Lagstiftningen ang. förundersökning och övervakning tio år.2 Tio år ha numera förflutit sedan förundersöknings- och övervakningsinstitutet — det anglosachiska Probationsystemet — införlivades med den svenska strafflagstiftningen. Detta skedde som bekant genom den nya lagen ang. villkorlig straffdom av den 28 juni 1918, vilken trädde i kraft den 1 jan. 1919.
Genom den nya lagstiftningen infördes emellertid icke någon nyhet i vår straffrättskipning utan endast en legalisering av det försöksarbete, som alltsedan början av år 1907, om än i blygsam omfattning, bedrivits i Stockholm med omnejd och som sedermera upptagits även å några andra platser i landet. Under åren 1910—1921 ingick detta arbete som ett betydelsefullt led i det av föreningen Skyddsvärnet bedrivna sociala räddningsarbetet. De principer, som lågo till grund för detta försöksarbete, äro fortfarande i huvudsak gällande, om än arbetets praktiska utformning givetvis kommit att gestaltas något olika på olika orter.
Samma dag den nya lagen utfärdades kallades jag, jämlikt K. M:ts bemyndigande, att såsom sakkunnig biträda inom justitiedepartementet vid det arbete, som funnes böra genom departementets försorg utföras i avseende å organiserandet av sådana enskilda föreningars verksamhet, vilka ombesörjde anskaffandet av för övervakningsverksamheten lämpliga personer. För fullgörandet av berörda uppdrag ävensom för organiserandet jämväl av den i lagen omför-
mälta förundersökningsverksamheten företog jag under slutet av 1918 och början av 1919 en rundresa till samtliga residensstäder i riket ävensom en del andra platser, där den nya lagen kunde antagas komma att vinna tillämpning i någon större utsträckning. Å offentliga möten, utlysta av vederbörande landshövdingar och till vilka kallats bl. a. representanter för domarkåren inom de resp. länen, höll jag föredrag om den nya lagstiftningen och därmed sammanhängande organisationsfrågor, varpå vanligen följde diskussion. Mittorganisationsförslag gick ut därpå, att varje län skulle i förundersöknings- och övervakningshänseende betraktas såsom en enhet för sig med en i residensstaden verkande förening som centralpunkt. Där så kunde ske, borde redan befintliga fångvårdsföreningar eller skyddsföreningar till stöd för frigivna utvidga sitt verksamhetsområde samt upptaga de båda nya verksamhetsgrenarna. I annat fall borde bildas filialer till Skyddsvärnet i Stockholm. I regeln uttalade man sig å dessa möten för ombildandet av de redan befintliga fångvårds och skyddsföreningarna. I fyra städer uttalade man sig däremot förbildandet av filialer till Skyddsvärnet.
Tyvärr har det icke förunnats mig att sedermera ute i landet närmare följa utvecklingen av ifrågavarande arbete, vilket numera lagts under fångvårdsstyrelsens ledning. Den följande framställningen kan därför endast omfatta arbetet sådant det av mig bedrivits i Stockholm med omnejd.
Vad först beträffar förundersökningsarbetet, så tillgår detta på i huvudsak följande sätt.
Så snart jag från domstolen erhållit skriftligt förordnande att verkställa förundersökning rörande en för brott tilltalad person — ungefär samtidigt har jag från polismyndigheten erhållit en kopia av polisrapporten — beger jag mig, om den tilltalade är häktad, till rannsakningsfängelset för att hålla förhör med den häktade. Dessförinnan har denne genom fängelsemyndighetens försorg erhållit en tryckt blankett, å vilken han har att ifylla svar å en del frågor rörande sina familjeförhållanden, bostads- och hemförhållanden, arbetsförhållanden, hälsotillstånd, kriminalitet, alkoholism m. m., samt uppgiva namn och adresser på de personer, vilka äga bästa kännedomen om hans person och familjeförhållanden (helst någon person i officiell ställning), varjämte han anmodas uppgiva anledningen till samt omständigheterna vid brottets begående ävensom att i korthetberätta sin levnadshistoria med särskilt angivande av huru förhållandena i hemmet varit. Slutligen har han att avge förklaring, huruvida han, i händelse av villkorlig dom, är villig att stå under tillsyn av särskild utav domstolen förordnad övervakare. Dessa blanketter avse först och främst att underlätta förundersökarens arbete. Då den häktade från cellen nedföres till vaktrummet, där förhören äga rum, skall han ha blanketten vederbörligen ifylld. Har detta icke skett och tiden det medgiver, återföres han omedelbart till cellen med anmodan att ha blanketten ifylld till påföljande dag, då förhöretav mig återupptages. Rätt ofta äro dessa blanketter ofullständigt
ifyllda och måste då av förundersökaren i erforderlig mån kompletteras. De i blanketten lämnade faktiska uppgifterna bilda utgångspunkten för den efterföljande utredningen. Blanketterna tjänstgöra även som ett slags intelligensprov. Av det sätt varpå de ifyllas kan man ibland få anledning misstänka, att den häktade lider av någon psykisk defekt, som kan föranleda remiss till medicinsk myndighet.
