Förvarings- och interneringslagarnas tillämpning.1 En jämförelse mellan den numeriska fördelningen av de för brott tilltalade vilka av medicinalstyrelsen förklarats falla under strafflagen V: 5, V: 6 eller ingendera under 30-årsperioden 1865—1894 samt 33-årsperioden 1895—1927 visar, att medan medeltalet för V: 5 gått upp från 45 % till 63.1 %, har medeltalet för V: 6 sjunkit från 25 % till 11.2 %. Orsaken väsentligen att medicinalstyrelsen av kriminalpolitiska hänsyn under den senare perioden visat en i det hela stigande obenägenhet att tillämpa V: 6. De psykiskt abnormas ofta betydande farlighet och deras omottaglighet för den med straffet avsedda verkan innebära nämligen att nedsatt straff är en synnerligen olämplig behandling.
Genom förvarings- och interneringslagarnas tillkomst ha anledningarna att söka undvika V: 6 bortfallit. Man måste därför räkna med att ett mycket större antal fall än hittills i fortsättningen komma att subsumeras under V: 6 därigenom att dels en del lucida och farliga abnorma vilka förut placerats under V: 5 föras till V: 6, dels en mängd abnorma som man för att undvika straffnedsättning förklarat icke falla under vare sig V: 5 eller V: 6, nu komma att föras till sistnämnda paragraf.
Den medicinska myndigheten kan sålunda i fortsättningen vid be-
dömande av tilltalades sinnesbeskaffenhet taga hänsyn endast till det patologiska själstillståndet, med bortseende från de kriminalpolitiska konsiderationer som under senare decennier gjort sig gällande.
Emellertid kräver undersökningsförfarandet även i tekniskt avseende en komplettering på en viktig punkt. Hittills har i utlåtanden angående tilltalades sinnesbeskaffenhet frågan om kausalitetssammanhanget mellan det patologiska själstillståndet och den brottsliga gärningen icke diskuterats här i landet (i motsats till vad som skett på andra håll). Detta har berott därpå att man, med utgångspunkt från en postulerad själslivets enhet, utan vidare presumerat ett dylikt sammanhang i alla fall. Den nya lagstiftningen om verkan av avtal som slutits under inverkan av rubbad själsverksamhet vilar på den motsatta förutsättningen, nämligen att ett dylikt samband mellan ett abnormt själstillstånd och en handling icke behöver finnas. Detta överensstämmer också med empirisk psykopatologisk erfarenhet. Då rättsläkaren i fortsättningen kan och bör bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet uteslutande efter vetenskapliga grunder och utan hänsynstagande till kriminalpolitiska syften bör i utlåtandet angivas alla sådana avvikelser i själslivets funktioner vilka enligt gängse vetenskaplig åskådning äro att betrakta såsom patologiska. En mängd patologiska drag (såsom tvångstankefenomen och vissa andra psykoneurotiska symptom) förekomma emellertid hos många människor vilka i socialt avseende måste räknas till de normala. I många fall äro dylika psykopatologiska symptom utan all betydelse för individens handlande och sålunda rättsligt irrelevanta ifråga om brottsliga handlingar. De böra därför icke föranleda några undantag från gällande regler för straffrättslig behandling. Då de emellertid måste angivas i utlåtandet, blir det nödvändigt att deras eventuella betydelse för den brottsliga gärningens tillkomst diskuteras. För övrigt är det från principiell synpunkt klart, att om sjukliga rubbningar i den tilltalades själsliv vid tiden för brottets begående över huvud skola äga någon rättslig betydelse, måste det vara emedan ett orsakssamband mellan rubbningarna och brottet förutsättes eller påvisas. Det blir sålunda oundgängligt att hädanefter besvara kausalitetsfrågan. Härav följer en annan förändring i strukturen på det rättspsykiatriska utlåtandet. Medan medicinalstyrelsen hittills, med bortseende från kausalitetsfrågan, huvudsakligen tagit hänsyn till symptomens intensitet och omfattning, så att säga kvantitativa faktorer, följer av den sakkunniges nya inställning till sin uppgift att det icke är symptomens kvantitet utan deras betydelse såsom handlingsorsaker, vilken blir avgörande. Ett symptom å sinnessjukdom i teknisk mening må vara »stort» eller »litet», symptombilden må vara fullständigt utvecklad eller endast fragmentarisk — ha de iakttagna symptomen framkallat den brottsliga handlingen, så måste de beaktas vid avgörandet huruvida straffbarhet föreligger.
