Make såsom förmånstagare vid kapitalförsäkring. Som bekant stadgas i lagen om försäkringsavtal, att försäkringstagare beträffande kapitalförsäkring, som vill att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må insätta denne såsom förmånstagare antingen sålunda, att förordnandet kan när som helst återkallas, eller ock så, att försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbinder sig, att låta förordnandet stå vid makt. Dessa båda slag av förordnande hava enligt lagen olika rättsverkningar, ej blott med avseende å förhållandet mellan försäkringstagaren och förmånstagaren utan även i särskilda fall beträffande den rätt till försäkringen, som må tillkomma försäkringstagarens bodelägare och borgenärer.
    Om nu en make oåterkalleligt insatt andre maken såsom förmånstagare beträffande den förres livförsäkring och anmäler detta till försäkringsgivaren med företeende av försäkringsbrevet, försett med båda makarnas intyg om förhållandet, händer det, att försäkringsgivaren svarar, att som förordnandet icke meddelats genom äktenskapsförord, har detsamma icke rättsgiltigt kunnat göras oåterkalleligt, i följd varav försäkringsgivaren finner sig förhindrad att göra notering om oåterkalleligheten.
    Resonemanget torde vara följande: Stadgandet i lagen om försäkringsavtal att ett förordnande, varigenom förmånstagare insatts, blir oåterkalleligt, därigenom att den försäkrade gentemot förmånstagaren förbinder sig, att låta förordnandet stå vid makt, visar, att här är fråga om en verklig rättshandling makar emellan, och denna rättshandling har i regel karaktär av gåva. När så är fallet, kräves, jämlikt 8 kap. 2 § giftermålsbalken, för rättshandlingen upprättande av äktenskapsförord. Denna väg är emellertid för makar i äldre äktenskap framkomlig endast när vid äktenskapets ingående upprättats förord,

varigenom all egendomsgemenskap mellan makarna uteslutits samt hustrun tillagts rätten att själv förvalta sin egendom, eller när skifte ägt rum efter boskillnad eller hemskillnad¹.
    Om det verkligen förhåller sig så, att det benefika, oåterkalleliga insättandet av förmånstagare är att betrakta såsom gåva, uppställer sig frågan, när sådan gåva skall anses fullbordad. Är gåvan fullbordad därmed, att den försäkrade gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, eller först därmed, att försäkringssumman utbetalas till förmånstagaren? Av svaret härpå bero flera viktiga rättsförhållanden, exempelvis återvinningsrätten för den försäkrades borgenärer i händelse av konkurs samt förmånstagarens skyldighet att utgiva skatt för gåvan.
    Då det gäller att taga ställning till frågan, huruvida benefikt och oåterkalleligt insättande av förmånstagare innebär gåva eller icke, måste man till en början beakta innebörden och omfattningen av den rätt, som genom ett sådant förordnande tillägges förmånstagaren.
    Den, som genom oåterkalleligt förordnande insatts såsom förmånstagare, är berättigad att vid försäkringstagarens död, men också först då, utfå försäkringssumman. Skulle på grund av försäkringsavtalets innehåll försäkringssumman utfalla, medan försäkringstagaren ännu är i livet, får förmånstagaren ingenting. Dör förmånstagaren före den försäkrade, anses förordnandet förfallet. Så länge försäkringstagaren lever, kan förmånstagaren icke överlåta, pantsätta eller annorledes förfoga över den rätt, som på grund av förordnandet tillkommer honom. Å andra sidan anses emellertid försäkringstagaren hava utfäst sig att icke utan förmånstagarens samtycke vidtaga förfogande, som inskränker förmånstagarens rätt.
    Medan det benefika insättandet av förmånstagare genom återkalleligt förordnande väl närmast har karaktären av en testamentarisk disposition, skiljer sig det benefika oåterkalleliga förordnandet om förmånstagare bestämt från testamentsförordnande just genom sin oåterkallelighet. Men å andra sidan skiljer det sig även tydligt så till form som innehåll från vanlig gåva. Medan för giltighet av gåva fordras tradition av gåvoobjektet, blir förordnande om förmånstagare giltigt, även om försäkringsbrevet icke överlämnas till förmånstagaren. För gåvas giltighet torde vidare krävas, att gåvan, uttryckligt eller tyst, accepteras av vederbörande, men sannolikt erfordras ej accept, för att oåterkalleligt förordnande av förmånstagare skall vara giltigt. Däremot kräves för sådant förordnandes giltighet att viss formalitet iakttages, nämligen att förordnandet antingen skriftligt meddelas försäkringsgivaren eller ock genom dennes försorg intages i försäkringsbrevet eller antecknas därå.

 

¹ Uppfattningen finner stöd i ett uttalande av justitierådet EKLUND som varit ledamot av den kommitté, som utarbetat förslaget till försäkringsavtalslag. I hans kommentar till nämnda lag heter det nämligen å s. 170, att om rättshandlingen — d. v. s. det oåterkalleliga insättandet av make såsom förmånstagare — har karaktär av gåva, måste, enligt 8 kap. 2 § giftermålsbalken, därom i allmänhet upprättas äktenskapsförord.