De av de tilltalade lämnade levnadsbeskrivningarna kunna icke sällan innehålla ganska värdefulla upplysningar till ledning för förundersökaren, då han sedermera skall bilda sig en uppfattning om den tilltalade och den miljö, vari han vuxit upp. I cellens ensamhet har han, måhända för första gången i sitt liv, bragts till eftertanke och drives då kanske att yppa en del för målets bedömande betydelsefulla omständigheter, vilka sannolikt icke skulle ha framkommit vidden offentliga förhandlingen inför domstolen, åtminstone icke i den omedelbara och belysande form, som nu sker. Jag har haft tillfälle att under årens lopp kontrollera dessa i blanketterna lämnade uppgifter och därvid funnit, att det endast i sällsynta undantagsfall hänt, att uppgifterna varit osanna.
Rätt ofta inträffar vid dessa förhör, att de tilltalade bönfalla mig om att icke tillskriva deras föräldrar. "Det skulle bli deras död". Till dessa framställningar kan i regeln icke tagas någon hänsyn, då ju föräldrarna äro de som i främsta rummet böra höras, men givet är, att man i ömmande fall underrättar föräldrarna så skonsamt som möjligt. I vanliga fall måste jag emellertid för tids vinnande betjäna mig av utförliga tryckta brevblanketter. Att föräldrarna underrättas kan ha sina betydelsefulla praktiska konsekvenser. Ganska ofta inträffar t. ex. — särskilt i fråga om oerfarna unga flickor från landsorten, vilka kommit till Stockholm för att söka sin utkomst men misslyckats och sedan hamnat på gatan — att någon av föräldrarna kostar på sig den kanske långa resan till Stockholm för att personligen närvara vid domstolen i syfte att omhänderta sitt barn och taga det med sig till hemmet, och detta kan då ha till följd, att domstolen i tveksamma fall låter sina betänkligheter fara och meddelar villkorlig dom, vilket eljest sannolikt ej skulle ha skett.
En viktig fråga, som de tilltalade i blanketten ha att besvara, är anledningen till brottet. Denna fråga lämna de rätt ofta obesvarad, vanligen med den förklaring, att de ej förstå, hur de skola formulera sitt svar. Jag brukar då genom frågor söka utleta motivet till brottet, varefter de tilltalade själva få ifylla svaret i enlighet med mina anvisningar. En mycket vanlig anledning till brottet är, att de gått utan arbete och därunder råkat i dåligt sällskap samt missbrukat spritdrycker och under rusets inflytande begått brottet. Anmärkningsvärt är, att nödställd belägenhet endast mera sällan direkt angives som brottsorsak. I fråga om de unga förbrytarna är brottsorsaken vanligen nöjeslystnad. Då de haft arbete, har en oproportionerligt stor del av inkomsten gått till nöjen, under det att det minsta möjliga lämnats till hemmet. När de sedan bli arbetslösa,
ha de svårt för att helt lägga om sina vanor, de pressas kanske av "sin flicka" att bjuda och skaffa sig då medel härtill på oärligt vis.
Sedan förhöret med den tilltalade avslutats, beger jag mig till den tilltalades hem, om detta är beläget i Stockholm eller dess förorter, för att inhämta upplysningar från hans närmaste och bilda mig en på personlig iakttagelse grundad uppfattning om förhållandena i hemmet. Numera underlättas arbetet väsentligen därigenom att detsamma synes vara rätt allmänt känt, vilket besparar mig en del tidsödande förklaringar och utläggningar. Jag lämnar mitt visitkort, varefter förhöret omedelbart vidtager. Ofta är mitt besök väntat, ja, ibland blir jag redan innan något förordnande kommit mig tillhanda påringd av någon ängslig far eller mor, som bönfaller om ett besök.
Det ligger i sakens natur, att föräldrarna i regel söka framställa sina barn i så gynnsam dager som möjligt. Men undantag ges, då de gå till en motsatt ytterlighet. "Grabben är omöjlig, skicka honom till Bona". Ibland märker man, att modern är betryckt och ogärna vill yttra sig i faderns närvaro. Jag brukar i sådana fall höra föräldrarna var för sig, och det kryper då vanligen fram, att hemförhållandena äro olyckliga, beroende mestadels på familjefaderns alkoholmissbruk, som formligen drivit barnen ut på gatan. I regeln ha dessa hembesök icke berett mig något som helst obehag även dådet gällt till synes ganska ruskiga hem. Detta beror helt naturligt därpå, att familjen i förundersökaren gärna ser en hjälpare i nöden och därför söker göra ett så gott intryck som möjligt. Ett undantag utgöra dock de s. k. alkoholisthemmen. Här får man vara beredd på nästan vad som hälst. Ibland kan familjefaderns uppträdandevara så pass hotfullt att man för att undgå uppträden måste retirera ut i förstugan eller på gården, där förhöret med hustrun då får fortsättas.
