DAGSBOTSSYSTEMET.
AV
STATSRÅDET N. GÄRDE.
Inom få områden av rättsteorien torde åsikterna ha varit mera skiftande än i fråga om straffets natur och ändamål. För en äldre tids åskådning förelåg ej någon skarpt framträdande skillnad mellan straff och skadestånd, i den forngermanska rätten sammanflöto i stort sett dessa begrepp. Med denna uppfattning framstod straffets egentliga innebörd som en gottgörelse åt den förorättade. Detta betraktelsesätt gjorde sig länge gällande, även sedan straffets offentligträttsliga karaktär kommit till erkännande, och det behärskar än i dag i stor utsträckning den allmänna föreställningen.
För en sådan, av privaträtten mer eller mindre påverkad uppfattning om straffet kom den brottslige och hans förhållande till brottet icke att stå i förgrunden. Det huvudsakliga intresset knöt sig helt naturligt till brottets objektiva sida och dess återverkan å den förorättade. Brottet skulle med andra ord sonas med ett straff, som utgjorde en i förhållande till rättskränkningen lämpligt avvägd vedergällning. Det var en skuld, som brottslingen hade att genom en motsvarande prestation utplåna. Det är uppenbart att denna uppfattning icke medgav något större utrymme för sådana synpunkter som brottslingens större eller mindre samhällsfarlighet, hans mottaglighet för straffet eller andra omständigheter som stå i samband med den brottsliges personliga förhållanden. Vad särskilt angår bötesstraffet förelåg ej heller något problem om detta straffs individualisering efter den brottsliges ekonomiska förhållanden.
Under de senaste århundradena har den nu antydda uppfattningen om straffet så småningom alltmera undanträngts såväl i den straffrättsliga teorien som i lagstiftningen. Numera torde straffet ganska allmänt framstå som en samhällets reaktion mot brottsligheten. Denna reaktions innebörd bestämmes huvudsak-
ligen av brottslingens genom brottet ådagalagda större eller mindre farlighet, till vilken straffets karaktär av strafflidande omedelbart anknyter sig. Brottslingen har därmed i fråga om straffets avvägande så småningom intagit den plats, som tidigare tillkom den förorättade.
Denna ståndpunkt medför betydelsefulla konsekvenser jämväl för bötesstraffets gestaltning. Också detta straff måste så anordnas att det innebär ett i förhållande till brottets farlighet avpassat strafflidande. Skall detta syfte kunna nås är det uppenbarligen nödvändigt, att vid straffets åläggande den bötfälldes ekonomiska förhållanden vinna beaktande. Det spörsmål, som här inställer sig, är i själva verket icke längre huruvida så bör ske utan fasthellre på vad sätt det skall ske. Innan jag går närmare in på denna fråga, torde vara lämpligt att något dröja vid den betydelse, som i allmänhet synes böra vid straffmätningen tillläggas brottslingens ekonomiska förhållanden. Såsom motiv för det brottsliga handlandet kunna dessa komma i betraktande såväl i försvårande som i mildrande riktning. Vid ett tillägnelsebrott kan gärningsmannens nödställda belägenhet närma den brottsliga handlingen till straffrihet. Å andra sidan verkar understundom, såsom vid ocker, gärningsmannens goda, kanske starka, ekonomiska ställning försvårande. Uppenbarligen råder dock i flertalet fall icke något omedelbart samband mellan gärningsmannens ekonomi och hans genom brottet ådagalagda samhällsfarlighet. Ur nu antydda synpunkt föreligger icke någon skillnad vid t. ex. ett misshandelsbrott, begånget av en rik eller en fattig. Den brottsliga handlingen äger i ett sådant fall icke något moment, i fråga om vilket den enes eller andres ekonomi kan äga betydelse vid straffmätningen. Därest olikheten i förmögenhetsställning det oaktat bör tillerkännas sådan, ligger detta hänsynstagande utanför den brottsliga handlingens straffvärdighet och är oberoende av denna.
