Några erinringar i anledning av förestående artikel. Redaktionen har välvilligt låtit mig taga del av assessor Lundgrens aktuella bidrag till lösningen av vissa viktiga rättsfrågor, som uppkomma, när make vill tillförsäkra andre maken såsom förmånstagare en oåterkallelig rätt till utfallande livförsäkringsbelopp. Då jag tidigare i vissa hänseenden, ehuru utan närmare motivering, gjort gällande en annan uppfattning än den Lundgren förfäktar, har jag ansett mig

 

1 Ett viktigt spörsmål, som sammanhänger med det här avhandlade, är, huruvida föräldrar kunna benefikt och oåterkalleligt insätta sina omyndiga barn såsom förmånstagare utan medverkan av särskild förmyndare eller god man för barnen. EKLUND har i sin förutnämnda kommentar (s. 170) besvarat frågan nekande. Med den uppfattning om sådant förordnande, som gjorts gällande i förevarande uppsats, måste svaret bliva det motsatta. Då emellertid föräldrar lära kunna utan medverkan av särskild förmyndare eller god man med bindande verkan benefikt överlåta livförsäkring på sina omyndiga barn, vill det synas som om även benefikt och oåterkalleligt insättande av barnen såsom förmånstagare borde vara giltigt, oavsett om det är att uppfatta såsom gåva eller ej. (Jfr WINROTH, Svensk civilrätt IV, s. 335, ESCHELSSON, Fullbordandet av gåva av lös egendom, särsk. s. 285, HASSELROT, Juridiska skrifter IV, s. 309, motiven till nya förmynderskapslagen vid 5 kap. 6 § samt UNDÉNS förut omnämnda uppsats, denna tidskrift 1917, s. 107.)

MAKE SÅSOM FÖRMÅNSTAGARE VID KAPITALFÖRSÄKRING. 81böra i korthet angiva några synpunkter som tyckas mig förtjänta av beaktande vid bedömande av hithörande frågor.
    I § 328 Burgerliches Gesetzbuch stadgas, att avtal kan träffas om en prestation till en utom avtalet stående tredje man med den verkan, att tredje man omedelbart förvärvar rätt att kräva prestationens fullgörande. Kontrahenterna kunna enligt samma stadgande icke upphäva eller ändra tredje mans rätt, med mindre av omständigheterna framgår, att vid avtalets slutande träffats förbehåll om sådan befogenhet för dem. Dessa bestämmelser äro tillämpliga jämväl å livförsäkring till förmån för tredje man, allenast med den i § 166av den tyska lagen om försäkringsavtal intagna modifikationen, att upphävande eller ändring av avtalet, när möjlighet därtill på grund av förbehåll över huvud föreligger, kan vidtagas av försäkringstagaren ensam utan samtycke av försäkringsgivaren.
    Vid den reglering av vissa hithörande spörsmål, som i vårt land skett genom lagen om försäkringsavtal, har en annan ståndpunkt intagits än den som kommit till uttryck i tysk rätt. Enligt den svenska lagen kan en försäkringstagare icke genom avtal med försäkringsgivaren — sålunda icke ens om i försäkringsbrevet på försäkringstagarens begäran intagits en uttrycklig föreskrift därom —med laga verkan avstå från befogenheten att under sin livstid upphäva eller ändra tredje mans d. v. s. förmånstagarens rätt. För att denna befogenhet skall upphöra kräves, att försäkringstagaren genom en gent emot förmånstagaren företagen rättshandling förbinder sig att icke rubba dennes rättsställning.
    Under det att man sålunda enligt tysk rätt i fråga om insättande (förordnande) av förmånstagare, likasom vid avtal till förmån för tredje man i allmänhet, kan skilja mellan två grupper av fall —nämligen sådana då förmånstagaren (tredje mannen) förvärvat en oåterkallelig rätt och sådana då på grund av förbehåll rätten kan återkallas — är det strängt taget vilseledande att, såsom Lundgren gör i sin uppsats, i fråga om svensk rätt tala om å ena sidan ett återkalleligt och å den andra ett oåterkalleligt insättande (förordnande). Själva insättandet (förordnandet) kan ju aldrig ske så, att det blir oåterkalleligt. Den terminologiska frågan är emellertid av underordnad betydelse. Betänkligare är, att Lundgren, så vitt jag kan finna, i viss mån missuppfattat innebörden av lagens bestämmelser. Lundgren synes nämligen förmena, att lagen för att förmånstagarens rätt skall bliva oåterkallelig kräver — förutom en gent emot förmånstagaren företagen rättshandling — att innehållet i denna rättshandling antingen skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller ock genom dennes försorg intages i försäkringsbrevet eller därå antecknas ("notering av oåterkalleligheten"). Att en sådan notering sker kan visserligen vara av betydelse för att förhindra, att en förmånstagare, vars rätt blivit oåterkallelig, får stå tillbaka för godtroende innehavare av försäkringsbrevet (113 § i lagen) men är icke erforderligt för att oåterkallelighetsförklaringen skall bliva bindande för försäkringstagaren och dennes borgenärer.

