En bevisfråga i äktenskapsmål. En fråga, som för den praktiserande juristen är av största betydelse, är vilket mått av bevisning som erfordras för vinnande av äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 4 § giftermålsbalken. Lagrummet stadgar rätt för makar att vinna äktenskapsskillnad utan föregången hemskillnad i det fall, att de "pågrund av söndring leva åtskilda sedan minst tre år". Vilken bevisning fordras i detta fall? Klart är att makarna måste styrka, att de i angiven tid levat och fortfarande leva åtskilda. Frågan är emellertid om det därutöver fordras verklig bevisning, att orsaken till att de leva åtskilda är söndring. Jag tänker härvidlag endast på det fall, att makarna själva samstämmigt uppgiva söndring såsom orsak. Att söndringen måste styrkas, därest endera av makarna bestrider att dylik föreligger, är ju obestridligt.
    För icke så länge sedan ingav jag till en av rikets rådhusrätter en ansökan, däruti tvenne makar, under påstående att de sedan c:a 8 år på grund av söndring levde åtskilda, hemställde att äktenskapsskillnad måtte beviljas dem. Av bifogade prästbevis framgick, att makarna sedan c:a 5 år voro kyrkoskrivna å olika orter. Vid ansökningen var vidare fogat ett av tvenne personer under edlig förpliktelse avgivet intyg, att mannen sedan mer än tre år levde åtskild från sin hustru. Intygsgivarnas namnteckningar voro bevittnade av tvenne andra personer.
    Enligt min mening borde den förebragta utredningen vara tillfyllest. Rådhusrätten var emellertid av annan mening och anmodade mig att förebringa utredning, att orsaken till att makarna levde åtskilda var söndring. Givetvis stödde sig därvidlag rådhusrätten på stadgandet i 15 kap. giftermålsbalken. Enligt mitt förmenande är den av rådhusrätten omfattade meningen alltför sträng, och den skulle i flertalet fall leda till att det för makar bleve omöjligt att med stöd av 11 kap. 4 § giftermålsbalken vinna äktenskapsskillnad.
    I de allra flesta fall är — åtminstone bland arbetarbefolkningen — en dylik skilsmässoansökans förhistoria följande. Makarna leva tillsammans å den ort, där mannen har arbete. Deras samliv är icke särskilt olyckligt, men de sympatisera föga med varandra. Någon utåt skönjbar söndring förekommer dock icke, varför grannarna ej fästa sig vid deras förhållanden. Så blir mannen arbetslös. Efter en tid erbjudes honom tillfälligt arbete å annan ort, och han

EN BEVISFRÅGA I ÄKTENSKAPSMÅL. 165lämnar hustrun för att antaga detsamma. Någon direkt tanke på att ej återvända har han ej. Ingen av makarna har klart för sig, att de sett varandra för sista gången. Så gå några månader, och makarna glida alltmer isär. Mannen finner att han är färdig med sitt äktenskap och föredrager, även sedan den tillfälliga arbetsanställningen upphört, att icke återvända till hustrun. Så gå åren. Ingendera maken vidtager några åtgärder för att återknyta sammanlevnaden eller för att vinna upplösning av äktenskapet. Icke förrän en vacker dag endera maken står i begrepp att gifta om sig. Då uppsökes en jurist och en skilsmässoaktion inledes.
    I detta fall är det snart sagt omöjligt för en utomstående att under ed yttra sig om mer än faktum, att makarna leva åtskilda. Mannens nuvarande vänner känna ej hustrun. De gamla grannarna äro skingrade och svåra att anträffa och veta för övrigt ganska litet om saken. Jag har flerfaldiga gånger i min praktik talat med intygsgivare om formuleringen av de intyg de skola giva. Mina försök att få in orden "på grund av söndring" hava i regel strandat. Vittnena vägra att yttra sig härom. Jag har fått nöja mig med intyg om att makarna leva åtskilda rätt och slätt.
    Enligt min ovan uttalade mening bör ett sådant intyg vara tillfyllest. Den omständigheten, att makarna så länge som tre år levat åtskilda, innebär enligt min uppfattning redan i och för sig en stark presumtion för att orsaken är söndring mellan makarna. Ju längre den faktiska skilsmässan varat ju starkare är presumtionen. Domstolarna böra därför kunna utan vidare godtaga makarnas samstämmiga uppgift om söndringen, där ej särskilda omständigheter annat föranleda. Lagens uttryck "styrkes av annan bevisning" bör anses tillåta jämväl ett godtagande av en presumtion av detta slag. Annat är tydligen läget t. ex. då båda makarna åberopa äktenskapsbrott från ena makens sida. Där är risken för ett "arrangemang" alltför stor, för att bevisningskravet skall kunna eftergivas eller uppmjukas.
    Domstolsmedlemmar, med vilka jag dryftat frågan, hava framhållit, att man väl alltid skulle kunna föra bevisning om att endera maken för andra personer uppgivit sig leva åtskild från andra maken på grund av söndring och att dylik bevisning borde vara tillfyllest. Jag har då ej underlåtit att göra den motfrågan, varför domstolarna skulle fästa större avseende vid makarnas yttranden till vittnen än vid deras direkt inför processdomstolen lämnade uppgift.
    Sant är visserligen, att för makar, som ej kunna förebringa tillräcklig utredning för vinnande av äktenskapsskillnad, den längre vägen via hemskillnad står öppen. Men fråga är om samhället verkligen har intresse av att försvåra en äktenskapsupplösning i de fall som här avses. Tvärtom. I regel är skyndsamhet av nöden. Förbindelser, som knutits, kräva legalisering, väntade barn böra födas i äkta säng o. s. v. Skulle frågan ej inom ramen av gällande lagbestämmelser kunna vinna en tillfredsställande lösning, bör en uppmjukning av lagen i denna punkt ske.

Curt Ekdahl.