Andrée-kommissionens utlåtande. Sedan lämningarna efter Andrée-expeditionen i augusti detta år återfunnits å Vitön i Frans Josefs land har justitieministern som bekant tillkallat presidenten frih. E. MARKS VON WÜRTEMBERG och justitierådet BIRGER EKEBERG samt höiesterettsdommer E. ALTEN och professor RAGNAR KNOPHs åsom sakkunniga för bedömande av vissa rättsliga frågor, som uppkommit i samband med fyndet. De sakkunnigas utlåtande, vilket avgivits till justitieministern, återgives här in extenso.
För utredning av rättsliga spörsmål, som uppkommit i samband med återfinnandet av Andrée-expeditionens dagböcker och övriga tillhörigheter, har Herr Statsrådet, efter samråd med sina ämbetsbröder och med den norska regeringen, tillkallat undertecknade såsom sakkunnige. Uppdragets innebörd har genom muntligen meddelade instruktioner närmare bestämts att omfatta följande spörsmål:
1) Äganderätten till de funna föremålen:
2) Upphittarnas rättsställning; samt
3) Rätt för svenska staten eller vetenskapligt samfund, som kunde av staten bestämmas, att publicera innehållet i funna dagböcker och andra anteckningar, som för närvarande vore överlämnade åt statens förtroendemän.
Vi hava tagit del av händelseförloppet vid föremålens återfinnande, såvitt
dagspressen därom innehållit meddelande, ävensom av oss tillhandahållna avskrifter av Andrées dagbok för tiden från och med den 11 juli till och med den 2 oktober 1897 och av vissa anteckningar i expeditionens s. k. observations- eller loggbok. Några förhandlingar hava från vår sida icke ägt rum med enskilda personer, på vilka polarforskarnas rätt kan hava övergått. Vi hava enligt de oss meddelade instruktionerna endast betraktat oss såsom tillkallade rådgivare åt svenska regeringen i fråga om de rättsliga spörsmål, som i anledning av fynden kunna vara av betydelse för regeringens handlingssätt.
Efter överläggningar och studier, som pågått från och med lördagen den 13 september, få vi härmed vördsamt avgiva följande utlåtande:
1. Äganderätten till de funna föremålen. Såvitt det ej skulle kunna konstateras, att rätt till föremålen blivit av deltagare i expeditionen lagligen överlåten, måste, då deltagarna voro i Sverige bosatta svenska medborgare nämnda rätt tillkomma dem, som på grund av arv eller testamente äro enligt svensk lag att anse såsom deltagarnas rättsinnehavare.
2. Upphittarnas rättsställning. Då fyndplatsen är belägen inom norskt territorium, är frågan om upphittarnas rättsställning att bedöma efter norsk rätt, enligt vilken upphittare är skyldig att utan onödigt dröjsmål låta tillhandahålla ägaren de funna föremålen men, likasom fallet är i Sverige, äger åtnjuta skälig hittelön. Härvid är emellertid att märka, hurusom enligt oss tillhandakomna upplysningar norska regeringen av den s. k. Bratvaag-expeditionen bemyndigats meddela svenska regeringen, att sedan ett belopp av 40,000 kr., som influtit i betalning för vissa från denna expedition utsända meddelanden, tillgodokommit Bratvaag, upphittarna ställde fyndet i dess helhet till svenska regeringens disposition, varvid man förutsatt, att icke från något håll uppstode fråga om ekonomiskt utnyttjande av fyndet.
3. Rätten att publicera polarforskarnas anteckningar. Vid studium av de oss tillhandahållna avskrifterna av vissa under polarexpeditionen förda anteckningar hava vi kommit till den uppfattningen, att dessa helt eller delvis äro av beskaffenhet att kunna vara föremål för författarrätt. Jämlikt gällande internationella bestämmelser är — i betraktande av att anteckningarna ännu icke äro utgivna och författarna voro svenska medborgare — den svenska lagstiftningen om författarrätt i detta fall tillämplig. Enligt denna lagstiftning gäller författarrätt ej längre än till utgången av trettionde året efter det, under vilket författaren dött. Då, enligt vad de gjorda fynden utvisa, författarna av ifrågavarande anteckningar avlidit under år 1897, föreligger alltså icke längre från författarrättslig synpunkt något hinder för anteckningarnas publicering av envar, som om dem erhåller kännedom.
Några uttryckliga bestämmelser, som skulle kunna ur annan synpunkt innefatta sådant hinder, återfinnas ej heller eljest i svensk lag. Utredas bör emellertid även, huruvida icke tilläventyrs allmänna oskrivna rättsgrundsatser härvidlag lägga hinder i vägen.