Den uppfattning av straffets natur, åt vilken jag nyss givit uttryck, leder följdriktigt till, att brottslingens mottaglighet för straffet, dess individuella kännbarhet, erhåller ökad betydelse. Denna synpunkt har ock i allt högre grad vunnit beaktande vid de reformer, som i senare tid genomförts inom vår strafflagstiftning, såsom ifråga om villkorlig dom, villkorlig frigivning, internering av återfallsförbrytare samt förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. I samtliga dessa fall
har lagstiftaren givit dessa utanför den brottsliga handlingen helt eller delvis liggande, mer eller mindre individuella faktorer sin plats vid sidan av den egentliga straffmätningen. Uppenbarligen ha härtill medverkat starka praktiska skäl; en i hög grad bidragande orsak torde emellertid ha varit, att lagstiftaren ej velat lämna åsido den såväl för den tilltalade som i vissa fall ur allmän preventiv synpunkt betydelsefulla upplysning, som ligger i ett utmärkande av brottets straffvärdighet i och för sig.
Vid bötesstraffet är den bötfälldes betalningsförmåga utan gensägelse den mest betydelsefulla faktorn i fråga om straffets individuella kännbarhet. Å andra sidan utgör såsom jag tidigare framhållit betalningsförmågan icke någon straffmätningsgrund i egentlig mening. Även för de fall, då den tilltalades ekonomiska förhållanden böra tilläggas betydelse vid straffmätningen såsom motiv för den brottsliga handlingen, kvarstår, såsom en uppgift vid sidan av straffmätningen, den individuella anpassningen av böterna efter betalningsförmågan.
Äga de nu framförda synpunkterna berättigande, måste å en reform av bötesstraffet, som syftar till en anpassning av böterna efter betalningsförmågan, uppställas båda dessa krav: dels att den ger utrymme för ett fastställande av brottets svårhetsgrad efter allmänna straffmätningsgrunder och dels att frågan om betalningsförmågans inverkan blir föremål för ett särskilt bedömande.
Vid ett dagsbotssystem komma de nu angivna synpunkterna i lika mån till sin rätt. Det utmärkande för detta system är att bötesådömandet uppdelas i två akter. Av dessa åsyftar den ena ett fastställande av brottets straffvärdighet i vissa enheter, dagsböter, med hänsyn till de omständigheter, som enligt allmänna straffmätningsgrunder inverka på denna fråga, och den andra ett avpassande av straffets individuella kännbarhet efter den sakfälldes betalningsförmåga. Denna senare prövning utmynnar i bestämmandet av ett visst penningbelopp, motsvarande en dagsbot. Det ådömda bötesbeloppet är produkten av dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda beloppet.
Dagsbotssystemet har såväl sina anhängare som sina motståndare. Den uppfattning om straffets natur, å vilken dagsbotssytemet är uppbyggt, har långt ifrån trängt igenom. I det allmänna föreställningssättet finnes kvar en ej obetydlig rest av äldre tiders åskådning i dessa stycken. Denna åskådning på-
verkar ej blott lekmannens utan också juristens inställning till dessa spörsmål. För den allmänna rättsuppfattningen torde dock den nuvarande ordningen alltmera framstå såsom en betänklig avvikelse från en av rättsordningens grundläggande principer, den om allas likhet inför lagen. Detta förhållande utgör om något ett bevis på att en betydande åsiktsförskjutning ägt rum i fråga om straffets natur och ändamål.
Då jag nu övergår till att något beröra de skäl, som framförts mot dagsbotssystemet, må förutskickas den anmärkningen, att dessa skäl med ett eller annat undantag icke gälla själva principen om bötesstraffets anpassning efter betalningsförmågan. Att sätta in motståndet på denna punkt skulle i själva verket vara en alltför otacksam uppgift. Det är framför allt dagsbotssystemets praktiska användbarhet, som åsyftats med angreppen. Dagsbotsprincipen vore, såsom en dess motståndare uttryckt det, »konstlad, oklar, onödigt besvärlig och inkrånglad». Betydelsen av att brottets större eller mindre straffvärdighet framginge av bötesdomen hade enligt denna åsikt väsentligt överskattats. Med hänsyn härtill har hävdats att den sakfälldes betalningsförmåga borde komma i beaktande redan vid bedömandet av brottets svårhetsgrad och sålunda ingå som en integrerande del av straffmätningen. Bötesbeloppet blir vid detta system det omedelbara resultatet av båda de nu antydda faktorerna, vilkas inbördes betydelse för straffmätningen alltså icke framgår av bötesdomen. Till förmån för detta system, den s. k. enkla bötesregeln, har åberopats exemplet från åtskilliga främmande länder, som genomfört detsamma i sin lagstiftning.
