OM AVKOMSTRÄTT
AV
PROFESSOR ÖSTEN UNDÉN.
I Tysklands Bürgerliches Gesetzbuch § 1105 definieras begreppet "Reallast" (avkomsträtt) på följande sätt: "Ein Grundstück kann in der Weise belastet werden, dass an denjenigen, zu dessen Gunsten die Belastung erfolgt, wiederkehrende Leistungen aus dem Grundstuck zu entrichten sind (Reallast)." Det tillägges, att sådan rättighet kan upplåtas ej blott till viss person utan också till förmån för de successiva ägarna till en viss fastighet. Man finner tillika, att en av de medgivna panträttsformerna, Rentenschuld, innebär rätt till periodiska prestationer, men endast penningprestationer. Enligt § 1199 kan nämligen en "Grundschuld" stiftas på det sätt att "in regelmässig wiederkehrenden Terminen eine bestimmte Geldsumme aus dem Grundstücke zu zahlen ist (Rentenschuld)". Då en reallast kan gå ut på prestationer av såväl penningar som naturalster och tjänster, följer härav alt en rätt till periodiska penningprestationer kan skapas antingen i avkomsträttens eller i panträttens form. Reglerna bli något olika, allteftersom den ena eller den andra formen väljes. Bland annat kan ägarehypotek uppkomma vid Rentenschuld, medan någon motsvarighet därtill ej finnes vid reallast.
I Schweiz' Zivilgesetzbuch § 782 bestämmes det begrepp, som närmast motsvarar det tyska "Reallast", nämligen "Grundlast" (i den franska editionen av lagtexten återgivet med charge foncière), på annat sätt än i tysk rätt: "Durch die Grundlast wird der jeweilige Eigentümer eines Grundstuckes zu einer Leistung an einen Berechtigten verpflichtet, für die er ausschliesslich mit dem Grundstücke haftet." Här talas ej om periodiska eller återkommande prestationer. Reallasten kan gå ut på en enstaka prestation. En annan avvikelse är, att fastighetsägaren ansvarar "uteslutande" med fastigheten. Men det tillägges vissa andra bestämningar av rättigheten, avseende
prestationernas art. Härom uttalas, att "eine Grundlast nur eine Leistung zum Inhalt haben [kann], die sich entweder aus der wirtschaftlichen Natur des belasteten Grundstückes ergibt, oder die für die wirtschaftlichen Bedürfnisse eines berechtigten Grundstückes bestimmt ist." Det göres dock förbehåll beträffande såväl offentlig-rättsliga avkomsträtter som s. k. Gült (i den franska texten "lettre de rente"). Sistnämnda rättsinstitut regleras i panträttsavdelningen av ZGB och karaktäriseras på följande sätt, § 847: "Durch die Gült wird eine Forderung als Grundlast auf ein Grundstück gelegt." Ytterligare stadgas (§ 785) att, när en "Grundlast" stiftas i syfte att trygga en penningfordran, bestämmelserna om Gült skola tilllämpas. Härmed torde menas att, ehuru en rätt till periodiska penningprestationer kan utgöra eller ingå i en avkomsträtt, så äro Gült-reglerna enbart tillämpliga, om dessa penningprestationer skola utgöra återbetalning av ett lånat kapital.1
I bägge dessa moderna kodifikationer är alltså gränsen mellan avkomsträtt och panträtt ytterst svävande. Det schweiziska Gült blir enligt lagen rent av samtidigt avkomsträtt och panträtt. I WIELANDS välkända kommentar till sakrätten förklaras, med hänvisning till reglerna om Gült, den slutsatsen oundviklig, "dass auch die Grundlast sich als eine Art des Grundpfandes darstellt". De allmänna reglerna om "Grundpfandrecht" skola ock enligt Wieland tillämpas å avkomsträtterna, i den mån ej fråga är om föreskrifter som hänföra sig speciellt till penning-, resp. kapitalfordringar.
I tysk litteratur har det som bekant långt före BGB:s tillkomst förts livliga diskussioner om avkomsträttens systematiska plats eller dess verkliga "väsen". Ett ämne för meningsskiljaktigheter har varit, huruvida avkomsträtten borde karaktäriseras såsom sakrätt eller såsom fordringsrätt. Ett annat tvisteämne har gällt avkomsträttens förhållande till panträtten. Ytterligare har förhållandet mellan avkomsträtt och servitut varit föremål för diskussion, närmast på den grund att avkomsträtten icke motsvaras av någon romerskrättslig sakrättstyp och att den ansetts kunna lättast inpassas i systemet genom en utvidgning av det hävdvunna servitutsbegreppet
medelst tillägg av en servitutskategori som var okänd för den romerska rätten ("servitutes faciendi").
