bortföras.
    För vinnande av överensstämmelse mellan landets administrativa och dess kamerala indelning erfordras, att, då del av hemman, lägenhet eller annan fastighet överflyttas från ett administrativt område till annat sådant, uppdelning även sker av fastigheten. Huru dylik fastighetsdelning skolat ske, därom ha för vissa fall gällt bestämmelserna i kungörelsen den 25 april 1924 angående mantalssättning. För andra fall ha icke funnits regler, men K. M:t har intill senare år jämväl för dessa fall genom särskilda beslut föreskrivit mantalssättning. Genom lag om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. (SFS nr 99 —103) hava nu meddelats generella regler i ämnet. Med hänsyn till mantalets allt mindre betydelse har uppdelning av fastighet vid indelningsändring ansetts alltid böra ske genom avstyckning. De för sådan avstyckning givna reglerna överensstämma nära med gällande bestämmelser i jorddelningslagen om avstyckning. Kostnad för förrättningen må enligt lagen icke åläggas fastighetens ägare eller innehavare. I anslutning till denna lagstiftning hava vidtagits dels ändring i 37 § inteckningsförordningen av innebörd, att det område, som avstyckats i anledning av indelningsändring, skall, där det överlåtits, svara allenast subsidiärt för inteckning i stamfastighelen, dels därav föranledd jämkning i 121 § utsökningslagen i fråga om exekutiv försäljning av sådant område. — I skrivelse nr 168 har riksdagen hemställt om utredning rörande de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för undanröjande av olägenheter av den flerstädes förekommande bristen på överensstämmelse mellan lagfarna hemmantal, å ena, samt de hemmantal, som för motsvarande fastigheter i jordregistret redovisats, å andra sidan. — En under de senaste riksdagarna gång efter annan framförd fråga angående lagstiftning om inskränkning av tiden för skörd av lingon vann ej heller vid denna riksdag sin lösning. Väl framlade K. M:t proposition med förslag till förordning om förbud mot plockning av lingon före viss dag — förbud för visst område skulle meddelas av K. M:t på framställning av hushållningssällskap och landsting — men propositionen godtogs icke av riksdagen, huvudsakligen på den grund att markägare och arrendator syntes riksdagen böra undantagas från förbudet, såvitt gällde lingonplockning för egen räkning. — I anledning av proposition i ämnet har riksdagen beslutat upphäva det genom kungörelsen den 17 oktober

572 JOHN ALSÉN.1919 utfärdade förbudet mot skatteköp i vissa fall, utom såvitt anginge sådana hemman och lägenheter, som innehades av bolag och övriga juridiska personer (SFS nr 194). — För en i 1896 års lag om rätt till fiske vidtagen ändring m. m. (SFS nr 197 o. 198), varigenom beträffande Skånes västra kust med visst undantag rätten att med såväl rörlig som fast redskap utöva fiske vid annans strand förklarats fri för varje svensk undersåte, har redogörelse tidigare lämnats i tidskriften (innev. årg. s. 384 ff.).
    En inom handel och industri länge emotsedd utsträckning av varumärkesskyddet har genomförts i och med antagandet av K. M:ts proposition med förslag till lag angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken (SFS nr 145). För närvarande är varumärkesskyddet i vårt land begränsat att gälla endast ett varumärkes användande å varor eller deras emballage. Skyddet har nu utsträckts att gälla varumärken t. ex. å anslag eller skylt eller i annonser, priskuranter och dylika reklammedel. Vidare har den jämkning vidtagits, att varumärkesskyddet även kommer att gälla exempelvis då varor uthyras. Slutligen har — till beredande av möjlighet att ingripa på ett tidigare stadium — införsel av olovligen märkta varor straffbelagts. — I detta sammanhang må nämnas, att i lagstiftningen mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar lagen den 4 juni 1913 och lagen den 9 oktober 1914 — vidtagits smärre jämkningar för möjliggörande av Sveriges anslutning till Madridkonventionen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror i dess lydelse enligt besluten i Haag år 1925 (SFS nr 146 o. 147).