Ett vid hembesöken nästan ständigt återkommande bekymmer är de anhörigas ängslan för att "namnet kommer i tidningarna", varigenom icke blott de själva utsättas för oförskyllt lidande utan även den villkorligt dömdes utkomstmöjligheter försvåras. Denna fråga upptogs på sin tid till behandling i Publicistklubben, där jag på anmodan höll ett föredrag i ämnet, vilket resulterade i ett principuttalande av klubben, som i sin ordning ledde till en överenskommelse tidningarna emellan att icke publicera namnen på dem, som kunde bli föremål för villkorlig dom. Till ledning för pressen åsättas de polisrapporter, varom här är fråga, å polisens kriminalavdelning en röd stämpel, innehållande orden: "Villkorlig dom möjlig".
Om den tilltalades hem icke är beläget i Stockholm med omnejd, avlåter jag så fort ske kan skrivelser å de härför avsedda tryckta blanketterna till föräldrarna med begäran om deras yttrande. Dylikaskrivelser avlåtas även till de personer, till vilka den tilltalade refererat, ävensom till dem, vilka på grund av sin tjänsteställning äro skyldiga att tillhandagå förundersökaren eller eljest kunna förväntas lämna tillförlitliga uppgifter. Från den tilltalades skollärare, kon-
firmationslärare, arbetsgivare m. fl., vilka äro boende i Stockholm, plägar jag i allmänhet infordra upplysningar per telefon. Visserligen föreligga ofta skriftliga arbetsbetyg, men dessa äro i allmänhet tämligen intetsägande, ibland rent av missvisande. Sålunda inträffar icke sällan, att i betyget står, att den tilltalade slutat på egen begäran, ehuru han, enligt vad arbetsledningen på muntlig förfrågan upplyser, blivit avskedad, något som man dock icke velat utsätta i betyget för att icke "genera" den tilltalade eller, kanske rättare, av rädsla för vederbörande fackförening.
På grund av den korta tid, som i fråga om de häktade står förundersökaren till buds, kan icke undvikas, att svarsskrivelserna ofta inkomma i sista minuten. Dock är det endast i sällsynta undantagsfall, som jag nödgas hos rätten begära uppskov för undersökningens slutförande. I tveksamma fall, då de inkomna uppgifterna i viktigare punkter icke helt överensstämma eller rent av strida mot varandra, plägar jag vid förnyat besök i häktet lämna den tilltalade del av vad vid förundersökningen förekommit och sedan anteckna hans eventuella erinringar. Detta är särskilt av vikt i sådana fall, då någon försvarsadvokat icke anlitats. Numera råder nämligen vid Stockholms rådhusrätt den praxis, att förundersökningsrapporterna icke offentligen uppläsas, vadan den tilltalade icke har tillfälle att själv vid rätten göra sina erinringar. Där försvarsadvokat finnes, erhåller han i regel del av förundersökningsrapporten antingen å mitt tjänsterum å rådhuset, innan målet påropas, eller ock sedermera under rannsakningens gång.
I fråga om tilltalade som befinna sig å fri fot gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts rörande de häktade. Ofta inträffar emellertid, att förundersökning beslutats först sedan målet varit före vid domstolen, varefter målet uppskjutes och den tilltalade förständigas att omedelbart uppsöka mig å mitt tjänsterum, vilket har sin betydelse särskilt i fråga om sådana personer, som sakna fast bostad och sålunda äro svåra för förundersökaren att anträffa. De få då omedelbart ifylla sin blankett, varigenom man utan nämnvärt besvär erhåller de nödiga faktiska uppgifterna.
Sedan förundersökningen slutförts, avfattas resultatet skriftligen i två exemplar å de för sådant ändamål av K. M:t fastställda blanketterna. Det ena exemplaret behåller jag själv såsom inneliggande handling under det att det andra exemplaret jämte inkomna skrivelser, betyg m. m. överlämnas till domstolen. Förundersökningsrapporten bör, enligt min mening, icke onödigt belastas med sådant, varom domstolen själv lätteligen kan förskaffa sig kännedom vid själva rannsakningen. Sålunda bör icke, såsom flerestädes i landsorten lär äga rum, i rapporten inflyta en berättelse av förundersökaren rörande den tilltalades levnadsomständigheter. Däremot kan vara av intresse för domstolen att få del av vad den tilltalade själv nedskrivit i berörda avseende i den till honom överlämnade blanketten. Dessa blanketter bifogar jag därför alltid såsom bilagor till min skriftliga berättelse.