I den översikt som GIERKE1 giver av de olika åsikterna grupperar han dessa i tre huvudgrupper. "De obligationsrättsliga teorierna" vila på uppfattningen, att reallasten i dess totalitet bör betraktas såsom en fordringsrätt, riktad mot envar ägare till den fastighet, vars avkastning är underlag för prestationerna. De "sakrättsliga teorierna" innebära, att såväl avkomsträtten i dess totalitet som anspråket på en redan förfallen prestation utgöra en enhetlig sakrätt. Visserligen äro ofta de successiva ägarna av fastigheten därjämte personligen förpliktade i avseende å de prestationer som förfallit till utgörande under den tid envar ägare innehaft fastigheten, men denna personliga förpliktelse är icke ett oundgängligt moment i rättsläget, varför kombinationen med fordringsrätt icke bör upptagas såsom ett begreppsligt kännemärke. Slutligen finnas anhängare av "blandade teorier", enligt vilka avkomsträtten är en kombination av obligationsrättsligt och sakrättsligt innehåll. Särskilt utbredd är den ståndpunkten, att avkomsträtten i dess helhet utgör en sakrättslig belastning av fastigheten, medan rätten till en förfallen prestation är en fordringsrätt. Andra karaktärisera avkomsträtten i dess totalitet såsom en fordringsrätt, men annse att med fordringsrätt gentemot envar ägare förbindes en sakrätt till fastigheten.
Att rätten till förfallna prestationer är att likställa med panträtt enligt BGB, framgår uttryckligen av § 1107: "Auf die einzelnen Leistungen finden die für die Zinsen einer Hypotekenforderung geltenden Vorschriften entspechende Anwendung."
I de nordiska ländernas doktrin möter man ock dessa svårigheter vid den systematiska behandlingen av reallasten.2
I svensk rätt ha vi inte en allmänt antagen beteckning för den rättsbildning, varom här är fråga. Ordet reallast är inte vanligt i rikssvensk litteratur, ehuruväl i svensk-språkig
litteratur i Finland.1 Emellanåt undvikes en sammanfattande benämning å hithörande rättigheter och termen avkomsträtt förbehålles för den ena huvudgruppen, nämligen den rätt till "avkomst eller annan förmån av fast egendom", som åsyftas i Int. F. § 54. Den andra huvudgruppen, nämligen de reallaster som åtnjuta sakrättsligt skydd utan inteckning och ej heller kunna intecknas, brukar angivas genom en hänvisning till HB 17: 6. Denna terminologi kan sägas ligga till grund för avfattningen av utsökningslagens regler i ämnet. I Lagberedningens förslag till jordabalk användes överhuvud icke termen avkomsträtt. Förslaget behandlar endast inteckningsbara reallaster och skiljer mellan tre kategorier: rätt till undantag, rätt till ränta och rätt till avgäld. Den förstnämnda beskrives såsom en vid överlåtelse av fastighet förbehållen rätt att såsom undantag njuta viss avkomst eller annan förmån från fastigheten. Ränterätten är en av ägare till fastighet åt annan person upplåten rätt till viss årlig ränta i penningar eller varor, dock att en rätt med sådant innehåll, upplåten i samband med fastighets överlåtelse och "såsom undantag" blir en undantagsrätt. Från ränterätt skiljer sig rätt till avgäld därigenom, att avgälden utgår från viss fastighet till ägaren av viss annan fastighet.