    För det allmänna har det länge framstått som en angelägenhet av stor vikt att erhålla säkra och jämförbara uppgifter om de enskilda järnvägsföretagens ekonomiska ställning särskilt med hänsyn till bedömandet av taxefrågor och av företagens möjlighet att fullgöra de med erhållande av statslåneunderstöd förknippade skyldigheterna. I sådant syfte framlade ock K. M:t vid 1927 års riksdag proposition med förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg m. m. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen huvudsakligen av det skäl, att frågan om en modernare allmän lagstiftning rörande handelsbokföringen ännu vore olöst. Sedan detta skäl i och med bokföringslagens antagande föregående år bortfallit, blev frågan detta år ånyo underställd riksdagen, som därvid godtog K. M:ts förslag i ämnet (SFS nr 267 o. 268). Lagen innefattar bestämmelser, som i olika avseenden innebära tillägg till eller avvikelser från de för näringsidkare i allmänhet och aktiebolag särskilt gällande lagstadganden rörande bokföring. — I lagen den 22 juni 1911 om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse, har vidtagits den jämkning, att lagen erhåller tillämpning icke allenast, såsom nu, å aktiebolag, som uteslutande driva uti lagen avsedd verksamhet, utan jämväl å aktiebolag, som vid sidan av sådan verksamhet bedriva annan rörelse. I samband härmed har lagen utsträckts att äga tillämpning å aktiebolag, som idka belåning av tomträtt. Ändringarna hava jämväl föranlett en

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1930 ÅRS RIKSDAG. 573mindre jämkning i 1 § banklagen (SFS nr 60 o. 61). — Lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank har undergått vissa ändringar, varigenom den under riksdagens förvaltning stående avbetalningslånefonden höjts, riksbankens sedelutgivningsrätt vidgats samt guldkassans minimibelopp höjts. Därjämte har beretts möjlighet för riksbanken att övertaga samt förmedla köp och försäljning av icke blott svenska statens obligationer utan jämväl skattkammarväxlar, utfärdade av riksgäldskontoret. Slutligen har det tillägg gjorts, att riksbanken, som eljest är förhindrad att inneha aktier, skall äga förvärva aktier i banken för internationell betalningsutjämning (SFS nr 35, 114).
    Straffrätt. Det i samband med motorfordonstrafikens utveckling under senare år starkt stegrade antalet fall av olovligt besittningstagande och begagnande av automobiler, s. k. billån, föranledde redan år 1924 den ändringen i 22 kap. 12 § strafflagen, att straffet för olovligt brukande höjdes från 25 till 500 kronors böter, där besittningskränkning ej förelåg, och i annat fall från 50 till 500 kronors böter eller, där omständigheterna voro synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex månader. Denna skärpning har emellertid visat sig icke tillfyllest, och i enlighet med K. M:ts proposition har straffet för olovligt begagnande i förening med besittningskränkning för normala fall höjts till fängelse i sex månader, samt, där av gärningen kommit synnerlig förlust eller olägenhet eller gärningen eljest varit med synnerligen försvårande omständigheter förenad, till straffarbete i högst ett år. I samband härmed har allmän åtalsrätt införts beträffande olovligt brukande av fortskaffningsmedel (SFS nr 96). Med hänsyn till innehållet i den nya motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan ha de i 1 och 2 mom. av 11 kap. 15 § strafflagen givna ansvarsbestämmelserna för överdådig framfart praktiskt taget förlorat all betydelse och på grund därav i enlighet med förslag av K. M:t upphävts (SFS nr 199). — Lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin har utsträckts att gälla till och med den 30 juni 1933 (SFS nr 98). — I lagen den 17 okt. 1900 om straffregister (8 § 3 mom.) har i överensstämmelse med K. M:ts förslag vidtagits en mindre jämkning i syfte att underlätta för svensk i utlandet att till bevis om allmän oförvitlighet erhålla utdrag av straffregistret (SFS 97).
    Processrätt. I enlighet med K. M:ts proposition ha upphävts vissa äldre bestämmelser om rätt domstol i mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare, i följd varav om rätt domstol i dessa mål skall gälla vad i lag i allmänhet finnes stadgat (SFS nr 144). — Den i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol föreskrivna skyldigheten för svensk domstol att i civila mål och ärenden lämna handräckning åt utländsk domstol har utsträckts att principiellt gälla jämväl i brottmål. Undantag ha stadgats, där fråga är om ansvar för gärning, som har karaktär av politiskt brott, eller för gärning, som icke är i svensk lag belagd med straff. Slutligen skall i mål om ansvar för brottslig gärning handräckning icke kunna meddelas för parts hörande på ed (SFS nr 63).