I början av min verksamhet gjorde jag icke något uttalande om lämpligheten av en villkorlig dom. På senare åren har jag emellertid, på framställning från domarehåll, frångått denna praxis och avslutar nu så gott som undantagslöst min berättelse med ett dylikt uttalande. Därest villkorlig dom tillstyrkes, avges samtidigt förslag å övervakare. Detta sker även i sådana fall, där jag visserligen anser mig icke kunna direkt tillstyrka sådan dom men finner fallet tveksamt och förutser, att domstolen kan vara av en annan mening.
När domstolen beviljat villkorlig dom med förklaring att den dömde skall stå under övervakning samt såväl åklagaren som den dömde förklarat sig nöjda med domen, bör övervakningsbok omedelbart tillställas den dömde, så att han genast vet vad han har rätta sig efter och till vem han har att vända sig för erhållande av råd och hjälp. Detta iakttages så gott som undantagslöst vid Stockholms rådhusrätt, men däremot ingalunda alltid vid domstolarna i landsorten. En dylik underlåtenhet kan emellertid medföra ganska betänkliga konsekvenser. Här ett exempel. En 17-års pojke dömdes av vederbörande häradsrätt den 14 mars 1929 för snatteri att böta 150 kr., villkorlig dom, varjämte övervakare förordnades, vilken emellertid icke erhöll någon övervakningsbok från häradsrätten förrän den 2 maj 1929. Den dömde hade icke erhållit någon övervakningsbok och syntes icke ha haft reda på att någon övervakare förordnats, än mindre dennes namn och adress. Omkring en månad efter häradsrättens dom hade han blivit arbetslös och sedan råkat i nödställd belägenhet samt ånyo förövat tillgrepp, därför han d. 14 maj 1929 av Stockholms rådhusrätt dömdes att hållas i fängelse två månader, varjämte straffanståndet förklarades förverkat. Genom K. M:ts utslag d. 29 juli 1929 erhöll han visserligen i nådeväg villkorlig dom och omhändertogs omedelbart av den utsedde övervakaren, vilken genast skaffade honom såväl bostad och kost som arbete, men därest övervakningsboken av häradsrätten tillställts den dömde omedelbart efter domen, hade han sannolikt aldrig återfallit och varken rådhusrätten eller K. M:t hade behövt besväras i denna sak.
Därest den dömde vid åtalets anhängiggörande var under 21 år, må i domen kunna åläggas honom lydnadsplikt. Detta iakttages alltid vid Stockholms rådhusrätt, under det att praxis i landsorten synes vacklande. Under min förenämnda rundresa fann jag, att berörda lagstadgande flerestädes förbisetts eller missuppfattats. En domare vid en av våra större underdomstolar, med vilken jag hade ett samtal i detta ämne, förklarade, att han icke plägade föreskriva, lydnadsplikt i andra fall än sådana, där det av förundersökningen framgick, att lydnadsplikt var önskvärd. För sin del var han rädd för att lägga för starka band på de unga. Uppfostran handhades bäst, om arbetet fick förlöpa på ett naturligt sätt utan för myckel tvång. När de unga sedan släpptes lösa, komme de säkerligen att ta skadan igen. Häremot tillät jag mig erinra, att man, även med den bästa förundersökning, i allmänhet icke kunde medsäkerhet bedöma, hur förhållandena efter den villkorliga domens
meddelande komme att gestalta sig. Övervakningsarbetet beredde ofta de största överraskningar. Den, som man före den villkorligadomens meddelande trott vara bland de bästa, visade sig icke sällan efter domen vara rätt så besvärlig och tvärt om. För övrigt kunde någon skada knappast uppkomma därigenom att lydnadsplikt ålades den dömde — i de flesta fall torde den icke behöva komma till användning och i varje fall kunde ju en övervakare, som visade sig olämplig, av domstolen entledigas — varemot en underlåtenhet från domstolens sida att stadga lydnadsplikt icke kunde, med lagens nuvarande ordalydelse, sedermera repareras genom en ny dom.
I fråga om fullmyndiga personer äger domstolen däremot icke rätt att föreskriva lydnadsplikt. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid visat, att det i vissa undantagsfall skulle vara till gagn, om domstolen ägt en sådan befogenhet. Jag tänker här närmast på sådana villkorligt dömda, vilka icke äro några brottslingar i egentlig mening utan kommit in på den brottsliga banan till följd av spritmissbruk eller sedliga förvillelser och vilkas plats icke är fängelsetutan en alkoholistanstalt eller ett räddningshem. De äro ofta att betrakta som "stora barn", icke sällan intellektuellt undermåliga, och ha svårt för att reda sig i frihet. Nu kan i bästa fall hända, att de, innan domen avkunnas, av rättens ordförande tillfrågas, huruvida de, i händelse av villkorlig dom, vilja frivilligt ingå på en anstalt eller ett hem, och de avge då naturligtvis så gott som alltid ett jakande svar, men hålla sedan icke alltid sitt löfte. Dock har på denna frivillighetens väg här i Stockholm goda resultat vunnits ifråga om unga kvinnor tack vare det samarbete, som kommit tillstånd mellan vederbörande förundersökare och frälsningsarméns räddningshem, vars funktionärer vid fängelset omhändertaga de villkorligt dömda omedelbart efter frigivningen och föra dem direkt till hemmet, där de sedan i regeln kvarhållas minst ett år och få lära sig varjehanda nyttiga sysslor.