Vad som främst lägges dagsbotssystemet till last är svårigheten att erhålla en tillförlitlig måttstock för själva dagsbotsbeloppets bestämmande, och man befarar, att utredningen angående den tilltalades ekonomiska förhållanden skall erhålla en omfattning, som skulle allt för mycket tynga målens handläggning och föranleda tidsutdräkt med deras avgörande. Ur denna synpunkt skulle den s. k. enkla regeln verka smidigare och i högre grad lämna utrymme för ett skälighetsbedömande. Jag skall i det följande återkomma till denna fråga men vill redan nu anmärka, att den sålunda framhållna skillnaden mellan de båda systemen icke synes vara av den betydelse, man velat tillägga densamma. Uppenbart är, att därest man överhuvud taget vill nå målet, en skälig avvägning av bötesstraffet efter betalningsförmågan, det
är ofrånkomligt, att material för denna frågas bedömande tillhandahålles domstolen. Hur långt anspråken på detta materials fullständighet böra sträcka sig, är beträffande båda systemen en lämplighetsfråga, vid vars besvarande tillbörlig hänsyn måste tagas till att domstolarna icke onödigt betungas. Mot den enkla regeln kan emellertid på denna punkt riktas den anmärkningen, att den icke i själva sin anordning lämnar någon garanti för att den tilltalades betalningsförmåga tillbörligen beaktas. På denna punkt föreligger otvivelaktigt en realitetsskillnad och man kan icke återhålla en förmodan, att den enkla regelns anhängare icke vilja ge betalningsförmågan det utrymme, som vid dagsbotssystemet skulle tillkomma densamma. Då vid den enkla regeln till en enda akt sammanföres bedömandet av såväl brottets svårhetsgrad som ock den väsentligen olikartade frågan om det utdömda straffets kännbarhet i det enskilda fallet, kommer domslutet icke att lämna någon omedelbar upplysning om vilken inverkan dessa olika faktorer ägt för straffmätningen. Konsekvenserna härav framträda såväl i den riktningen, att betalningsförmågans betydelse undanskymmes, som ock på det sätt, att bötesdomen icke innehåller något uttryck för brottets svårhet. För den obemedlade, som gjort sig skyldig till ett svårare brott, blir straffet i allmänhet ringare än för den förmögne, som sakfällts för en obetydlig förseelse. Jag har redan tidigare framhållit att häri ligger en bestämd avvikelse från de principer, å vilka vår strafflagstiftning för närvarande är uppbyggd. Huruvida denna avvikelse med hänsyn till straffdomens allmänpreventiva verkan är av större betydelse eller ej, må här lämnas därhän. Säkert är, att det ur den tilltalades synpunkt icke kan vara likgiltigt, om av domen framgår svårheten eller lindrigheten av det brott, för vilket han sakfälles.
