JOHAN C. W. THYRÉN 70 ÅR.

 

För svensk rättsvetenskap och rättskultur är det en märkesdag, då JOHAN THYRÉN ingår i det åttonde decenniet. Länge har han räknats till de främsta arbetarna på vårt rättväsendes förkovran, och dess vänner hoppas att ännu lång tid få se honom fylla sin plats i första ledet bland dess aktiva befrämjare. Såsom emeritus, och bene emeritus, kunde han väl hava ett grundat anspråk att få njuta sitt otium, men han räknar icke själv sin insats såsom avslutad, och andra vänta nya frukter av hans arbete.
    JOHAN THYRÉNS produktiva arbetsinsats imponerar redan genom sin omfattning, och detta i skilda dimensioner. Den har energiskt fortsatts efter en mycket tidig början: det är fyrtioåtta år, sedan han utgav sin första vetenskapliga avhandling. Och den har varit mångsidig i en grad, som torde sakna motstycke i nutidens Sverige. Han har framträtt såsom vetenskaplig forskare och författare, såsom undervisare och talare, såsom politiker och lagstiftare i skilda uppgifter. Såsom forskare har han spänt över teoretisk filosofi, politisk historia och skilda grenar av juridiken. Såsom författare inom juridiken har han satt spår inom alla de discipliner, han såsom akademisk lärare haft att företräda: romersk rätt och rättshistoria, juridisk encyklopedi och slutligen straffrätt. Och det är icke så, att han inom de förra disciplinerna behandlat endast historiska aspekter av straffrättsliga ämnen: för culpa legis aquiliæ och makes gäld finner man sedes materiæ å helt andra håll.
    Denna mycket nakna uppräkning av områdena för JOHAN THYRÉNS tidigare produktion såsom författare skall ej här vidare utfyllas. Om icke annat bär den vittne om en synnerlig lätthet för orientering på nya områden, vilken kom straffrätten till godo, då han vid en jämförelsevis framskriden ålder valde denna som sitt huvudsakliga arbetsfält. Den börda av insikter inom historia och filosofi, som han hit medförde, var förvisso

 

14 — Svensk Juristtidning 1931.

202 RAGNAR BERGENDAL.ingen onyttig barlast utan en produktiv tillgång av högsta värde. Om till synes filosofien kommit att utnyttjas mera än historien, lär detta icke vara någon tillfällighet, utan torde sammanhänga med både ämnets och bearbetarens väsen. Filosofien var för honom det första vetenskapliga intresset, och straffrätten lär mera än de flesta andra grenar av juridiken stå nära de filosofiska vetenskaperna, vare sig man tänker på de eviga grundproblemen om konflikten mellan individen och det hela eller på psykologiens belysning av det individuella själsliv, som är både ursprung till behovet att straffa och objekt för de bestraffande ingreppen.
    Med sådana förutsättningar är det ganska naturligt, att JOHAN THYRÉN kommit att göra sina mest framträdande insatser såsom straffrättslig teoretiker inom den allmänna straffrätten. För sina båda, nästan samtidiga förstlingsarbeten valde han icke till ämnen några väl avgränsade detaljspörsmål utan föredrog att kasta sig in medias res och angripa ett par av de mest centrala problemen om förutsättningarna för kriminell ansvarighet. I dessa »Abhandlungen aus dem Strafrechte und der Rechtsphilosophie» göras dels kausaliteten dels dolus och culpa till föremål för en mycket ingående kritisk analys. Det förra problemet var då inom den specifikt juridiska doktrinen icke gammalt, men diskussionen därav desto livligare. Det är här som bekant fråga om orsakskedjan inom det brottsliga handlingsförloppet, och icke om orsakerna till de brottsliga handlingarna; det senare problemet är väl såsom ett föremål för mera exakt forskning ännu yngre, och dess lösning kan icke ens skymtas som en avlägsen hägring bortom de kriminologiska teoriernas kaotiskt skiftande virrvarr. I diskussionen om det förstnämnda spörsmålet synas däremot vågorna redan på god väg att lägga sig till ro. Man har kanske funnit, att vad som för juridikens behov erfordras är snarare en hyfsning av frågeställningen än en säregen juridisk lösning av frågan: om orsakssammanhanget såsom sådant frigöres från hopblandning och förväxling med sådana självständiga moment som förutsebarhet, rättsstridighet, skuld, lär det ej skola bedömas annorlunda för rättsliga ändamål än i andra praktiska spörsmål. Till en sådan hyfsning har THYRÉNS arbete, vilket framträder som en kritisk genomgång av olika kausalitelsteorier, mycket verksamt bidragit. — Det mera juridiska kriterium