Förundersökningens resultat torde i de flesta fall bli en omdömesfråga: är den tilltalade lämplig för villkorlig dom eller ej? Naturligtvis böra en hel del detaljer anföras, på vilka omdömet stödes, men även dessa torde icke sällan utgöras av omdömen, ej fakta. Dock bör förundersökaren givetvis sträva efter att såvitt möjligt söka få fram fakta. Om t. ex. en lärare på tillfrågan, hur hans lärjunge skött sig i skolan, svarar, att denne visat vanart, bör förundersökaren icke låta sig nöja med detta svar utan söka få fram, vari vanarten bestått: skolkning från skolan, oärlighet, lögnaktighet, osedlighet, djurplågeri, elakhet mot kamrater, olydnad och uppstudsighet, sprit- eller tobaksmissbruk etc.
Fråga kan uppstå, huruvida det kan vara lämpligt att förundersökaren i sin rapport uttalar sig om det intryck han fått av vissa av honom i ärendet hörda personer. För egen del har jag i detta hänseende förfarit med mycken försiktighet. Enligt de av K. M:t fastställda förundersökningsblanketterna skall förundersökaren ju uttala sig i fråga om sitt "allmänna intryck av hemmet". Men skall
han även delge domstolen sitt intryck av t. ex. föräldrarna? I allmänhet brukar jag nog i mina rapporter göra detta, om jag nämligen fått ett alldeles bestämt intryck i vare sig fördelaktig eller ofördelaktig riktning. Under ett mer än 20-årigt arbete på detta område har man ju icke kunnat undgå att få en viss människokännedom. Även i andra fall har jag undantagsvis meddelat mitt intryck av i ärendet hörda personer i syfte att ge domstolen, som icke haft tillfälle se dem, någon ledning då det gällt att gradera deras utsagor.
Sedan den villkorliga domen avkunnats och övervakningsböckerna utlämnats, vidtar övervakningsarbetet. Ändamålet med övervakningen är närmast att söka förebygga förnyad brottslighet från den dömdes sida, men detta ändamål kan i många fall ej med säkerhet vinnas utan en fortlöpande verksamhet för den dömdes ombildning till en skötsam och duglig medborgare. Övervakningsarbetet får härigenom i stort sett karaktären av ett uppfostringsarbete.
Detta arbete måste givetvis först och främst inriktas på den dömde själv. Det väsentliga är därvid att söka stärka hans karaktär genom att omgiva honom med goda inflytelser, så att han må bliva motståndskraftig gent emot möjligen uppdykande frestelser. Men arbetet inskränker sig icke till den dömde allena. Ofta torde den egentliga anledningen till att han råkat på avvägar vara att söka icke så mycket i omständigheter, vilka hava avseende å den dömdes inre liv, som icke fastmera i de ogynnsamma yttre förhållanden, var under han levat, och övervakaren måste då i främsta rummet söka få till stånd en ändring av dessa förhållanden. Särskilt i fråga om unga förbrytare blir det ej sällan nödvändigt att söka upprätta det hem, vars beskaffenhet alltför ofta utgör en bidragande orsak till att sonen eller dottern kommit på avvägar. Den uppfostrande insats, som därmed göres, har givetvis en icke ringa betydelse för samhället.
Det ligger således stor vikt uppå att kunna för övervakningsarbetet förvärva väl kvalificerade personer. Redan innan lagen trädde ikraft vidtog jag, på grund av det mig av statsrådet och chefen för justitiedepartementet lämnade uppdraget, åtgärder för att söka få tillstånd en övervakningskår, som skulle stå till disposition för vederbörande domstolar i Stockholm och Stockholms län. Vad Stockholm beträffade lyckades jag utan större svårigheter få till stånd en kår av 81 frivilliga övervakare — 69 män och 12 kvinnor — samtliga väl kvalificerade, vilka, enligt mig tillhandakomna skriftliga åtaganden, förklarat sig villiga att tjänstgöra som övervakare, en var för ett visst i åtagandet angivet antal villkorligt dömda — tillhopa 298— vilka kunde komma att erhålla sin dom under loppet av år 1919. Därmed ansåg jag behovet av övervakare för nämnda år vara fyllt. Med dessa övervakare jämte en del andra för övervakningsarbetet intresserade personer hölls i februari 1919 ett möte, där den nya lagstiftningen och dess praktiska tillämpning särskilt med avseende å övervakningen ingående diskuterades.
