NYARE STRÄVANDEN INOM STRAFFRÄTTEN.
AV
F. D. ÖVERDIREKTÖREN VIKTOR ALMQUIST.
På det straffrättsliga området håller ej alltid utvecklingen jämna steg med det sociala framåtskridandet i övrigt, vilket förhållande kan förklaras av en viss betänksamhet emot att »öda krut på döda hökar». Det finnes säkerligen bland oss icke så få, som i likhet med genomsnittsamerikanerna säga ifrån, att de ha ringa intresse för förolyckade individer. Det är bättre att offra tid och pengar på dem, som duga någonting till. Må så vara. Men vi ha väl i allmänhet en viss tro på människors förmåga att ändra sina fel. Och vi tänka det vara vår plikt att hindra de vrånga från ondskans gärningar på ett sätt, som om möjligt gör slut på deras vrånghet men icke på deras bättre personlighet. Om den grad, vari en sådan tanke omsättes i strafflagstiftningen, är måttet för ett folks moraliska civilisation, böra vi glädjas i samma mån som denna lagstiftning humaniseras. I det sociala arbetet har lagstiftningen i det stora hela med mycken villighet gått fram i människokärlekens tecken. Inom straffrätten har emellertid en viss liknöjdhet för och en viss hämndlystnad gent emot lagbrytarnas personer i förening med en nedärvd fond av fördomar verkat såsom återhållande krafter å lagstiftarnas bättre känslor och förstånd. Det är ingen förhävelse, om vi framhålla, att dock i vårt land vidsyntheten även inom denna del av det sociala strävandet åstadkommit många reformer i humaniserande riktning.
Vi kunna taga ett exempel. I årtionden hava vi här i Norden av erfarenheten lärt, att, frånsett de militära förhållandena i krigstid, dödsstraffet icke är behövligt för rättsskyddet. Men i andra länder, även de eljest mest civiliserade, är ännu den fixa idén på många håll rådande, att rättsord-
ningen icke kan upprätthållas utan sådant straff. 1 1925 års tyska strafflagsförslag bibehålles dödsstraffet bland de tre huvudarterna av straff: dödsstraff, frihetsstraff och penningstraff. I England göras ivriga bemödanden att avlägsna dödsstraffet ur allmänna strafflagen. Men många ropa därstädes om rätten att taga öga för öga, tand för tand. Och den rätten vill man använda. Efter ett medryckande anförande i parlamentet år 1929 av sir Herbert Samuel, tidigare High Commissioner över Palestina, har dock en annan åskådning trängt sig fram. »Var och en som studerar straffrättens historia måste finna," sade han, "att så snart något förslag framkommer om strafflagsreformer och lindringar i straffen, så profeteras alltid från auktoritativt håll, att om strafflagen göres humanare, skola brottslingarna tilltaga i antal och bliva allt inhumanare, men alla dessa profetior ha visat sig falska.» Den saken gäller icke allenast om dödsstraffet. Samma tröghet, samma fruktan, samma svårigheter, som göra sig gällande, då det är fråga om att avskaffa galge och guillotin, måste övervinnas vid varje steg framåt på strafflagsreformernas väg. Nu har man i England kommit så långt, att det särskilda utskott, som tillsatts för beredande av frågan om dödsstraffets avskaffande, tillstyrkt ett försök därmed under fem år. Frågan hade omsorgsfullt beretts, bland annat genom personligt hörande av representanter från stater, där dödsstraffet uteslutits ur allmänna strafflagen. Frankrike lärer ha för avsikt att följa i Englands spår. I det tjeckoslovakiska strafflagsförslaget av år 1926 förekommer ej nämnda straffart. Man utgår där ifrån att ett väl avvägt och utfört frihetsstraff av lång varaktighet medför samma verkan utan att vara förbundet med de känslostämningar, som alltid göra ett dödsstraff till något mindre önskvärt. Emellertid uttalade ännu så sent som år 1928 presidenten Mazaryk, att förhållandena efter kriget alltjämt vore sådana, att dödsstraffet svårligen kunde för närvarande avskaffas. I allt fall visar sig den allmänna tendensen vara att avveckla denna för vår tid motbjudande strafform. Om så sker, har mänskligheten efter mångtusenårigt civilisationsarbete nått en ny etapp på sin väg.
