Några bevisningsfrågor i svensk och tysk praxis.1 Författaren av dessa rader har vid studium av svenskt rättegångsväsen fäst sig vid parternas stora inflytande på bevisförfarandet.
Vid genomgång av svenska processhandlingar frapperas man av att bevisförfarandet ofta utsträckes till frågor, som senare visa sig icke vara relevanta. Detta har väl framför allt sin grund i den hittillsvarande skriftliga processen vid överrätterna och bevisförfarandets begränsning vid dessa. Därigenom tvingas underrätterna upptaga bevis rörande allt, som eventuellt kan vara väsentligt enligt överrättens åsikt. I Tyskland t. ex., där även vid överrätterna muntlighetsprincipen råder och bevisupptagning ofta förekommer, förefinnes i motsats härtill en strävan hos domaren i första instansen att såvitt möjligt begränsa bevisförfarandet till det som enligt hans mening är väsentligt. Härigenom påskyndas otvivelaktigt processen. Samma syfte tjänar även bevisbeslutet, som meddelas, sedan parterna yttrat sig tillräckligt över tvisteföremålet. I detta beslut formulerar domaren de enligt hans mening relevanta bevisfrågorna och anger vid varje fråga de av parterna åberopade bevismedlen, vittnen o. s. v. Detta bevisbeslut är väl en kvarleva av den bevisdom, som förekom enligt »gemeines Recht» men kan i motsats till denna när som helst ändras av domaren. Den tvingar domaren att redan i början av processen bilda sig en mening om vad som är relevant och är således i viss mån av pedagogisk betydelse. Därtill kommer att åtminstone vid underrätterna tack vara bevisbeslutet framkallas en strävan att, sedan bevisförfarandet avslutats, ej tillåta ytterligare invändningar och bevisning annat än på särskilt viktiga skäl. Denna starkare ledning av bevisförfarandet genom domaren strider på intet vis mot den såväl i Tyskland som i Sverige gällande grundsatsen att det är parterna själva som hava att förebringa bevismedlen, t. ex. handlingar och vittnen. En skarpare ledning och begränsning
genom domaren av bevisförfarandet i ovan antydd riktning synes mig vara ett av de mål, som man i Sverige borde eftersträva.
I Sverige ligger delgivningen av vittneskallelser i parternas händer, under det att t. ex. i Tyskland delgivningen verkställes genom domstolens försorg. Den svenska anordningen leder, enligt vad jag trott mig finna, lätt till dröjsmål; särskilt gäller detta i de fall, då vederbörande vittnen skola höras av en annan domstol än den, där målet är anhängigt. Ofta förekomma i sådana fall upprepade uppskov, emedan vederbörande part icke med önskvärd snabbhet verkställt vittneskallelsen. I Tyskland tillgår så, att den förra domstolen själv sänder handlingarna till den andra domstolen, som verkställer vittneskallelser och efter vittnesförhöret sänder protokollen ex officio till den förstnämnda domstolen. Denna utsätter tiden för huvudförhandlingen, så snart bevisförfarandet avslutats.
Slutligen skulle jag även vilja nämna, att vid de tyska domstolarna finnas listor över s. k. »gerichtliche» sakkunniga för nästan alla uppdykande specialfrågor; dessa listor uppställas i samförstånd med offentligt-rättsliga yrkesorganisationer, särskilt handelskamrarna. Ett införande av ett dylikt system kan enligt min mening rekommenderas även för Sverige. Om domstolen på nämnda sätt har tillgång till ett antal sakkunniga i skilda frågor, är det ej nödvändigt att överlåta till parterna allena att anskaffa sakkunnigutlåtanden. Utlåtanden av sakkunniga, som domstolen utväljer, äro i allmänhet mera objektiva, och dylika utlåtanden utgöra i regel ett mera användbart underlag för domen än utlåtanden, som införskaffas genom parternas försorg. Detta beror bl. a. därpå, att dessa av domstolen utvalda sakkunniga informera sig framför allt ur domstolens akter och träda i förbindelse med parterna nästan endast när båda dessa äro närvarande. Det i Tyskland praktiserade systemet leder också till en minskning av rättegångskostnaderna, emedan man därigenom undviker de mestadels stora kostnaderna för utlåtanden av de av parterna anskaffade sakkunniga.
Alla de nu nämnda frågorna kunna enligt min mening lösas utan samband med någon genomgripande reform av processen. Att så kan ske synes mig vara en fördel för den svenska processrätten, vars intresseväckande egenart ligger just i dess fasta praktiska tradition och avsaknaden av upprepade rent teoretiskt konstruktivare former.
Hellmuth Dix.