För övervakningsarbetets organisering inom Stockholms län hänvände jag mig till landshövdingen i länet, vilken lämnade mig upp-
gift på 39 i olika delar av länet boende personer, lämpliga att föreslå övervakare, eventuellt att själva vara övervakare. Till dessa personer avlät jag skrivelser med begäran om förslag till övervakare, och erhöll jag på detta sätt skriftliga åtaganden från 64 personer, villiga att tjänstgöra såsom övervakare inom Stockholms län. Sammanlagda antalet frivilliga övervakare inom Stockholms stad och län utgjorde alltså vid den nya lagens ikraftträdande 145.
Den frivilliga övervakningskår, som sålunda kommit till stånd i Stockholm, fyllde till en början sin ofta ganska vanskliga uppgift på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Men sedan ett par år gått, började intresset på sina håll att slappna, rapporter inkommo icke alls eller först efter flera påminnelser o. s. v. I syfte att dels åvägabringa större enhetlighet i arbetet och dels själv vinna största möjliga personliga erfarenhet om hur lagen verkade beslöt jag mig för att själv åtaga mig samtliga övervakningsuppdrag. Det blev ett mycket intressant men, i den mån arbetet växte, även ett mycket tidskrävande arbete, och då detsamma omsider hotade att alldeles växa mig över huvudet, nödgades jag från och med hösten 1927 avsäga mig vidare förordnanden som övervakare. Numera har jag en liten övervakningskår på sex personer, nämligen föreståndaren för föreningen Skyddsvärnet och den hos nämnda förening anställde diakonen, en församlingsdiakon, en tjänsteman i stadens tjänst, samt två folkskollärare, vartill kommer min hustru, som omhänderhar övervakningen av de kvinnliga klienterna. Undantagsvis ha även förordnats andra personer, vilka varit särskilt intresserade av något speciellt fall: en lärare såsom övervakare för sin forna elev, en pastor för sin forna konfirmand, en scoutledare för pojkar inom hans distrikt o. s. v. Övervakningen är emellertid i viss mån en kostnadsfråga och några övervakare ha just på denna grund frånsagt sig vidare förordnanden. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke tiden nu är inne att åtminstone i de större städerna övergå till ett system med fast anställda, avlönade övervakare, vilka äro skyldiga att ägna större delen av sin tid åt detta viktiga arbete.
Enligt den för övervakaren gällande instruktion skall övervakaren snarast möjligt taga erforderlig kännedom om vad som förekommit i det genom den villkorliga domen avgjorda målet. I regel har jag själv verkställt förundersökningarna, eventuellt även bevistat rättsförhandlingarna, och således varit fullt inne i målet, då jag erhållit övervakningsboken med det däri intagna förordnandet. Undantagsvis har dock hänt, att t. ex. en för mig fullkomligt obekant person helt oförmodat dykt upp på mitt tjänsterum medhavande en övervakningsbok, av vilken jag funnit, att jag av någon domstol i landsorten förordnats till övervakare för personen i fråga, och jag har då från domstolen rekvirerat transsumt av protokollet i målet, därest det ej, såsom någon gång hänt, ändock kommit mig tillhanda per post. Övriga övervakare här i Stockholm bruka ta del av förundersökningarna å mitt tjänsterum. Ibland ha nödiga upplysningar om målet lämnats dem per telefon.
Bestämmelsen i övervakningsboken att den dömde, så fort ske kan, skall anmäla sig hos övervakaren samt uppvisa boken för anteckning förbises ganska ofta här i Stockholm av den dömde. I så fall får han en påminnelse i telefon eller genom brev, men ofta nog anser jag detta onödigt, då jag ju ändock inom kort skall besöka hemmet och där kan träffa honom.
Hembesöken, som under årens lopp uppgått till några tusental, ha omfattat hem av de mest skilda slag, från de uslaste kyffen, där sängplatserna utgjorts endast av en hög lump på golvet och ohyran tvingat att iakttaga den största försiktighet, till de elegantaste hem. Det stora flertalet har dock utgjorts av arbetarehem, vanligen om ett rum och kök, oftast fattiga, men dock relativt snyggt hållna. Några obehag ha dessa hembesök — om jag bortser från alkoholisthemmen — icke berett mig. Ibland har det visserligen helt naturligt erbjudit vissa svårigheter att komma i kontakt med familjen och i en del fall ha dessa svårigheter varit ganska avsevärda, men har man blott lyckats vinna familjens förtroende, bli hembesöken mestadels en källa enbart till glädje och tillfredsställelse. Jag har fått deltaga i små samkväm i hemmen, spelat schack med "grabbarna" och diskuterat dagens frågor med såväl gamla som unga, därvid ungdomens nöjesfråga, nykterhetsfrågan och politiken oftast varit på tapeten, och ibland ha diskussionens vågor gått ganska höga. I glädje och sorg har jag fått vara med. Jag har sålunda bevistat konfirmationer, namnsdags- och födelsedagsfester, bröllop m. m. Men jag har även närvarit vid dödsläger och begravningar. I rätt stor utsträckning har jag tagits i anspråk som medlare i familjetvister, och givetvis har jag ofta måst träda emellan, då det gällt ekonomiska uppgörelser, för att nu icke tala om alla besök av bekymrade mödrar, som bett om skodon åt Kalle eller strumpor åt Greta. För att kunna möta de ekonomiska kraven har jag haft en fond, till vilken bidrag välvilligt lämnats från såväl institutioner som enskilda.