JOHAN C. W. THYRÉN 70 ÅR. 203hos ett orsaksförlopp, vilket plägar betecknas som adekvans, då nyligen »upptäckt», vill THYRÉN i detta arbete som i sina följande tillerkänna en avgörande betydelse för ansvarigheten endast i sådana fall, då något krav på subjektiv tillräknelighet icke är uppställt (de s. k. objektiva överskotten). Och då han de lege ferenda kräver slopandet av dylika brottsbegrepp, föreligger för honom intet behov av någon straffrättslig reglering av kausaliteten, åtminstone icke utanför området för subjektspluralitet.
    Även avhandlingen om dolus och culpa, med undertiteln »Über die Möglichkeit einer Grenze zwischen Dolus und bewusster Culpa», är utpräglat kritisk till sin läggning. Med utgångspunkt från en allmän psykologisk utredning nås det resultat, att de medvetna själstillstånd, om vilka här är fråga, förete en fullt kontinuerlig variation, mellan vilkas stadier en principiell gränsdragning blir godtycklig, även om den de lege lata överallt är ofrånkomlig. Icke minst måste en sådan godtycklighet sägas vidlåda en hypotetisk gränsdragning enligt de bestämningar av dolus eventualis, som givits av FRANK och andra. Såsom en möjlig legislativ konsekvens antydes uppgivandet av hela distinktionen dolus ./. medveten culpa, eller andra liknande, men THYRÉN har icke senare framträtt med krav härpå. Väl har han däremot icke försummat att åter och åter påyrka ett minskande av den i äldre rättsordningar starkt framträdande olikheten i behandlingen av dolus och culpa. Och i denna riktning framträder en mycket tydlig tendens inom den moderna lagstiftningen i olika länder.
    För denna utveckling ha förvisso THYRÉNS utredningar icke varit utan stor betydelse. Överhuvud tilldrogo sig hans båda »Abhandlungen» vid sitt framträdande livlig uppmärksamhet. Och alltjämt äro de något annat och mera än dammhöljda biblioteksartiklar. De beaktas livligt ännu i dag inom den teoretiska litteraturen, såsom framgår icke blott av handböckernas torra litteraturuppräkningar utan även av ställningstagande pro et contra i monografiska bearbetningar. Det har synts av intresse att här dröja något vid dessa arbeten från tiden före sekelskiftet, vilka för många inom den nuvarande juristgenerationen i Sverige ej torde vara kända på annat sätt än genom de resuméer av deras huvudsakliga resultat, som återfinnas i THYRÉNS senare arbeten.

204 RAGNAR BERGENDAL.    Från ungefär samma tid är det svenskspråkiga arbetet omFörfalskningsbrotten. Redan här finner man den extensiva redovisning av komparativt material, som utmärker en stor del av THYRÉNS senare författarskap. Men arbetet bjuder också en noggrann undersökning av konkreta detaljspörsmål, vilken gjort det till en alltjämt eftersökt och uppskattad hjälpkälla vid den praktiska rättstillämpningen; detta är så mycket mera belysande för dess värde, som förfalskningsbrotten är ett av de ganska få brottsområden, för vilka de senare decenniernas rättspraxis är i högre grad givande och klart betecknar en verklig rättsutveckling.
    Likaledes välkända bland praktiska jurister äro THYRÉNS kommentarer till strafflagen kap. 14, 16 och 20. De taga kanske främst sikte på undervisningens behov: de konkreta spörsmålen beaktas visserligen noggrant, icke utan fullföljande av deras förgreningar utanför straffrättens råmärken, men behandlingen behärskas trots kommentarformen av en ganska strängt genomförd systematik. Rättspraxis redovisas i huvudsakliga punkter, men den erhåller icke vare sig ett större utrymme eller någon förstarangsplacering i framställningen.
    Med ett helt pedagogiskt syfte framträder »Straffrättens allmänna grunder». Den ger emellertid en sammanfattning av THYRÉNS straffrättsliga system, och innehåller på samma gång hans kriminalpolitiska program in nuce. Den kortfattade men innehållsdigra skriften, som förvisso icke är lättillgänglig för läsaren, låter i all sin knapphet författaren framträda såsom en systematiker av hög rang, väl även detta ett resultat av hans filosofiska träning. Med en logiskt strängt genomförd konsekvens inordnas stoffet under några få enhetliga synpunkter, vilka där så behövs — och väl någon gång även eljes — för tanken sammanknytas under antitesens form. Här och i THYRÉNS andra arbeten framträder såsom en systematisk hörnsten brottsrekvisitens uppdelning i en objektiv och en subjektiv sida. Denna uppdelning är till en viss grad självklar, och den lär trots all strid icke kunna frånkännas ett betydande realt värde, om man ej vill giva till spillo många av rättsutvecklingens mödosamt tillkämpade vinningar. Den utnyttjas av THYRÉNS framställning mera genomfört, än som i allmänhet plägar ske, och på ett sätt, som, när systemet en gång rätt uppfattats, starkt underlättar fasthållandet av de