Den enkla regeln förutsätter en allmän höjning av de nuvarande bötesskalornas högsta belopp. Visserligen är motivet till denna höjning att söka däri, att bötesskalan skall lämna bättre utrymme för hänsynstagande vid straffets utmätande till betalningsförmågan, men med all sannolikhet skulle denna utökning av bötesskalan komma att inverka jämväl på den del av straffmätningen, som hänför sig till svårhetsgraden. Ett högt eller obegränsat maximum leder lätt till att normalstraffet blir högre. Så skulle en höjning av strafflagens allmänna bötesmaximum, nu femhundra kronor, till förslagsvis 10,000 kronor, väl med all
sannolikhet ha till följd, att straffskalans högre bötesgrader komme i tillämpning i väsentligt större utsträckning än nu är fallet och detta alldeles oberoende av den sakfälldes större eller mindre betalningsförmåga. En sådan utveckling ligger särskilt nära till hands vid ett straffsystem som vårt nu gällande, där brottets svårhetsgrad alltjämt kommer att i fråga om frihetsstraffen utgöra straffmätningens grund och där jämväl vad angår bötesstraffet denna uppfattning icke kan väntas utan vidare komma att förlora sin betydelse. Jämväl här framträder olägenheten av sammanblandningen mellan den egentliga straffmätningen och den särskilda frågan om bötesstraffets individuella anpassning. I varje fall kan det med hänsyn till det nu sagda icke anses uteslutet, att ej bötesskalornas höjning skulle leda till en straffskärpning jämväl i fall, då någon sådan icke är påkallad med hänsyn till den tilltalades förmögenhetsställning. Bland dem, som anslutit sig till den enkla regeln, torde denna konsekvens också ha beaktats och flera utvägar ha ifrågasatts för dess förebyggande. Sålunda har föreslagits, att domstolen först skulle inom den nu gällande bötesskalan avväga straffet i främsta rummet under beaktande av brottets svårhet samt att därefter med hänsyn till den sakfälldes förmögenhetsställning skulle göras ett tillägg till eller avdrag från de sålunda fastställda böterna. Samtliga dessa förslag innebära större eller mindre avvikelser till förmån för dagsbotssystemet. Någon fördel framför detta torde de dock icke erbjuda vare sig i fråga om enkelhet eller lättillämplighet i övrigt.
Vid ett enkelt system, där den tilltalades betalningsförmåga beaktas redan vid själva straffmätningen, är det uppenbarligen principiellt oriktigt att lägga det sålunda ådömda bötesstraffet till grund för förvandlingsstraffet. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle ju innebära, att den tilltalades förmögenhetsställning skulle ha inflytande jämväl å storleken av förvandlingsstraffet och ett lindrigare brott alltså kunna komma att förskylla högre förvandlingsstraff än ett svårare. För att undgå denna konsekvens skulle domstolarna kunna föranledas att vid svårare brott särskilt i fall, då betalningsförmågan är ringa, fastställa bötesbeloppet alltför högt ävensom att vid lindrigare brott sätta bötesbeloppet lägre än som betingades av den tilltalades betalningsförmåga. I båda fallen skulle ett bestämt avsteg komma att ske från grundsatsen om betalningsförmågans inverkan å bötesbeloppet. Vid den enkla
regeln, följdriktigt tillämpad, måste därför bötesförvandlingen frigöras från bötesbeloppet. Domstolen kan alltså icke som nu stanna vid ett fixerande av bötesbeloppet, den måste därefter skrida till en prövning av det förvandlingsstraff, som den tilltalade för den händelse böterna icke erläggas har att undergå. Efter vilka grunder den nu ifrågavarande prövningen bör ske, skall jag icke här upptaga till behandling. Det torde emellertid ligga i sakens natur att åtminstone med den ståndpunkt vår nu gällande strafflag intager till denna fråga, brottets svårhetsgrad härvid i främsta rummet kommer i beaktande. Av det nu anförda framgår, att ej heller vid den enkla regeln domarens verksamhet vid straffets ådömande kan begränsas till en enda akt, bötesbeloppets fastställande, utan att jämväl vid detta system krävas två från varandra särskilda bedömanden samt att vid det ena av dessa domaren har att bortse från de ekonomiska förhållanden, som för den tilltalade verka till höjning eller minskning av bötesbeloppet. Det företräde, som anses ligga i straffmätningens enhet, tillkommer alltså i verkligheten lika litet den enkla regeln som dagsbotssystemet. Skillnaden dem emellan på denna punkt är allenast den, att vid dagsbotssystemet bedömandet av brottets svårhetsgrad ingår som första led i straffmätningen under det att vid det enkla systemet detta bedömande utgör det andra ledet. Motsvarigheten till dagsbotssystemets dagsbotsantal är i det enkla systemet förvandlingsstraffets längd. Divideras det i förvandlingsstraffet ingående dagantalet med det fastställda bötesbeloppet, erhålles en motsvarighet till själva dagsbotsbeloppet. Om sålunda vid det enkla systemet två personer dömts för brott av samma svårhetsgrad, den ene till 100 kronors böter och den andre till 500 kronors böter, samt förvandlingsstraffet för båda satts till 20 dagars fängelse, innebär detta att mot varje dags fängelse svarar för den ene fem kronor och för den andre 25 kronor. Man kan såsom också framhållits här tala om ett förtäckt dagsbotssystem.