 

6 — Svensk Juristtidning 1930.

82 RUDOLF EKLUND.    Spörsmålet, huruvida en till förmånstagaren avgiven utfästelse att låta förordnandet stå vid makt äger bindande kraft eller icke, är enligt min mening att bedöma efter de regler, som gälla för rättshandlingar i allmänhet, Endast så till vida kan lagen sägas innehålla en modifikation härutinnan som det även när rättshandlingen har karaktär av gåva icke, utöver en bindande utfästelse, lärer krävas någon realprestation (överlämnande av försäkringsbrev eller annan handling). Fasthåller man denna utgångspunkt — nämligen att ett meddelat förordnande om förmånstagare kan göras oåterkalleligt genom en utfästelse, som uppfyller de formella förutsättningarna för att vara lagligen bindande — kan jag icke finna annat än att, då fråga är om utfästelse från en make till den andre, gällande regler om rättshandlingar mellan makar måste i allo komma i tillämpning. En oåterkallelighetsförklaring kan ju i realiteten likställas meden överlåtelse av försäkringen förbunden med det villkoret att cessionariens rätt skall vara beroende av att han överlever cedenten. Den omständigheten att lagstiftaren funnit förmånstagarens rätt, även när den är oåterkallelig, vara föga ägnad att ekonomiskt utnyttjas och därför stadgat, att förmånstagaren icke under försäkringstagarens livstid kan förfoga över den, synes icke böra inverka på den rättsliga konstruktionen av försäkringstagarens utfästelse. Redan innan lagen om försäkringsavtal kom till stånd, torde genom en benefik överlåtelse av en livförsäkring i förening med försäkringsbrevets överlämnande hava kunnat skapas ett rättsläge nära överensstämmande med det som uppkommer, när förmånstagarens rätt göres oåterkallelig. Vid överlåtelsen kan nämligen hava bestämts, att försäkringen ej får till annan överlåtas så länge försäkringstagaren lever. Den rätt att efter gottfinnande förfoga över försäkringen, som tillkommit försäkringstagaren, överföres sålunda icke i ett dylikt fall å gåvotagaren. Anser man, såsom Lundgren, att den rätt till försäkringssummans utfående, som tillägges en förmånstagare, aldrig tillkommit försäkringstagaren själv, så gäller väl detsamma vid en benefik överlåtelse av angiven innebörd. Rätten att komma i åtnjutande av försäkringssumman är också i båda fallen beroende av att försäkringen hållits vid makt och att icke annan förvärvat bättre rätt till densamma.
    Lundgren åberopar vidare till stöd för sin uppfattning ett uttalande i lagberedningens motiv till 8 kap. 2 § giftermålsbalken.1 Detta uttalande torde dock icke avse rättshandlingar, som företagas mellan makar inbördes rörande rätten till en livförsäkring, utan syftar säkerligen på möjligheten att genom avtal mellan den ene maken och ett försäkringsbolag tillförsäkra den andre en tryggad rätt till utfallande livförsäkringsbelopp 2. En sådan möjlighet har nu öppnats genom de i lagen om livförsäkringsavtal intagna bestäm-

 

1 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV (1918) s. 301.

2 Jfr lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden I (1929) s. 50 not 1.

MAKE SÅSOM FÖRMÅNSTAGARE VID KAPITALFÖRSÄKRING. 83melserna om insättande av förmånstagare. Enligt 116 § i denna lag äro de flesta livförsäkringar utmätningsfria, varav följer att försäkringtagarens borgenärer icke kunna återkalla ett insättande av hans make såsom förmånstagare. Då dessutom enligt 102 § försäkringstagarens stärbhusdelägare aldrig äga rätt att återkalla insättandet, torde praktiskt taget i det stora flertalet fall försäkringstagaren kunna genom själva insättandet bereda sin make en fullt tryggad rättsställning. Om det i något fall — exempelvis för att förhindra att försäkringstagaren själv ändrar sina vidtagna dispositioner eller för att skydda en försäkring med engångspremie mot försäkringstagarens borgenärer — anses nödigt, att särskilt avtal träffas mellan makarna, har ett sådant avtal ansetts böra vara underkastat de regler, som eljest gälla om avtal mellan makar.
 

Rudolf Eklund.