Den måhända viktigaste grenen av övervakarens verksamhet är arbetet bland de unga. Detta arbete är även det mest krävande, och det skall icke förnekas, att det i vissa fall erbjudit mycket stora svårigheter, beroende väsentligen på hemlivets demoralisation till följd av spritmissbruk och ett förvänt nöjesliv. Föräldrarna i dessa hem ha vanligen icke något begrepp om vad uppfostran vill säga, och även om så undantagsvis skulle vara fallet, sakna de makt att göra sin föräldramyndighet gällande. De unga lyssna icke till föräldrarnas råd utan gå sina egna vägar. Föräldraauktoriteten är suspenderad. Självsvåldet sitter i högbänk. Här får nu övervakarenträda in och med sin på lagen stödda auktoritet söka bringa ordning och disciplin inom familjen. Ett viktigt hjälpmedel för övervakaren i denna hans verksamhet är det tvång han har rätt att använda gent emot de unga, därest dessa av domstolen ålagts lydnadsplikt. I sådan händelse äger övervakaren meddela sådana särskilda föreskrifter och vidtaga sådana anordningar, som han i det föreliggande fallet anser erforderliga för den dömdes rättelse. Enligt den svenska lagstift-
ningen kan övervakaren således — i motsats till vad fallet är t. ex. enligt den engelska lagstiftningen — föreskriva avhållsamhet från spritdrycker, så snart han anser det erforderligt för den dömdes rättelse, således även i det fall att spritdryckerna icke haft något med det föreliggande brottet att skaffa. Själv har jag dock ännu aldrig infört någon sådan föreskrift i övervakningsboken, liksom ej heller något förbud mot att besöka utskänkningslokaler, särskilt därför att kontrollen här är så svår att utöva, men däremot har jag givetvis vid flerfaldiga tillfällen haft anledning tillhålla den dömde — och mycket ofta även fadern — att vid förtärandet av spritdrycker iakttaga måttlighet, eventuellt helt avhålla sig från förtärandet av sådana drycker.
En föreskrift, som jag däremot, efter samråd med föräldrarna, ganska ofta plägat meddela i fråga om ungdomar, som vilja driva ute om nätterna, är förständigande för den dömde att vara hemma till viss tid om kvällarna, vanligen klockan 9, med rätt dock för honom att få vara ute något längre på lördags- och söndagskvällar. Jag nöjer mig till en början med en muntlig föreskrift. Brytes däremot, vilket är lätt att kontrollera av de hemmavarande familjemedlemmarna, erhåller den dömde en enskild varning. Först om denna icke har någon effekt brukar jag införa föreskriften i fråga i övervakningsboken med erinran till den dömde, att han, i händelse han nu icke ställer sig den givna föreskriften till efterrättelse, riskerar att bli anmäld för åklagaren och kanske få avtjäna sitt straff. Detta brukar i vanliga fall ha avsedd effekt.
Icke sällan är dåligt sällskap en av anledningarna varför den dömde råkat i olycka. Kan det utrönas, att någon viss person utövat ett särskilt dåligt inflytande på den dömde, har det, ehuru mera undantagsvis, inträffat, att jag förbjudit den dömde att sällskapa med denne. Här är givetvis kontrollen svårare att utöva. I ett fall rörande en 16-års flicka, för vilken jag på föräldrarnas begäran förordnats till övervakare, bönföllo föräldrarna redan vid mitt första besök i hemmet, att jag måtte förbjuda flickan att sällskapa med sin något äldre syster Anna, vilken sammanbodde med en arbetslös pojke och plägat driva ute om nätterna samt förlett den dömda att följa med, och i denna hemställan förenade sig den dömdas gifta syster på det enträgnaste. Då jag icke kände Anna, var jag tveksam hur jag rätteligen borde förfara, men då föräldrarna vid förundersökningen erhållit mycket goda vitsord och de, liksom den gifta systern, verkligen gjorde ett mycket gott och pålitligt intryck, lät jag mina betänkligheter fara samt införde i övervakningsboken en anteckning därom att den dömda på föräldrarnas och den gifta systerns förenade hemställan förbjöds att sällskapa med systern Anna. Föräldrarna meddelade sedermera, att Anna vid ett besök i föräldrahemmet erhållit del av detta förbud samt helt lojalt förklarat sig vilja ställa sig detsamma till efterrättelse, vilket även synes ha skett.