JOHAN C. W. THYRÉN 70 ÅR. 205särskilda rekvisiten för brottslighet och av deras inbördes förhållande. Icke minst ur undervisningssynpunkt är därför systemet, om det också ibland leder till en viss något schematisk tillspetsning, av högsta värde.
    Såsom nyss antyddes, erbjuder »Straffrättens allmänna grunder» ett ganska mödosamt studium, icke minst för de nybörjare, i vilkas händer den vid Lunds Universitet plägat sättas. I detta sammanhang är den emellertid snarast att uppfatta såsom grundlinjer för de föreläsningar, med vilka den varit avsedd att kompletteras. Så länge denna komplettering gavs av författaren själv, var den förvisso högst tillfyllestgörande. Vid sin avgång från aktivt universitetsarbete vitsordade JOHAN THYRÉN själv, att hans håg i särskild grad dragits till undervisarens gärning, och många kunna vitsorda, att hågens dragning motsvarats av en sällsynt lycklig utrustning för denna gärning. Detta gäller främst de juris studerande vid universitetet. En icke ringa del av de nu i Sverige verkande juristerna ha suttit vid JOHAN THYRÉNS kateder, och deras mening är enstämmig, att föreläsningarna voro till form och innehåll lika föredömliga. Klarhet och pregnans, liv och åskådlighet, drastiska exempel och elegant periodbildning, pedagogisk uppläggning och vältalig avrundning, allt bidrog att göra dem givande och värdefulla. En och annan torde väl mena, att THYRÉNS föreläsningar till innehållet ofta lågo på ett alltför högt plan i förhållande till auditoriets genomsnittliga mottaglighet och behov. Utan att detta in toto skall bestridas, må det tillåtas mig att åtminstone för den akademiska undervisningens del taga avstånd från den numera allt oftare påfordrade anpassningen efter bottenskiktet bland lärjungarna. — THYRÉN har f. ö. såsom undervisare haft ett betydligt större verksamhetsområde än universitetslärarens. Han var i många år föreståndare för den teoretiska provårskursen vid högre allmänna läroverket i Lund, och han utövade ännu längre en vitt omspännande verksamhet såsom populärföreläsare. Ännu hör man ofta någon av hans föreläsningar för en mansålder sedan av en tacksam åhörare skildras såsom en upplevelse och en högtidsstund av sällsynt intensitet.
    De egenskaper, som THYRÉN härvid utvecklade, helt visst resultatet av en lycklig kombination av en rik naturlig utrustning och en målmedveten strävan efter konstnärlig full-

206 RAGNAR BERGENDAL.andning, ha även gjort honom till en högt skattad akademisk talare. Och de ha vidare för honom banat vägen till en politisk verksamhet såsom ledamot av riksdagen åren 1909—1917, samt såsom statsråd och chef för justitiedepartementet juni 1926—september 1928. Här är icke platsen att uppmärksamma hans insats i det rent politiska arbetet. Ungefär samtidigt — och väl icke utan samband i övrigt — med hans inträde på den politiska arenan, inriktades hans arbete inom straffrätten väsentligen på legislativa uppgifter. Dessa äro ännu, med den vidsträckta omfattning han givit dem, till väsentlig del icke slutligen lösta. Men förvisso är redan det arbete, som THYRÉN här nedlagt, av imponerande beskaffenhet, och de preliminära resultaten äro icke obetydliga.
    I synnerhet gäller detta på det sätt, att vissa av de legislativa förarbetena av THYRÉNS hand utan tvivel äga ett självständigt värde såsom resultat, i vetenskaplig och litterär mening. »Principerna för en strafflagsreform», I—III, är ett verk av helgjuten stöpning, och ett inlägg av största betydelse i den moderna kriminalpolitiska diskussionen. Delvis översatt till tyska och i övrigt genom resuméer på olika språk har detta arbete och det därpå grundade utkastet till strafflag (allmänna delen) ännu en gång givit namnet JOHAN THYRÉN en internationellt fulltonig klang, som en rättsvetenskapsman i ett litet land enligt sakens natur har mycket svårt att uppnå. De vidlyftiga förarbetena till den speciella delen av en ny strafflag äro som bekant icke avslutade, men äro så långt fortskridna, att en genomgripande strafflagsreform även hos oss ej synes ligga alltför långt i fjärran.
    De såsom preliminära resultat av THYRÉNS parlamentariska och legislativa verksamhet i lagstiftningen föreliggande partiella reformerna, förnämligast dödsstraffets avskaffande 1921, nya preskriptionsbestämmelser 1926 samt förvarings- och interneringslagarna 1927, kunna väl snarast sägas innebära ett ökat beaktande av individualpreventiva synpunkter. Särskilt de sistnämnda lagarna hava redan visat sig beteckna en praktiskt betydelsefull insats i samhällsnyttans tjänst och ha villigt anammats av det »allmänna rättsmedvetandet», sådant det mera upplyst representeras av domstolarna, trots de betänkligheter som från skilda målsmän för vedergällningsidéerna riktats däremot.