Frågan om kompetensen vid avgörandet om V: 5, V: 6 eller ingendera bör tillämpas får också en ny betydelse. Även om avgörandet formellt ligger hos domstolen, så har det enligt praxis här i landet
realiter legat hos medicinalstyrelsen, då domstolarna i mycket ringa antal fall dömt i strid med medicinalstyrelsens votum. Rättsläkarnas förändrade ställning till sin uppgift och deras växande insikt om nödvändigheten att vid bedömande av tilltalades sinnesbeskaffenhet strängt hålla sig till konstaterandet av deras själstillstånd och dettas betydelse för handlandet och för den psykologiska effekten av eventuell straffbehandling komma att medföra att rättsläkarna i större och större utsträckning komma att avhålla sig från att uttala sig på sådant sätt, att därav skulle kunna slutas att uttalandet avsett den tilltalades s k. tillräknelighet. Hänvisningen till bestämda paragrafer i strafflagen kommer alltså att bortfalla. Då domstolarna sålunda bli hänvisade till de upplysningar angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet som utlåtandet kan komma att innehålla, böra garantier sökas för att dessa upplysningar också bli tillräckligt utförliga och mångsidiga. Den enklaste vägen att nå detta syfte är att domstolen, i enlighet med vad som sker på många håll utomlands, själv formulerar de frågor som den önskar besvarade.
De frågor som, med hänsyn till lagstiftningens och de praktiska möjligheternas beskaffenhet, böra uppställas äro följande.
1. Förelåg vid brottstillfället hos den tilltalade sinnessjukdom eller annan psykisk rubbning och i så fall av vilket slag är denna rubbning?
2. Finnes grundad anledning antaga att de hos den tilltalade påvisade rubbningarna varit utan betydelse för den brottsliga gärningens tillkomst?
Då presumtionen är för samband mellan den psykiska rubbningen och brottet, bör frågan formuleras så, att det av svaret verkligen framgår huruvida bestämda bevis för det presumtionen motsatta antagandet finnas. Om så icke är fallet gäller presumtionen, och samband mellan den psykiska rubbningen måste antagas.
3. Är den tilltalade i behov av sinnessjukvård? Då det finnes psykopatologiska tillstånd, vilka tekniskt äro att anse såsom sinnessjukdom, men som likväl icke innebära vårdbehov, är denna fråga av betydelse.
4. Är den tilltalade farlig för andras säkerhet och i så fall i vilka avseenden och under vilka förutsättningar?
Frågans besvarande av betydelse för eventuell tillämpning av förvaringslagen och interneringslagen.
5. Är den tilltalade att betrakta såsom straffomottaglig?
Även denna fråga hänför sig till de nyssnämnda lagarna.
Självfallet är domstolen oförhindrad att framställa även andra frågor, alltefter sakens beskaffenhet. Så till exempel vid frågan om användning av tvångsuppfostran för underåriga bör frågan om den tilltalades eventuella uppfostringsbarhet framställas, där så anses nödigt.
Slutligen bör domstolen alltid begära att få upp-
gift om de grunder varpå utlåtandets slutsatser vila. Medicinalstyrelsens utlåtanden äro i regel icke motiverade, icke ens i de fall där styrelsen uttalat en annan uppfattning än den vartill den eller de läkare som utfört undersökningen i sitt motiverade utlåtande kommit. Sådant bör naturligen icke förekomma.
Från och med d. 1 jan. 1931 upphör medicinalstyrelsen att vara obligatorisk överinstans vid bedömande av sinnesbeskaffenhet i brottmål. Domstolarna få sålunda i fortsättningen i regel avdöma fall på fängelseläkarens utlåtande. Det är då av vikt att domstolarna alltid ha tillgång till de premisser varpå slutsatserna grundats.
Genom det föreslagna tillvägagångssättet att domstolarna i varje fall skola själva framställa de frågor vilkas besvarande är nödvändigt för rättsfrågans avgörande, och alltid begära motiverat utlåtande, kommer domstolarnas oberoende av sakkunniginstitutionerna att tillgodoses, och realavgörandet angående straffbarheten att vila där det enligt rättskipningens natur bör vila — hos domstolen.
Olof Kinberg