574 JOHN ALSÉN.— Enligt vissa internationella avtal, varigenom Sverige förbundit sig att tvister mellan de fördragsslutande staterna skola behandlas av en undersöknings- eller förlikningskommission och i vissa fall, då förlikning icke uppnås, underkastas skiljedom, föreligger skyldighet för Sverige att lämna dessa organ nödig handräckning. Några bestämmelser angående denna förpliktelses fullgörande ha emellertid icke funnits i svensk rätt, i det att lagen den 6 mars 1899 angående handräckning åt utländsk domstol icke äger tillämpning å framställningar, som gjorts av internationella organ och avse internationella tvister. Denna lucka i lagstiftningen har nu fyllts genom den av riksdagen efter förslag av K. M:t antagna lagen om handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ, vid vars avfattande 1899 års lag i väsentliga delar tjänat som förebild (SFS nr 64).
    Statsrätt. Gång efter annan ha förslag framställts om utredning rörande omläggning av riksdagens arbetsformer. Allmänna riktlinjer för en dylik omläggning ha också på sin tid uppdragits inom riksdagens konstitutionsutskott, men enighet om dessa har hittills icke kunnat vinnas. Innevarande års riksdag har emellertid i skrivelse nr 185 hos K. M:t förordat frågans överlämnande till en av erfarna representanter för de olika utskotten och i övrigt allsidigt sammansatt kommitte samt under hänvisning härtill hemställt om en förutsättningslös utredning i ämnet, därvid i främsta rummet pekats på utskottsarbetets planmässiga ordnande. — I skrivelse nr 248 har riksdagen vidare hemställt om utredning angående sådan ändring av § 7 riksdagsordningen, att i valkrets, som tillföres plats genom tioårsreglering, platsen skall, därest så är möjligt, tillsättas genom röstsammanräkning, icke genom nyval. — I anledning av kungl. propositioner har riksdagen godkänt dels ett i Geneve d. 14 sept. 1929 dagtecknat protokoll rörande revision av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, avseende i första hand att ställa domstolen till staternas ständiga förfogande samt beträffande domstolens sammansättning de modifikationer, som betingas av dess permanens, dels ett samma dag dagtecknat protokoll rörande Amerikas förenta staters anslutning till signaturprotokollet angående denna stadga. Vidare har riksdagen efter propositioner godkänt ett i Geneve d. 17 juni 1925 dagtecknat protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser m. m., en likaledes i Geneve s. d. dagtecknad konvention rörande kontroll av den internationella handeln med vapen, ammunition och krigsmateriel, en i Genève d. 24 mars 1930 undertecknad handelskonvention samt vissa handels- och sjöfarlsavtal m. m.
    Förvaltningsrätt. Inom kommunallagstiftningen har ett betydande revisionsarbete slutförts i och med antagandet vid årets riksdag av nya lagar om kommunalstyrelse på landet och i stad samt om församlingsstyrelse och skolstyrelse m. m. (SFS nr 251 — 262). För samtliga dessa lagstiftningsfrågor kommer redogörelse att lämnas senare.