Emellertid finnes i svensk litteratur även tendens att använda begreppet avkomsträtt i mer omfattande bemärkelse och såsom ungefär motsvarande begreppet reallast enligt främmande rättssystem. Till avkomsträtter skulle då räknas såväl de ränte- och avgäldsrätter (frånsett fastighetsbevillning), som nämnas i HB 17: 6 ("rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom") och innefatta sakrättsligt skydd utan inteckning, som även rätt till undantag, ränta eller avgäld enligt Int.F. § 54 ("rätt till avkomst eller annan förmån, som av någon upplåtes att utgå av fast egendom"), vilka rättigheter äro inteckningsbara och först genom inteckning vinna sakrättsligt skydd.2 Såsom panträtter — icke
avkomsträtter — bruka betecknas de i jordeboken antecknade sakrätter, som tillkomma kronan på grund av odlingslån och förskott för avlösning av frälseränta, samt de sakrätter varmed i laga skifte ingående fastigheter kunna belastas för skifteslikvider. Den legala säkerhetsrätt, som tillkommer Brandförsäkringskontoret i Stockholm för s. k. premielån, räknas ock till panträtter.1 Enligt de kontraktsformulär som begagnas erhållas dylika lån endast på ett års tid, med möjlighet dock till förlängning. För lånet "pantförskrives" den försäkrade fastigheten.
Dessutom finnas stadganden i vattenlagen, som i detta sammanhang förtjäna uppmärksamhet. När en strömfallsägare jämlikt VL 2: 5, 6, 7 eller under omständigheter varom handlas i VL 2: 23 fått i och för en vattenkraftsanläggning tillgodogöra sig annan tillhörig eller i samfälld ägo varande vattenkraft eller lösa annans andel i strömfall, skall han såsom vederlag tillhandahålla ett däremot svarande kraftbelopp medelst överföring på elektrisk eller mekanisk väg. Skyldigheten att tillhandahålla kraft åvilar den fastighet, varmed rätten till vattenkraftens tillgodogörande skall enligt vattendomstolens beslut vara förenad, VL 9: 15. Skyldigheten i fråga, som i motiven till lagen betecknas såsom en å fastigheten vilande reallast,2 skall "oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av den fastighet, varå skyldigheten vilar, äga bestånd, i vems hand fastigheten kommer," VL 9: 16. Även i vissa fall då det företag som förorsakar vattenförlusten för annan icke har till föremål vattenkraftsanläggning, kan undantagsvis ersättning för förlorad vattenkraft bestämmas att utgå i kraft, VL 9: 14. Såsom motsvarighet till den säkerhet, som tillförsäkrats innehavare av annan avkomsträtt med hänsyn till förfallna poster, stadgas i VL 9: 44, att ersättningstagaren har förmånsrätt enligt HB 17: 6 för vite och skadestånd som skall utgå på grund av avbrott i kraftleverans, dock ej till högre belopp än som motsvarar hälften av värdet å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.
Samtliga avkomsträtter äro sakrättsligt skyddade, men icke alla i samma grad. Huvudreglerna härom äro följande.
Undantagsrätt och annan sådan sakrätt som avses i Int.F. § 54 måste intecknas för att gälla gentemot tredjeman, och även en intecknad rätt kan vid exekutiv försäljning av fastigheten förfalla, om det kräves av hänsyn till sakrättshavare med bättre förmånsrätt, se UL §§ 107, 123. Dessa avkomsträtters plats i förmånsrättsordningen angives i Int.F. § 54, jfd med bestämmelserna om nyttjanderättsinteckning och stadgandet i HB 17: 9, mom. 2.
De icke inteckningsbara avkomsträtterna ha ett vida starkare sakrättsligt skydd. Såsom förut framhållits, regleras i HB 17: 6 förmånsrätten för redan förfallna poster, som skola utgå i kraft av rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom. Däremot beröres ej i denna § eller annorstädes i 17 kap. HB frågan om förmånsrätt för avkomst rätten i dess totalitet. Stadgandet i HB 17: 9 avser inteckningsbara avkomsträtter, icke frälseränta, rätt till avgäld från avsöndrad lägenhet, tomtören m. fl. rättigheter, som åsyftas i HB 17: 6. Icke heller i utsökningslagen finnas bestämmelser om dessa sistnämnda rättigheter, såvitt avses rätten till framtida poster, och deras behandling vid exekutiv försäljning av den belastade fastigheten. Visserligen nämner UL § 107 bland rättigheter som skola upptagas i borgenärsförteckningen: "Fordran, varför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken äger rum eller som eljest skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran", men härmed avses endast fordran å förfallna poster, icke avkomsträtten i dess totalitet. De avkomsträtter som uppräknas under 3) i § 107 äro åter inteckningsbara avkomsträtter och inbegripa följaktligen icke den grupp som nämnes i HB 17: 6. Föreskriften i § 111 hänför sig endast till de rättigheter som angivas i § 107 under 3). Rättsläget är emellertid följande. De avkomsträtter som nämnas i HB 17: 6 äro sakrätter "med bästa rätt" i fast egendom.1 De rubbas ej vare sig genom frivillig eller exekutiv försäljning. Medan alltså förfallna poster, om de ej stått inne mer än ett år före utmätningen eller konkursens början, utgå med förmånsrätt enligt HB 17: 6, kvarstår rätten till framtida poster såsom en orubblig sakrätt.
