E. W. DAHLGREN. Järnvräkeri och järnstämpling. Ett bidrag till den svenska järnhandelns historia. Sthm 1930. Nordiska bokhandeln. IX + 343 s. Kr. 10.00.
Riksbibliotekarien Dahlgrens imponerande arbete om järnvräkeri och järnstämpling har redan av en historiker, stadsarkivarien BOËTHIUS, i en recension i Svensk Tidskrift (1930 s. 282) fått det erkännandet att det på en gång bringar reda och ordning i det kaos, som förut mött forskaren på detta område, och gör det i och för sig ganska torra ämnet till en målande och roande kulturskildring som får principiellt intresse genom att belysa två grundläggande epoker i vårt näringslivs historia, statsförmynderskapets och den ekonomiska liberalismens perioder. Boëthius framhåller ock med stort fog, att arbetet på grund härav bör påkalla uppmärksamhet även utanför de egentliga fackmännens krets.
Från rättslig synpunkt har Dahlgrens arbete sitt särskilda intresse
genom själva den huvuduppgift dess författare ställt sig före, nämligen att, i motsats till tidigare arbeten inom området 1, vilka inskränkt sig till att behandla allenast själva lagreglerna och lämnat frågan om lagarnas tillämpning å sido, söka utreda ej blott huru ifrågavarande rättsliga förhållanden tedde sig på papperet utan huru de gestaltade sig i verkligheten, två tillvarelseformer för rätten, mellan vilka, såsom författarens framställning ingående belyser, ett svalg ofta kan vara befästat. Författarens skildring av hela rättsutvecklingen på området samt av de många härvid uppdykande rättsfrågorna och deras behandling är särdeles lärorik.
Järnstämpling äger ju alltjämt praktisk betydelse (K.F. d. 28 november 1884 om svenska järn- och ståleffekters stämpling), ehuru ändamålet därmed — på samma sätt som i fråga om de egentliga varumärkena — efterhand och särskilt i mitten på 1800-talet i samband med näringsfrihetens genomförande undergått en betydelsefull förskjutning i privaträttslig riktning: från kontrollmedel å produktionen, med syfte att förekomma undermåliga varors tillverkning och försäljning, till individualiseringsmedel å näringsidkarens vara, avsett att skilja denna från konkurrenternas. Järnvräkeriet åter står, såsom författaren framhåller, för vår tids uppfattning såsom "något så främmande, att själva ordet för de flesta tarvar en förklaring". Och detta trots att institutet levde kvar ännu i mitten på förra århundradet — det upphävdes först genom K.F. d. 12 januari 1855 om svenska järneffekters stämpling och hade då, även om man frånser dess medeltida ursprung, ägt bestånd i två och ett halvt sekel (1604 —1855). Närmast avsågs med uttrycket ett utdömande (konfiskerande) eller "vräkande" av den underhaltiga varan men i andra hand användes ordet järnvräkeri även såsom benämning på själva den kontroll, för vilken vräkningen var ett medel.
I jämförelse med den övriga kontrollen över varors tillverkning, som ju under näringstvångets och statsförmynderskapets period var synnerligen omfattande, intager, påpekar Dahlgren, kontrollen över metallvarorna en särställning. Syftet härmed var icke i första hand det eljest vanliga, att skydda de inhemska konsumenterna mot underhaltiga varor utan att befrämja exporten. Tillverkning och utskeppning av odugligt järn skadade det svenska järnet utomlands och befordrade den främmande konkurrensen; genom kontrollen skulle den svenska varans kvalitet upprätthållas och avsättningen på den utländska marknaden till häremot svarande pris garanteras. För att åstadkomma detta upprätthölls genom järnvräkeriet under århundraden en statsverksamhet, vartill — säger Dahlgren — "troligen intet annat land kan uppvisa ett motstycke". Huru omfattande detta statsförmynderskap var framgår utav att det även sträckte sig till en sådan industri som t. ex. kanongjutningen. För erhållande
av "fullkomligen goda och pålitliga kanoner och mörsare" förordnades (K.K. d. 28 aug. 1766), att alla sådana, "som hädanefter vid styckebruken i riket gjutas, vare sig till kronans eget behov eller till privat försäljning, böra undergå kronobesikt- och beskjutning, samt de svarsgoda stämplas och de odugliga kasseras" (s. 226).