Även i andra hänseenden har vårt land på straffrättens område ställt sig i de främstas led. Här behöver icke erinras om den betydande nedskärningen av de tidigare allt för ore-
sonligt stränga straffen för barnamord och tjuvnad, om införandet av villkorlig dom och villkorlig frigivning, om utbytande i vissa fall av straff för unga förbrytare mot allmän uppfostran, om internering av samhällsfarliga återfallsförbrytare samt av mindre tillräkneliga brottslingar o. s. v. Härtill komma i processuellt hänseende bestämmelser om förundersökning i vissa brottmål, anordnande av kostnadsfri rättshjälp för häktade m. m. ävensom genomgripande bestämmelser om rannsakningsfångars förvaring och behandling samt om frihetsstraffens verkställande.
Ännu återstå dock åtskilliga reformer att åstadkomma. Yrkanden och förslag om sådana framläggas alltjämt i det internationella samarbetet.
Vi böra till en början observera det allmänt hyllade önskemålet om befogenhet för åklagaremakten att underlåta åtal, där samhällets intressen synas därigenom bättre betjänas, och för domstolen att befria från straff, där den anser behov av sådant icke föreligga.
Vad åklagaremakten beträffar torde detta önskemål förutsätta, att också de undre bärarna av den för varje medborgare så betydelsefulla åtalsrätten hava förvärvat sig en bildningsgrad, som ger tillräcklig omdömesförmåga och finkänslighet. I samband härmed bör åt "förundersökningen" genom privata medhjälpare givas ökad användning. Vad härom hos oss gäller beträffande villkorlig straffdom och i brottmål rörande vissa minderåriga, bör därför utsträckas till allt vidare områden. Ett steg i sådan riktning tages i nu föreliggande förslag till lag om internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap, då även däri föreskrives förundersökning av nyssnämnda art. I vissa främmande länder vill man åt denna undersökning av den tilltalade och hans förhållanden giva en regelbunden och systematiskt ordnad form genom inrättande av särskilda "laboratorier" eller "kliniker" under vetenskaplig ledning med uppgift att studera brottslingarnas såväl kroppsliga som själsliga habitus, deras ärftliga belastning och dyl. Något i den vägen är hos oss åstadkommet genom de flerfaldiga hospitalsavdelningar i förening med sjukhus, där häktade inläggas för undersökning. Särskilt har ju lagstiftningen under senaste tid uppmärksammat behovet av obligatorisk psykiaterunder-
sökning av vissa återfallsförbrytare. Man kan med visshet anse, att i alla civiliserade stater utvecklingen går i riktning emot större noggrannhet i fråga om anskaffandet av kännedom om de tilltalades personlighet och milieu.
Föreligger i alla förekommande fall fullständig sådan utredning, blir domstolen i stånd att åtaga sig mångsidigare åligganden. Men det fordras härför ock, att de särskilda domarna förvärva insikter, som de för närvarande knappast i regel besitta. Domarutbildningen i vårt land och även i andra länder är huvudsakligen av teoretisk art, om än tekniskt förökad genom praktisk domarverksamhet. Men däremot saknas i alltför hög måtto erfarenhet om verkningarna av de medel, de såsom domare låta använda. I utlandet strävar man i detta syfte till att specialisera och decentralisera domstolarna samt uppdraga handläggningen av kriminella mål åt särskilda domare, som helt ägna sig däråt. För dessa domare anses böra gälla, att de skola komplettera sina juridiska studier med inhämtande av kunskaper i psykologi och sociologi, i rättsmedicin och psykiatri. De böra förvärva sig full kännedom om fängelser och dylika anstalter bland annat genom att tid efter annan där avlägga besök i studiesyfte.
Vi måste erkänna, att i dessa hänseenden mycket hos oss brister. Men hittills har en närmare inblick i straffverkställigheten icke varit så mycket av nöden för de dömande myndigheterna, eftersom själva domfällandet i allmänhet haft att mera taga hänsyn till det skedda, än till det, som kan komma att ske. Man torde lätt inse, att i samma mån straffåtgärderna taga sikte på de framtida möjligheterna att återbörda brottslingen åt samhället såsom en nyttig arbetare eller laglydig medborgare, blir det av ökad vikt för den som ådömer åtgärderna, att till fullo känna dessas innebörd och verkningar.