    Vidare uppstår ej vid benefikt oåterkalleligt insättande av förmånstagare någon som helst kongruens mellan försämringen i den enes och förbättringen i den andres förmögenhetsläge. Den rätt att efter gottfinnande förfoga över försäkringen, som den försäkrade avhänder sig genom insättande av förmånstagare, överföres icke till förmånstagaren, och den rätt till försäkringssummans utfående, som han tillägger förmånstagaren, har ju aldrig tillkommit honom själv. Vad, förmånstagaren omedelbart erhåller är endast en utfästelse av den försäkrade om en framtida förmögenhetsprestation till hans fördel från tredje mans (försäkringsgivarens) sida, och en sådan utfästelse skulle, därest lagen om försäkringsavtal icke funnits, rättsligen varit utan värde. Rätten att komma i åtnjutande av prestationen är ju dessutom här villkorad av, att förmånstagaren överlever den försäkrade, att försäkringen hållits vid makt samt att icke på grund av överlåtelse eller pantsättning annan erhållit bättre rätt till densamma.
    Det synes knappast berättigat att på en rättshandling av till form och innehåll så egenartad beskaffenhet tillämpa några allmänna regler för gåva¹. Fast hellre torde kunna förutsättas, att lagstiftaren, om han avsett att så skulle ske, icke skulle underlåtit att lämna besked härom. Men varken i försäkringsavtalslagen eller i motiven torde finnas ens någon antydan om, att det benefika och oåterkalleliga insättandet av förmånstagare skulle innebära gåva². Beträffande särskilt frågan huruvida stadgandet i 8 kap. 2 § nya giftermålsbalken om äktenskapsförord såsom nödvändig form för gåva mellan makar är tillämpligt på oåterkalleligt insättande av förmånstagare, är att märka, att lagberedningen vid framläggande av förslaget till giftermålsbalk uttryckligen lämnade denna fråga öppen för att i stället lösas i samband med den blivande lagstiftningen om försäkringsavtal. Efter att hava framhållit att i beredningens förslag saknades motsvarighet till i norsk och dansk rätt förekommande bestämmelser, att gåva mellan makar kunde ske utan upprättande av äktenskapsförord, då fråga vore bl. a. om livförsäkringssumma, som "sikredes" hustrun, yttrar nämligen beredningen följande: "Frågan om införande av ett särskilt stadgande i detta ämne står i nära samband med vissa oklara spörsmål å försäkringsrättens område, och dess lösning torde lämpligen böra anstå i avvaktan på den lagstiftning å nämnda område, som f. n. står på dagordningen". — Yttrandet synes i viss

 

¹ I en före tillkomsten av försäkringsavtalslagen skriven uppsats — denna tidskrift 1917 s. 103 — framhåller UNDÉN, att det knappast vore rimligt, att på förmånstagareinstitutet tillämpa grundsatserna om gåva samt tillägger: "Det vore nästan en negering av tredjemansavtalet såsom självständig rättsfigur. Tredjemans anspråk härleder sig ej ur ett gåvoavtal i teknisk mening".— Jfr emellertid LASSEN och USSING Haandbog i Obligationsretten, Speciel Del, s. 33 och 46.

² På ett ställe i motiven heter det, att vid oåterkalleligt insättande av förmånstagare den försäkrades sterbhusdelägare ej kunna bliva bättre ställda än om den avlidne genom gåva avhänt sig egendomen. Uttryckssättet hade nog varit ett annat, om man ansett insättande av förmånstagare innebära gåva.

mån hänvisa på, att det är i försäkringsavtalslagen och icke i giftermålsbalken, man har att söka svar på den föreliggande frågan.
    Uppställes kravet, att för makes benefika och oåterkalleliga insättande av andre maken såsom förmånstagare erfordras äktenskapsförord samt för makar i äldre äktenskap därjämte boskillnad och skifte, kan man säkerligen utgå ifrån, att dylika förordnanden bliva sällsynta. Det ökade besväret, kostnaderna och framför allt den påbjudna publiciteten komma att verka skrämmande och återhållande på de flesta makar, som kunde hava lust att meddela sådant förmånstagareförordnande, och särskilt lära nog de makar i äldre äktenskap bliva lätt räknade, som för att möjliggöra en sådan sak ställa till med boskillnad och boskifte. Och dock har det otvivelaktigt varit lagstiftarens mening, att den oåterkalleliga förmånstagarerätten i främsta rummet skulle komma den försäkrades familj till godo. Leder kravet på äktenskapsförord därtill, att denna förmånstagarerätt blir utan praktisk betydelse för rättslivet, har man ytterligare en grund för misstanke, att lagstiftaren icke avsett att uppställanämnda krav. Då för återkalleligt förordnande icke fordras äktenskapsförord samt make är oförhindrad att benefikt och oåterkalleligt insätta vem som helst annan till förmånstagare, synes det ej heller med hänsyn till tredje mans intresse vara påkallat, att sådant krav uppställes.
    Dessa överväganden leda alltså fram till följande: Det benefika och oåterkalleliga insättandet av förmånstagare lärer böra uppfattas, icke såsom gåva, utan såsom en egenartad, av försäkringsavtalslagen tillskapad överlåtelseform. För giltighet av sådant förordnande torde ej krävas äktenskapsförord¹.

Sigfrid Lundgren.