Tillämpningen av järnvräkeribestämmelserna åvilade från mitten av 1600-talet det då (1637) inrättade Generalbergsamtet, eller, såsom det snart kallades, Bergskollegium. Man följer med stort intresse Dahlgrens livliga skildring av dess ingalunda konsekventa men nitiska praxis. De lagbestämmelser det gällde att tillämpa erbjödo emellertid också sällsynt stora svårigheter. Man är med Dahlgren böjd att betrakta hela denna lagstiftning såsom från början förfelad eller åtminstone såsom maktlös i fråga om sin huvudsakliga uppgift, att garantera det svenska järnets kvalitet på den utländska marknaden. Uteblivandet av de menliga verkningar, som förutsades skola bliva en följd av järnvräkeriets upphävande, bekräftar även Dahlgrens uppfattning om dess ineffektivitet såsom regulator för järnhandeln. Däremot tillmäter Dahlgren kontrollsystemet större betydelse såsom en sporre på yrkesskickligheten inom järntillverkningen: det har "med sina straffpåföljder verkat, om ej såsom maning till förbättring, åtminstone som varning mot försämring av arbetsprodukten" (s. 335). Att rent av det "oartade" järnet självt kunde vara efterfrågat av utlänningen var något som lagstiftaren till en början icke alls räknade med. Men efterhand fick man ögonen öppna för och tog i 1766 års järnvräkareordning även en viss hänsyn till denna synpunkt. Med särskilt eftertryck underströks densamma inom 1743 års s. k. järnkommission av dess medlem Anders Nordencrantz: "Jag föreställer mig nogsamt, att detta ävensom mycket annat järnhandeln angående, som jag i ödmjukhet haver att andraga, lärer ljuda mycket paradoxt, men om man endast betänker, det med järn är det även så beskaffat som med många andra slags varor; kläden, tyger, smör, ost, fisk, sill, strömming etc. bestå av många finare eller bättre och sämre slag och grader, men var och en sort haver och finner sitt bruk; ävenså är det med järnet, det är nästan ingen art av järn, som icke kan brukas till ett eller annat arbete, och även de sämsta äro tjänligare till vissa arbeten än de allra bästa. Att fördenskull förbjuda eller vräka slätt eller kallbräckt järn för materiens skull, på det sorter av bättre materia ej må komma i misskredit, kan mig icke annorlunda förekomma, än som man vill förbjuda grova kläden på det finare ej må komma i misskredit, förbjuda gemen ost på det den bättre icke må skadas därav, förskaffa gråsidor att stockfisk ej må komma i vanpris m. m. dylikt" (s. 193).
Men lagstiftningen led också av inre motsägelser. Hur skulle man oskadliggöra det beslagtagna odugliga järnet? En riktig tanke var, att sådant järn borde få användas endast "till barlast i skeppen" (K.Br. 29 nov. 1678) och för detta ändamål levereras till amiralitetet. Men detta mötte i praktiken oöverstigliga hinder, särskilt på grund av kostnaderna. I detta sammanhang omtalar Dahlgren hurusom,
när Bergskollegium vid ett tillfälle skulle jämföra kostnaderna för olika barlast, ämbetsverket i skrivelse av 31 jan. 1679 anmodade en bergmästare att "låta väga 1 skeppund järnmalm mot 1 skeppund tackjärn, sammaledes 1 skeppund järnmalm emot 1 skeppund gråsten och se vad difference på vikten där emellan finnes, låtandes Collegium sådant med nästa post underrättat bliva". Dahlgren anmärker, att brevemottagaren med orubbat allvar replikerade, att han antoge, att "Eders Excellences och det Kongl. Collegii mening vore uppå rummet eller huru mycket det ena vore orumsammare än det andra".
I ett speciellt fall (1696) ordnade kronan barlastfrågan privatekonomiskt fördelaktigt för sig själv men på bekostnad av vida viktigare grundsatser. Man helt enkelt försålde barlasten i det främmande land, Portugal, dit fartyget destinerats, för att för de influtna medlen i stället inköpa salt. Dahlgren (s. 86) anmärker härtill: "Man kan knappast tänka sig något mera slående exempel på de orimligheter och orättvisor, vartill järnvräkeriet kunde föranleda: det järn, som för den enskilde konfiskerats i syfte att hindra dess export med därav befarade menliga följder för den svenska järnhandeln, försålde kronan själv i utlandet och gjorde sig såsom synes utan ringaste betänklighet till godo därav inflytande penningar, som billigtvis borde ha tillerkänts varans ägare — om nu för övrigt av någon anledning ett avsteg från gällande lag funnits påkallat."
Ett så markant brott mot lagstiftningens eget huvudsyfte var väl blott ett undantagsfall, men nästan lika betänkligt var, att man icke kunde förhindra det till export förbjudna järnets försäljande och användande inom landet, varigenom den inhemska avnämaren blev ställd utom det skydd, som lagen avsett att bereda honom.