Vad angår de sakrätter som nämnas i författningarna om odlingslån, skifteslikvider, avlösning av frälseränta och avgifter till prästerskapet såsom ersättning för tionde, så innehålla lagbestämmelserna endast en hänvisning till föreskrifterna i HB 17: 6 om förmånsrätt för förfallna poster. Även rörande dessa kategorier gäller, att rättigheterna i sin totalitet icke enligt lag skola upptagas i borgenärsförteckning.1 Endast sådana poster som redan förfallit (eller förfalla före försäljningsdagen, se UL § 134) skola enligt de givna föreskrifterna däri uppföras. Men rätten till framtida poster är i varje fall orubblig, utgör "bästa rätt" till fastigheten.2
I fråga om fastighetsägares personliga ansvarighet för förfallna poster har beträffande undantagsrätt den regeln upptagits i Lagberedningens förslag, att varje successiv fastighetsägare häftar personligen för utgörande av de förmåner, som skolat utfalla medan han var ägare av fastigheten.3 Men enligt rättspraxis torde det icke åligga fastighetsägaren ens ett sålunda begränsat personligt ansvar gentemot undantagshavaren.4 Förfallna poster kunna sålunda uttagas endast ur fastigheten, om ägaren icke frivilligt fullgör prestationerna. Stämmes ägaren med yrkande om förfallna posters utgörande, ålägges han att med fastigheten (eller vid äventyr av fastighetens utmätande) erlägga värdet av oguldna prestationer, oavsett huruvida posterna förfallit före eller efter den tidpunkt han blivit ägare till fastigheten. Denna begränsning av ansvarigheten iakttages dock av domstolen endast om den instämde fastighetsägaren framställt yrkande om sådan begränsning. En
föregående fastighetsägare, som försummat utgöra förmåner vilka förfallit under hans tid, ålägges icke att till den förmånsberättigade fullgöra prestationerna eller betala deras värde. Däremot kan han vara regresspliktig gentemot nye ägaren.
Samma regler ha tillämpats i fråga om andra inteckningsbara avkomsträtter.1 Vad angår de icke inteckningsbara avkomsträtter som nämnas i HB 17: 6, finnes väl föga anledning att beträffande dem följa andra principer.2 Utgår man från att fastighetsägares ansvar alltid är begränsat till fastigheten får det ock anses följdriktigt, att personligt ansvar gentemot den avkomstberättigade ej inträder med fastighetens försäljning. Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida ej personligt ansvar lämpligen bör åläggas fastighetsägaren i enlighet med Lagberedningens förslag.