I detta avseende har under den offentliga diskussionen från vissa håll gjorts gällande, att själva det nyhetsvärde, som kan förknippas med uppteckningar rörande en forskningsexpedition sådan som den förevarande, skulle vara skyddat mot publicering alldeles oberoende av den i lagen erkända författarrätten. Ett sådant skydd har man stundom velat härleda ur äganderätten till det skriftmaterial, varå uppteckningarna fixerats. Detta betraktelsesätt är emel-
tid helt visst ohållbart. Lika väl som själva författarrätten tillkommer upphovsmannen oberoende av äganderätten till det material, varvid verket är fästat, ja till och med vinner lagens erkännande i fall där någon uppteckning överhuvud icke ägt rum, lika väl måste, därest ett nyhetsskydd av antydd art överhuvud skulle erkännas, detsamma vara oberoende av äganderätten till det papper, varå de ur nyhetssynpunkt intressanta iakttagelserna finnas nedskrivna.
Man kan emellertid även göra gällande, att den, som i skrift fixerat iakttagelser av sådant nyhetsvärde som här avses, skulle såsom skapare av detta värde kunna göra anspråk på rättsskydd för vad han sålunda frambragt, ett skydd, som i likhet med författarrätten hade ett immateriellt objekt, men icke vore beroende av anteckningarnas egenskap av litterärt verk.
Denna fråga måste för att rätt kunna bedömas ses i ett något större sammanhang. Även på andra närliggande områden, såsom beträffande uppfinningar, mönster, modeller, affärshemligheter m. m., framställer sig nämligen spörsmålet, huruvida ett skydd för immateriella värden föreligger vid sidan av vad uttrycklig lag giver vid handen. Förhandenvaron av ett sådant, på allmänna civilrättsliga grundsatser byggt skydd antages i större eller mindre utsträckning i vissa främmande länder. Det är särskilt vissa skadeståndsbestämmelser av allmän räckvidd, på vilka man i teori och rättstillämpning ansett sig kunna bygga. Emellertid framstår i det stora hela det immateriella rättsskyddet historiskt såsom en i viss mån utanför den allmänna civilrätten liggande och av denna mer eller mindre oberoende nybildning. Sådana rättsbildningar som författarrätt, patenträtt och övriga upphovsmannarätter äro av jämförelsevis sent ursprung och hava endast steg för steg kämpat sig fram. Utvecklingens allmänna gång manar därför till försiktighet, då det gäller att utan stöd av uttrycklig lag åt enskilda förbehålla rättsskydd för immateriella värden av en eller annan art.
Vad särskilt Sverige beträffar anse undertecknade svenska sakkunnige sig böra framhålla, hurusom det på rättsutvecklingens nuvarande stadium är vanskligt att med säkerhet fastslå, i vilken utsträckning domstolarna skulle vara beredda att erkänna ett skydd utanför speciallagsstiftningens område; man befinner sig här på ett fält, där rättspraxis knappast lämnar någon vägledning och där ett svar kan givas allenast från fall till fall. Det torde dock icke vara för djärvt att antaga, att i vissa fall av hänsynslöst tillgodogörande utav immateriella värden, som annan skapat, ersättningsskyldighet redan nu skulle bliva av domstolarna erkänd. Man tänke sig exempelvis, att en person olovligen överkommer och tillgodogör sig en uppsatt men ännu icke tillpatent myndigheten ingiven beskrivning på en värdefull uppfinning. Å andra sidan torde få antagas, att i åtskilliga fall, där vid ett mera flyktigt bedömande ett visst handlande kan te sig såsom ägnat att medföra skadestånd, domstolarna icke skulle anse sig befogade att under lagens tystnad fastslå plikt till skadestånd. Erinras må i detta sammanhang om det ofta diskuterades pörsmålet om en tidnings rätt att omedelbart efter offentliggörandet begagna sig av en annan tidnings telegrafiskt hopbragta nyhetsmaterial, ett spörsmål, som, till dess eventuell lagstiftning kommer till stånd, icke lärer kunna besvaras annorledes än att skadestånd därvidlag är uteslutet.
Vid bedömande av det nu föreliggande särskilda fallet torde böra beaktas,
hurusom Andrée-expeditionens öde och resultaten av de under expeditionen gjorda iakttagelserna länge utgjorde föremål för det livligaste intresse icke blott i den vetenskapliga världen utan även hos den stora allmänheten i alla kulturländer; och då, mot all förmodan, Andrée-gåtan nu, efter mer än trettio år, vunnit sin lösning, framstår naturligt nog med synnerlig styrka det allmänna intresset att erfara polarexpeditionens förlopp och för vetenskapen tillgodogöra sig dess resultat. I ett sådant sakläge tilltro vi oss det uttalande, att därest ett offentliggörande av de påträffade anteckningarna skulle, såsom är ifrågasatt, komma till stånd genom det allmännas försorg utan tanke på vinst eller i varje fall utan annat pekuniärt syfte än bildandet av en fond för hugfästande av polarforskarnas minne och den geografiska forskningens främjande, ett sådant handlingssätt icke kan hänföras till de undantagsfall, då, enligt vad förut är uttalat, anspråk på skadestånd för förfogande över annans anteckningar måhända kan vinna de svenska domstolarnas erkännande.
Undertecknade norska sakkunnige finna, i betraktande av att fråga är om tillämpande av svensk rätt, sig icke böra avgiva något uttalande om huru det förevarande konkreta publikationsspörsmålet skulle kunna, i händelse av tvist, väntas bliva löst av svenska domstolar.
Stockholm den 17 september 1930.