Till förmån för den enkla bötesregeln har framhållits, att denna erbjöde större möjlighet att med förhöjt bötesstraff träffa de fall, då brottet medfört vinning för den sakfällde. Emellertid förekomma sådana fall ej endast då gärningen belägges med bötesstraff, utan kanske lika ofta, då brottet förskyller frihetsstraff. Frågan står alltså icke i något nödvändigt samband med bötesstraffet. Riktigast är därför helt visst, att sådan orättmätig
vinst, alldeles oberoende av straffarten, göres till föremål för konfiskation. I denna riktning har ock spörsmålet erhållit sin lösning i åtskilliga länders lagstiftning. I avvaktan på en dylik lagstiftning torde dock icke varje utväg saknas att jämväl med dagsbotssystemet komma till rätta med brott av ifrågavarande beskaffenhet. Sålunda bör vid utmätande i dagsböter av brottets svårhetsgrad vinningslystnaden tilläggas betydelse som ett motiv för brottet, liksom den vinst, som genom brottet åtkommits, kan verka höjande på dagsbotens belopp, i den mån denna vinst ej redan är undandragen gärningsmannens förfogande.
Av de i vår strafflag upptagna straffarterna är bötesstraffet den lindrigaste. Härav följer, att bötesstraffet icke må ges en sådan hårdhet att det i något fall kommer att framstå som strängare än den svårare straffarten fängelse. Å andra sidan kunna böterna ej få nedsjunka till en sådan obetydlighet att de ej längre å den sakfällde verka som straff. Efter vilka linjer en reform av bötesstraffet än må ske, måste uppenbarligen dessa synpunkter beaktas.
Vid dagsbötssystemet är, såsom redan framhållits, bötesstraffets storlek i varje särskilt fall beroende av två faktorer, dagsbotsantalet och dagsbotsbeloppet. Att dagsbotsantalet bör bestämmas efter en i lag fastställd skala torde ligga i öppen dag. Denna skalas större eller mindre vidd inverkar uppenbarligen på det belopp, vartill varje särskild dagsbot skall skattas. Vid en skala med högt maximum för dagsbotsantalet bör uppenbarligen dagsbotsbeloppet sättas lägre, då eljest den nyss antydda gränsen mellan bötesstraffet och fängelsestraffet skulle komma att överskridas, liksom vid en trängre skala dagsbotsbeloppet måste höjas för att denna gräns överhuvudtaget skall kunna nås. Båda dessa faktorer äro alltså på det närmaste beroende av varandra.
I ej ringa mån torde den anmärkning för oklarhet, som framställts mot dagsbotssystemet, ha sin grund i bristen av närmare reglering av dagsbotsbeloppet. Detta har härigenom framträtt som en konstruktion utan någon egentlig anknytning till de faktiska förhållandena. Samma anmärkning kan dock i minst lika hög grad riktas mot den enkla regeln. Jämväl vid denna skulle betalningsförmågans inverkan å bötesstraffets storlek helt överlämnas åt domarens fria prövning. Farhågan för en ojämn rättstillämpning blir med den enkla regeln icke i någon mån mindre än vid dagsbotssystemet. Uppenbarligen föreligger ej heller vid
det senare systemet något hinder att uppdraga vissa gränslinjer för domarens prövning såsom fastställande av lägsta och högsta belopp för dagsboten. Emellertid torde det icke kunna bestridas, att det ur praktisk synpunkt är önskvärt såväl vid det ena som det andra systemet att för säkerställande av en jämn rättstillämpning närmare angiva de grunder, enligt vilka betalningsförmågan bör tilläggas betydelse vid böternas fastställande.