Liksom lagstiftningen ursprungligen icke tog någon hänsyn till utlänningens efterfrågan på sämre järn, ställde den sig till en början principiellt avvisande även mot möjligheten att genom blandning av olika i och för sig otillfredsställande järnsorter komma fram till en användbar vara. Dahlgren utdömer med skäl ett sådant sätt att lagstifta: "Att fråntaga ägaren en vara, vars utförsel var förbjuden, då därav kunde framställas en annan, som med fördel kunde exporteras, är så uppenbart meningslöst, att man ej kan undertrycka sin förvåning över en lagstiftning, som påbjöd sådant och blott på rätt tvivelaktiga grunder kunde tolkas i en förnuftigare anda" (s.112 f.). Efter hand blev denna förnuftigare tolkning dock den allmänna (1729) och sanktionerades uttryckligen 1766.
Även om man bortser från den principiella sidan av saken blev emellertid lagstiftningen i stor utsträckning ineffektiv redan på grund av organisationens bristfällighet och organens inkompetens, vartill kom svårigheten för att icke säga omöjligheten att medelst yttre besiktning bedöma varans beskaffenhet. Den framstående bergsvetenskapsmannen och kemisten Johan Gottlieb Gahn uttalade, då han tjänstgjorde såsom assessor i Bergskollegium, såsom sin mening (1784), "att inga tillförlitliga märken och kännetecken ännu vore
bekanta, varefter man av yttre utseende kunde med någon säkerhet döma om ett tackjärns godhet eller dess olika art och beskaffenhet" (s. 208).
Bergskollegium hade ock till en början stora svårigheter att hävda sin myndighet, liksom järnvräkarna, när de gjorde allvar av sin tjänst, just icke mottogos med några vänliga känslor. Att vara järnvräkare under 1600-talet — förhållandena ändrades väsentligt under det följande århundradet — var sannerligen ingen sinekur. Ej nog med att ersättningen för järnvräkarens arbete ofta undanhölls honom; han möttes ej sällan med öppet trots och fick därvid vara glad, om hans motpart icke slog honom "varken gul eller brun" utan inskränkte sig till okvädinsord, gående ut på att järnvräkaren måtte "draga och fara den väg, som både är synd och man har försyn att efter nämna". Till järnvräkarnas fredande stodo ej heller tillbuds sådana maktmedel, som kunde komma i fråga när det gällde Bergskollegii president; då denne åtföljd av riksskattmästaren på en resa 1664 "för att erfara Bergslagens tillstånd" ankommit till Garpenbergs gård, hade därvarande gårdsfogde "sig så oförskämt förhållit, att han icke gick utom porten till att möta Deras Excellenser, förrän han utkallades", varför den vid tinget närvarande landshövdingen befallte, att han "för denna sin emot dessa höga Riksens Herrar i detta fallet begångna stora faute och olydnad skulle förvaras i kronones fängelse att bespisas en månads dag med vatten och bröd, andre sådane ovettuge bovar till en varnagel och exempel".
Man förvånar sig över att järnvräkeriet, trots de i så många hänseenden berättigade klagomål som däröver framfördes, kunde bibehålla sig så länge och utan att någon allmän opinion restes däremot ens bland näringsidkarna själva. Utom att inrättningens brist på effektivitet ju bidrog till att näringen icke blev så hårt betungad och att verkningarna bortskymdes av andra, i den svenska järnhandeln vida mer ingripande faktorer, anför Dahlgren (s. 336) särskilt såsom förklaring de stridiga intressen som voro rådande mellan näringsidkarna inbördes, mellan köpmän och tillverkare, mellan brukspatroner och bergsmän: "Den frihet, som den ene för sig påyrkade, ville han icke medgiva den andre, då egen fördel därav syntes hotad. Köpmännen, som klagade över vräkeriet i städerna, påyrkade dess skärpning i bergslagerna; bruksidkarne, som för sina produkter, stångjärn och manufaktursmide, fordrade befrielse från kontrollen, motsatte sig alla eftergifter i fråga om bergsmännens malm och tackjärn, råvaror av vilkas godhet förädlingsindustrien var beroende. Så länge dessa skilda intressen ansågos oförenliga, ha reformkraven ej kunnat vinna allmän anslutning och tillräcklig kraft att besegra däremot uppställda hinder; fullt inträffade detta först sedan den liberalare näringslagstiftningen på andra områden gjort så stora landvinningar, att dess utsträckning även till järnhanteringen ej längre kunde avvisas".
Såsom redan av ovanstående citat torde framgå, bör det digra verkets stora sidoantal icke avhålla någon läsare från den både ur
juridisk och allmän kulturell synpunkt lärorika och underhållande sysselsättning, som studiet av "Järnvräkeri och järnstämpling" utgör.
Gösta Eberstein.