    På den sociala lagstiftningens område märkas främst ett par mycket betydelsefulla lagstiftningsärenden, som förelades riksdagen men icke

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1930 ÅRS RIKSDAG. 575vunno sin lösning, nämligen förslaget till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), vilket förslag icke upptogs till realbehandling, samt vissa förslag rörande reformering av den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, vilka förslag även nu strandade på grund av meningsskiljaktighet mellan kamrarna. I särskilda propositioner föreslog K. M:t fortsatt giltighet till och med d. 31 dec. 1933 av allmänna arbetstidslagen och bageriarbetstidslagen, men riksdagen beslöt att efter vissa jämkningar giva de båda lagarna definitiv karaktär (SFS nr 138 o. 139). — Sjöarbetstidslagen åter erhöll i enlighet med K. M:ts proposition förlängd giltighet till och med 1933 års utgång, i samband varmed en mindre ändring vidtogs (SFS nr 218). — I den under fjolåret antagna lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar har, efter förslag av riksdagen, bland de sjukdomsalstrande ämnen och fysiska fenomen, som avses i lagen, upptagits även stendamm, varigenom lagen kommer att omfatta jämväl lungsjukdomen "silikos" (SFS nr 335). — Riksdagen har haft att taga ställning till vissa av den internationella arbetsorganisationen antagna konventioner eller rekommendationer, nämligen två konventioner angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lossning eller lastning av fartyg och angående angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras å fartyg, samt fyra rekommendationer angående förekommande av olycksfall i arbete, angående ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner, angående ömsesidighet i fråga om skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, och angående hörande av fackliga organisationer vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta med dylikt arbete. I överensstämmelse med vad K. M:t föreslagit har riksdagen funnit, att förstnämnda konvention bör biträdas för Sveriges del, samt att åtgärder böra vidtagas för åstadkommande i lämplig omfattning av sådana särskilda överenskommelser om ömsesidighet, som avses i den till konventionen hörande rekommendationen. I övrigt har riksdagen endast hemställt, att arbetet med revision av arbetarskyddslagstiftningen måtte så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära framtid kunde föreläggas riksdagen. — I lagen d. 2 juni 1916 om skyddskoppympning ha vidtagits vissa lindringar i vaccinationstvånget, innebärande i första hand rätt för Konungen att för viss tid och i viss omfattning sätta den eljest gällande ympningsplikten ur kraft (SFS nr 181). Samtidigt med antagandet av dessa ändringar har riksdagen hemställt, att K. M:t måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken mån utan äventyrande av folkhälsan ytterligare undantag från ympningsplikten kunde medgivas. — I syfte att befrämja vidtagandet av åtgärder mot bostadsohyra samt mot råttor och möss har i hälsovårdsstadgan befogenhet tillagts hälsovårdsnämnden att meddela föreskrift i sådant hänseende. (SFS nr 178.)
    Den överallt i världen rådande jordbrukskrisen påkallade jämväl hos oss ingripande från lagstiftningens sida i och för jordbruks-

576 JOHN ALSÉN.näringens stödjande. Här skall endast erinras om de i enlighet med riksdagens beslut utfärdade bestämmelserna om användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl samt om skyldighet att vid införsel av vetemjöl eller rågmjöl däri inblanda svensk vara m. m. (SFS nr 249, 250, 305, 330 o. 331), om inrättande av svenska jordbrukskredilkassan m. m. (SFS nr 317, 336, 337) ävensom om bildande av statens mejerilånefond samt spannmålslagerhusoch spannmålskreditfonderna m. m. (SFS nr 339, 342 o. 343).
    För den nya motorfordonslagstiftningen med vägtrafikstadga (SFS nr 284—288) har redogörelse tidigare lämnats i denna tidskrift (innev. årg. s. 472 ff.). — Föreskrifterna i hästntskrivningslagen hava i enlighet med K. M:ts förslag utvidgats att omfatta även uttagning av för krigsmaktens ställande på krigsfot erforderliga motorredskap och släpvagnar, i samband varmed jämväl vissa andra ändringar vidtagits i lagen (SFS nr 209). — I detta sammanhang må slutligen erinras om de nya bestämmelserna angående den statliga vägorganisationen i länen (SFS nr 160), vilken föranlett en mindre jämkning i lagen om regeringsrätten (SFS nr 223).
    En på dagordningen länge stående fråga har varit, huruvida och i så fall på vad sätt en rent statlig revision — genom statsrevisorerna eller eljest — borde åvägabringas beträffande Spritcentralens och Tobaksmonopolets förvaltning. Denna fråga har numera vunnit sin lösning i samband med vidtagandet av vissa andra ändringar i dessa företags organisation och förhållande till staten. Någon särskild statsrevision ur allmän statsfinansiell synpunkt har icke anordnats. I stället har den nuvarande revisionen så omlagts, att bolagsstämman utser en revisor, K. M:t likaledes en (jourhavande revisorn) samt fullmäktige i riksgäldskontoret tre revisorer, valda utom fullmäktiges egen krets.
    I skattelagstiftningen hava vidtagits vissa ändringar, bland annat i avseende å beskattning av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt av deras medlemmar eller delägare ävensom av försäkringsanstalter, som driva trafikförsäkring (SFS nr 190—192).
 

John Alsén.