Vid dagsbotssystemets framträdande torde, såsom också antydes av namnet, ha förutsatts, att dagsbotsbeloppet skulle stå i viss relation till dagsinkomsten, beräknad efter förhållandena vid bötesdomens meddelande under en längre tid framåt. Av denna dagsinkomst hade den bötfällde att för dag lägga å sido visst belopp, dagsbotsbeloppet. Storleken av detta belopp skulle, med beaktande av förhållandena i varje särskilt fall, så avpassas att för den, som ådömdes skalans högsta dagsbotsantal, erläggandet av böterna medförde ett strafflidande, närmast jämförligt med fängelsestraffets minimum. Visserligen torde befogade anmärkningar kunna riktas mot att taga dagsinkomsten enbart som utgångspunkt för dagsbotens beräkning. Jämväl andra omständigheter böra härvid komma i beaktande såsom förmögenhet, levnadsvanor och dylikt. Likaledes bör vid fastställande av det belopp, som skall för dag avstås, skälig hänsyn tagas till den sakfällde åliggande ekonomiska förpliktelser, såsom hans försörjningsskyldighet, ävensom till kostnaderna för hans eget nödiga uppehälle. Dagsbeloppet bör motsvara vad den sakfällde, utan att obilligt betungas, är i stånd att med god vilja erlägga.
Därest dagsbotsbeloppet sålunda förknippas med en viss daglig förmögenhetsprestation från den sakfälldes sida, är det tydligt, att denna bestämning av dagsbotsbeloppet måste äga en viss återverkan å dagsbotsskalans konstruktion. Enligt strafflagen utgör fängelsestraffets minimum en månad eller omkring trettio dagar. Då varje dags fängelse uppenbarligen måste anses innebära ett större strafflidande än det dagliga avståendet av visst penningbelopp, måste dagsbotsskalans maximum sättas väsentligt högre. Anordnas dagsbotssystemet på sätt nu antytts och som jämväl torde varit avsett, synes mig anmärkningen om dagsbotssystemets oklarhet ha förlorat sin skärpa. Det torde ock vara uppenbart, att detta system lämnar en långt säkrare ledning för domaren och en starkare garanti för betalningsförmågans tillbörliga beaktande än den enkla regeln.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört sammanfattar jag min principiella ståndpunkt till frågan om företräde för den enkla regeln eller dagsbotssystemet på följande sätt:
Båda systemen, följdriktigt utvecklade och rätt tillämpade, torde i stort sett leda till samma konsekvenser. Dagsbotssystemets överlägsenhet är dock påtaglig i så måtto, att vid detta system bedömandet av brottets svårhetsgrad bibehålles som ett självständigt led vid straffets ådömande samt att denna svårhetsgrad kommer till ett klart och otvetydigt uttryck i bötesdomen. Endast härigenom erhålles en fast grund för dömandets andra led, bötesbeloppets anpassning efter betalningsförmågan. Denna anpassning bör visserligen vara överlämnad åt domarens fria prövning, men å andra sidan kunna vissa allmänna riktlinjer angivas, som i högre grad än vid den enkla regeln säkerställa en jämn rättstillämpning. Vid dagsbotssystemet kan förvandlingsstraffet anknytas omedelbart till dagsbotsantalet och den nuvarande ordningen, vid vilken böternas förvandling till frihetsstraff utgör en verkställighetsåtgärd, bibehållas. Införandet av den enkla regeln kräver däremot, att förvandlingsstraffet frigöres från bötesdomen och göres till föremål för särskilt bedömande. Denna regel är alltså härutinnan icke i någon mån mindre invecklad än dagsbotssystemet.