Enligt gällande instruktion bör övervakaren, där sådant utan men för den dömde kan ske, sätta sig i förbindelse med dennes arbets-
givare för att vinna upplysningar rörande hans förhållande i arbetet. Här gäller det att gå tillväga med stor försiktighet. Å ena sidan vill man ju gärna förfråga sig hos vederbörande hur den dömde sköter sig i arbetet, men å andra sidan vill man icke utsätta sig för risken att den dömde, om arbetsgivaren får kännedom om brottet, blir avskedad från sin anställning. Är det fråga om någon av de större fabrikerna, där arbetsledningen i allmänhet ställer sig synnerligen förstående till nu ifrågavarande arbete, är det i allmänhet ingen risk att i förtroende vända sig till någon av cheferna för att genom dem få upplysningar av de underordnade. Däremot har jag funnit det vanskligare att vända mig direkt till de senare eller till de mindre verkstadsägarna.
Tyvärr är det emellertid oftast så, att den dömde, sedan han erhållit sin dom, står utan arbete. Det gäller då att så fort som möjligt söka skaffa honom sådant. Med den arbetsbörda som påvilat mig har det dock icke varit mig möjligt att annat än i undantagsfall själv skaffa något arbete, utan har jag måst inskränka mig till att hänvisa den dömde till Skyddsvärnets platsbyrå eller den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetslösheten är det som berett mig största bekymret. Det är verkligen prövosamt att, såsom tidvis skett, formligen bestormas med böner om arbete utan att själv kunna göranågot.
I instruktionen för övervakare heter det bl. a.: "Hava förhållandena i hemmet varit medverkande orsak till den dömdes brott, bör övervakaren söka åstadkomma ändring i dessa förhållanden". Detta är en mycket viktig bestämmelse ehuru ej alltid så lätt att efterkomma. Icke sällan inträffar, att hemförhållandena blivit olidliga till följd av familjefaderns alkoholism. I sådana fall har jag ombesörjt, att familjefadern blivit tvångsinternerad, och därefter har övervakningen, som förut varit förenad med stora svårigheter och ibland även personlig risk, icke vållat något som helst besvär. Vanligen permitteras emellertid dessa alkoholister alldeles för tidigt och tillställa ett oerhört trassel, då de sedan återvända till sina respektive familjer. Flertalet av dem borde hållas internerade på mycket lång tid, eventuellt på livstid. Kostnaden härför skulle mer än väl uppvägas av den vinst samhället skulle göra genom att befrias från dessa skadedjur.
Till sist några ord om arbetets resultat. Under den tid som den nya lagen varit i kraft har jag av domstol förordnats till övervakareför 330 villkorligt dömda. Av dessa ha enligt mina anteckningar, som kontrollerats mot de i fångvårdsstyrelsens sociala avdelning förda register över villkorligt dömda, 22 eller 6.7 % återfallit i brott, av vilka en erhållit villkorlig dom av K. M:t i nådeväg, 3 dömts av domstolar i landsorten och en utan att förundersökningblivit verkställd. Av återstående 17, beträffande vilka förundersökning av mig verkställts, ha 10 varit sådana äldre fall, där något uttalande av förundersökaren om lämpligheten av en villkorlig dom icke skett. I fråga om återstående 7 fall har villkorlig dom tillstyrkts i
ett fall utan reservation, i 4 fall med tvekan och i 2 fall med synnerlig tvekan. Återfallen ha inträffat i ett fall efter en månad (en kvinna, som enligt förundersökningen idkat skörlevnad och varnats för lösdriveri), i 5 fall efter 3—4 månader, i 11 fall efter 1—2 år och i 5 fall efter 2 — 3 år. Av de 62 villkorligt dömda kvinnor, för vilka min hustru varit förordnad till övervakare, ha endast 2 eller 3.2 % återfallit i brott.
Till jämförelse må nämnas, att återfallsprocenten för landet i övrigt utgjort 8.9 %. Härvid är att märka, att vi i Stockholm, där övervakningsarbetet givetvis erbjuder större svårigheter än i mindre samhällen, i regeln låta övervakningen fortgå under hela den treåriga prövotiden, under det att övervakningen eljest icke sällan upphör på ett tidigare stadium.
Vid bedömandet av de vunna resultaten torde böra tagas i betraktande de svåra förhållanden, varunder arbetet under de gångna åren bedrivits. Den ifrågavarande 10-årsperioden har ju nämligen delvis infallit under den s. k. kristiden med allt vad denna fört med sig i fråga om sedernas förvildning, arbetsbrist, bostadsnöd m. m. Under normala förhållanden skulle återfallsprocenten sannolikt ha ställt sig än gynnsammare.
Harald Salomon.