JOHAN C. W. THYRÉN 70 ÅR. 207    Dessa partiella resultat stå i god samklang med THYRÉNS principiella inställning till straffrättens allmänna syften och riktlinjer: straffrätten skall vara en preventionsstraffrätt, i nödig mån modifierad genom hänsyn till vedergällningsåskådningen och de olika reala intressen, som stå i vägen för preventionskravets fulla genomförande. THYRÉN har alltså fullt bestämt tagit ställning vid VON LISZTS sida, i motsättning till den »klassiska» skolan så väl som till mera utpräglat »antropologiska» riktningar. Vid genomförande av det antydda programmet visar det sig på talrika punkter, att vedergällningens krav äro ungefär desamma som allmänpreventionens. Den mest maktpåliggande uppgiften blir därför knappast preventionskravets modifikation av hänsyn till däremot stridande irrationella faktorer, utan snarare, inom preventionens område, den rätta avvägningen mellan individual- och generalprevention. Härvid har det stundom synts, som om den allmänna uppläggningen betonat individualpreventionen något starkare än som blivit fallet vid utformningen av konkreta förslag.1 Detta sammanhänger utan tvivel med en, i varje fall för en yngre generation, påtaglig försiktighet hos THYRÉN såsom reformator; hans strafflagsreform är ingalunda revolutionär. Denna försiktighet framträder även, i god överensstämmelse med de bästa svenska lagstiftningstraditioner, i mycket höga krav på lagstiftaren; denne skall icke draga sig undan svårigheter genom att hänskjuta deras lösning till domstolar och verkställighetsorgan. Den starka hänsyn till den individuella rättssäkerhetens krav, som härvid framträder, leder till bestämt avvisande av obestämda straffdomar; den leder också, t. ex. i konkurrensläran, till en detaljerad och onekligen invecklad legal reglering av spörsmål, som enligt mångas mening med stor fördel kunde överlämnas åt domstolarnas diskretion. Det är i och för sig tydligt, att individualpreventionen kräver en individualisering, som icke kan genomföras utan ett visst offrande av rättssäkerhetens krav. Att återhållsamhet i denna del är ägnad att i sin mån underlätta reformens genomförande, är emellertid säkert. Icke minst från sådana politiska riktningar, som främst föra samhällets intresse

 

1 Jfr emellertid t. ex. totalomdömet hos FLORIAN, Parte generale del diritto penale I (1926), p. 66: »Sulla prevenzione generale é tutta fondata l'opera del THYRÉN per la ritorma penale svedese».

208 JOHAN C. W. THYRÉN 70 ÅR.på tungan, framträda då och då meningsyttringar, som skulle låta förmoda, att redan den gällande strafflagstiftningen lämnade rum för ett olidligt godtycke från domstolarnas sida. THYRÉNS försiktighet kan sålunda förvisso vara väl motiverad.
    Redan i sitt föreliggande skick framträder JOHAN C. W. THYRÉNS livsverk till den svenska straffrättens fromma som ett storverk: såsom forskare, lärare och lagstiftare har han uppfört en byggnad av planmässigt genomförd konstruktion och mäktiga dimensioner, vilken blott väntar sin slutliga fullbordan. I ett segt fasthållande av målet har han törhända tagit till mönster den store CARL JOHAN SCHLYTER, vilkens ättling han är, och på hans högtidsdag må uttalas den önskan, att den långa arbetsdagens afton, så som förunnades SCHLYTERäven av THYRÉN må kunna ägnas åt verkets slutliga avrundning.

Ragnar Bergendal.