Beträffande distinktionen mellan avkomsträtten i dess totalitet — d. v. s. rätten till samtliga framtida poster — och rätten till förfallna poster synes den hos oss vanligaste systematiken vara följande. Rätten till periodiska prestationer från en fastighet utgör en självständig sakrättstyp. Men anspråket att utfå redan förfallna poster karaktäriseras såsom en fordran. I vissa fall är denna fordran förenad med panträtt i fastigheten. Så är händelsen, då fråga är om förfallna poster, ingående i de ränte- och avgäldsrätter som nämnas i HB 17: 6, under förutsättning att inte posterna stått inne längre tid än ett år före utmätning eller konkurs (ty panträtten för äldre poster är preskriberad). Panträtten karaktäriseras såsom "tyst panträtt", enär den gäller utan sådant publiceringsförfarande som eljest användes för panträtt i fast egendom, d. v. s. inteckning.3 I överensstämmelse härmed borde rätten till för-
fallna förmåner, när fråga är om intecknad undantagsrätt och annan intecknad avkomsträtt enligt Int.F. § 54, också betecknas såsom en med panträtt förenad fordran. Detta uttryckssätt är dock mindre vanligt. Den säkerhet, som här motsvarar panträtten för de förfallna posterna av frälseränta m. fl. icke inteckningsbara avkomsträtter, betraktas snarare såsom ett moment i en enhetlig avkomsträtt.1
Det förtjänar påpekas, att konkurslagen använder beteckningen panträtt i en mycket vidsträckt bemärkelse. I § 6 stadgas, att borgenär, "som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom", ej har den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, som tillkommer annan fordringsägare, såframt gäldenären visar att panten kan antagas förslå till fordringens gäldande. I den äldre konkurslagen användes uttrycket "säkerhet genom pant eller inteckning" i fast egendom. Enligt lagrådet skall den nya lagens formulering täcka även "sådan panträtt i fast egendom, varom förmäles i 11 kap. 2 § jordabalken och i 17 kap. 6 § handelsbalken eller som är medgiven i en del särskilda författningar, exempelvis för odlingslån och s. k. premielån." Men dessutom synes under panträtt i 6 § KL — liksom enligt 23 och 24 §§ — innefattas den säkerhetsrätt, som tillkommer en undantagshavare eller innehavare av annan avkomsträtt enligt Int.F. § 54, vilken har sin rätt intecknad och har krav på förfallna förmåner. I den äldre konkurslagens motsvarande bestämmelse var en sådan rättsägare inbegripen bland inteckningshavare, och det var icke avsikten att göra någon inskränkning i stadgandet vid nya lagens avfattande.2
I stället för att — såsom vanligen sker karaktärisera rätten till förfallna poster, i den mån förmånerna kunna uttagas ur fastigheten med förmånsrätt enligt HB 17: 6, såsom en panträtt (eventuellt en med panträtt förenad fordran) och rätten till framtida poster såsom avkomsträtt, synes man lämpligen kunna beteckna rättsläget i dess helhet såsom av-
komsträtt. Vad man kallat panträtt bör snarare betecknas såsom ett moment i avkomsträtten. Dennas sakrättsliga karaktär framträder enligt detta betraktelsesätt såväl i reglerna om bevarandet av rättigheten i dess totalitet — d. v. s. rätten till framtida poster vid överlåtelse av fastigheten — som i bestämmelserna om möjlighet att uttaga förfallna förmåner ur fastigheten, i vems hand den än befinner sig, med förmånsrätt enligt HB 17: 6, om de ej stått inne mer än ett år före utmätning eller konkurs. Att konkurslagen på vissa ställen använder panträttskonstruktionen, bör icke hindra en ändamålsenlig systematik.
Med denna terminologi överensstämmer det givetvis att icke använda panträttsbeteckningen för den säkerhet som åtnjutes i fråga om förfallna poster av ränta, avgäld eller undantagsförmåner enligt Int.F. § 54.
Vad i övrigt beträffar gränsen mellan avkomsträtt och panträtt, framgår av den föregående översikten över tysk och schweizisk rätt att dessa två moderna kodifikationer ej kunnat upprätthålla en bestämd skillnad mellan de båda rättsinstituten. Enligt tysk rätt kan en rätt till ränta läggas å en fastighet antingen i form av avkomsträtt eller i form avpanträtt, varvid rättsverkningarna något skilja sig i detaljer. Upplåtaren ställes alltså i valet mellan två serier av rättsregler, som dock ej innefatta betydande olikheter. I svensk rätt är läget ganska likartat vad angår vissa inteckningsbara avkomsträtter. Upplåtaren av en ränterätt kan välja mellan reglerna om panträtt (fordringsinteckning) och reglerna om avkomsträtt. I praktiken är det emellertid vanligt att ett uttryckligt val mellan dessa möjligheter icke träffas i den upprättade handlingen. För erhållande av inteckning kräves det ej heller med nödvändighet att parterna uttryckligen angiva, huruvida de önska få rätten bestämd efter reglerna om avkomsträtt eller reglerna om panträtt. Följden är att tvister sedermera kunna uppstå angående den intecknade ränterättens karaktär. Med hänsyn till sådana situationer har man sökt konstruera en olikhet i upplåtelsernas eget innehåll för att komma till den slutsatsen att en ränterätt i vissa fäll har karaktären av en fordran, för vilken panträtt kan stiftas genom inteckning, i andra fall naturen av en avkomsträtt, för
vilken inteckning sker enligt de för rättshavaren gynnsammare reglerna om avkomsträttsinteckning (samtycke till inteckning av upplåtaren ej erforderligt, ingen förnyelse etc.). I betraktande av att inteckningsförordningen formellt står på den ståndpunkten att panträttsinteckning förutsätter tillvaron av en personlig fordran, har man velat finna kriteriet på avkomsträtt däri att upplåtaren ej iklätt sig personlig ansvarighet för ränterätten och i stället förklarat livräntan eller den periodiska avgiften skola utgå ur fastigheten.1 Men det är allmänt erkänt att detta kriterium är otillfredsställande. Vanligen framgår det ej av urkundens lydelse, huruvida personlig ansvarighet åtagits eller ej, och i regel beror väl denna otydlighet därpå att upplåtaren ej reflekterat på frågan. I Lagberedningens förslag har man ock övergått till det systemet att ränterätt får intecknas endast i en enda form. Därvid har man icke valt i allo samma regler, som skola gälla för inteckning av vanliga kapitalfordringar, utan uppställt delvis avvikande föreskrifter om "inskrivning" av ränterätt och därmed likställd rätt till avgäld i penningar eller varor. Det medgives inskrivning av ränterätt enligt dessa regler, vare sig upplåtaren åtagit sig personlig ansvarighet eller icke. Men det förutsättes liksom i fråga om inteckning av visst kapitalbelopp att det vid inskrivningen klargöres, huruvida ränterätten är förenad med personlig ansvarighet eller ej.
Enligt Lagberedningens förslag skulle man få följande typer av begränsade sakrätter, motsvarande avkomsträtter och panträtter:
1. en rätt att från en viss fastighet utbekomma ett kapitalbelopp (förenad med personlig fordran mot fastighetens ägare eller icke);
2. en rätt att från en viss fastighet utbekomma ränta i penningar eller varor (förenad med personlig fordran eller icke);
3. en rätt för ägaren av en viss fastighet att från en annan fastighet utfå en ränta (rätt till avgäld);
4. en rätt att från en viss fastighet utfå "undantagsförmåner".
Då samtliga de under 2.—4. angivna typerna avse rättigheter till periodiska prestationer från fastighet, ej till kapital-
belopp, och då lagförslaget genom valet av term för inskrivningsåtgärden — ej inteckning, utan "inskrivning" — markerat olikheter i rättsregler mellan dessa tre kategorier å ena sidan och "intecknade" rätter å andra sidan, kan det vara motiverat att behålla termen avkomsträtt för de förstnämnda. Men någon artskillnad mellan så bestämda avkomsträtter och panträtter skulle knappast kunna angivas. Genom uppkomsten av den s. k. självständiga panträtten och genom utbildandet av nya former av avkomsträtter har gränsen mellan de båda sakrättstyperna i själva verket alldeles utsuddats.
Än tydligare framstår detta förhållande, när man tager hänsyn till även de icke inteckningsbara sakrätter med bästa förmånsrätt, som i det föregående omnämnts och vilka ej skulle beröras av Lagberedningens förslag. Man må t. ex. jämföra å ena sidan en rätt till avgäld från avsöndrad lägenhet, å andra sidan en i jordeboken antecknad, kronan tillkommande rätt till årliga belopp från en fastighet såsom återbetalning av odlingslån. I båda fallen är fastigheten belastad med en årlig avgift i penningar, vilken gravation icke rubbas genom vare sig frivillig eller exekutiv försäljning av fastigheten. Förfallna poster utgå med förmånsrätt enligt HB 17: 6, om de vid utmätningen eller konkursens början ej stått inne längre tid än ett år från förfallodagen. Vad angår den rätt som tillägges en fastighetsägare vid laga skifte såsom skifteslikvid, så kan den utgå antingen i pengar eller i vissa fall i naturaprodukter. Stundom skall betalningen fullgöras i en eller ett par poster, stundom fastställas periodiska prestationer att utgöras under en relativt lång följd av år. En dylik rätt kan efter omständigheterna mera likna en ränterätt eller mera överensstämma med en rätt till visst kapitalbelopp ur fastighetens värde. Rätt till elektrisk kraft torde överhuvud ej böra hänföras till avkomsträtt utan betecknas såsom en sakrätt sui generis, eftersom prestationernas egenartade natur föranleder åtskilliga specialregler.