Enligt de åsikter, som nu kämpa sig fram inom hithörande områden, bör domaren i strafflagen tillerkännas rätt att välja mellan befintliga arter av straff, säkerhetsåtgärder och förebyggande behandlingsmedel. Domaren bör icke strängt bindas i sin makt utan endast erhålla allmänna direktiv, som leda honom att välja det för individens tillrättaförande mest lämpliga. Denna princip har i Sverige vunnit beaktande i åtskilliga hänseenden såsom i fråga om valet av villkorlig dom, i utbytandet av straff mot allmän uppfostran för unga för-
brytare eller mot internering för mindre tillräkneliga och för samhällsfarliga återfallsförbrytare. I strafflagskommissionens förslag inskärpes, att domaren vid bestämmandet av straff för brottslig gärning skall taga synnerlig hänsyn till det sinnelag, som kommit till uttryck genom gärningen, men domarens valfrihet hålles fortfarande inom snäva formella gränser, särskilt oändamålsenliga då det gäller sammanträffande av brott eller av straff etc. Ett steg mot större frihet för domaren har i kommissionens förslag tagits genom stadgandet, att i vissa fall domstolen må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kunna fria från straff; sålunda ett tillmötesgående av ett bland de ovanberörda önskemålen.
I det föreliggande förslaget till lag om internering av förbrytare hemfallna åt dryckenskap gives domstolen befogenhet att välja mellan straffets tillämpande eller dess utbytande mot internering i alkoholistanstalt. Detta överensstämmer med det allmänna strävandet att vidga domstolens möjlighet att välja mellan förefintliga behandlingsmetoder.
Det ingår numera i den internationella straffrättsåskådningen att den obestämda domen är en nödvändig konsekvens av straffens individualiserande, på samma gång som en dylik dom anses vara ett av de verksammaste medlen till socialt försvar emot brott.
Den obestämda domen har också hos oss vunnit insteg, till en början mera maskerat, i formen av villkorlig frigivning, sedermera uttryckligt i de nya interneringslagarna och nu senast i förenämnda förslag rörande förbrytare hemfallna åt dryckenskap. Samma princip har upptagits i förslaget till vanartslag, d. v. s. ny lösdrivarlag, och ingår i gällande lag om behandling av alkoholister. Enahanda grunder tillämpas i fråga om unga brottslingar intagna i allmän uppfostringsanstalt och beträffande elever vid skyddshem.
Det torde ej kunna bestridas, att detta utvisar en tillväxande uppfattning även i vårt land om riktigheten av den ovan omtalade internationella åskådningen i avseende å den obestämda domens betydelse. Så mycket mera anmärkningsvärt är, att icke hitintills denna uppfattning fått göra sig direkt gällande i fråga om de ordinarie straffen. I denna punkt är vår strafflag alltjämt efterbliven, byggd på en tradition, mot vilken lagstiftaren vågat öppet bryta allenast i sidoom-
rådena, där nyheten icke så bjärt framträder och där utan genomgripande nyorganisationer varit möjligt att finna lämpliga redskap för den prövning, som måste föregå de på obestämd tid dömda individernas frigivande. Detta förhållande är icke det ringaste, som tvingar till ett krav på en allsidigare utbildning av de statens tjänare, som hava att behandla de straffrättsliga frågorna.
Ehuru i fråga om en obestämd dom rent principiellt vore rättast, att den domstol, som i saken dömt, också hade att pröva, huruvida det ådömda straffet vid en viss tidpunkt medfört avsett resultat eller bör ännu fortgå, torde praktiska svårigheter häremot yppa sig i allt för hög grad. Ty en sådan prövning skulle förutsätta, att domstolen varit i tillfälle att själv iakttaga den dömde under straffets avtjänande eller åtminstone kunde finna tid att närmare studera och nagelfara fängelsemyndigheternas utlåtanden angående de ifrågavarande personerna för var gång frågan om deras frigivande förelåge. Då under nuvarande domstolsorganisation omförmälta förutsättningar i regel torde saknas, lärer nödigt vara att låta prövningen ske i administrativ väg. Finnes det möjligt att upprätta en nämnd efter mönstret av nu anordnade interneringsnämnd för dessa frågors behandling och avgörande, skulle säkerligen detta bidraga till likhet i tillämpningen och på samma gång till trygghet. Men som den obestämda domen enligt nutida mening icke bör användas uteslutande för de grövsta brotten utan även för mindre vid förnyade återfall, skulle de, som drabbats av sådan dom, icke gärna kunna sammanföras till några få fängelser utan nödvändigtvis hållas fördelade på ett flertal, spridda över hela landet. Vid sådant förhållande torde svårligen frigivningsfrågorna, som måste stiga till synnerligen stort antal, kunna hänskjutas till en enda centralnämnd. Den mest praktiska lösningen lärer därför bliva att vid varje straffanstalt, där ifrågavarande brottslingar förvaras, inrätta en styrelse, som skall äga att förbereda och besluta fångarnas frigivning — på prov eller definitivt.
Men vare sig en gemensam nämnd eller en styrelse vid varje för det avsedda ändamålet anvisat fängelse skulle få saken om hand, fordras — likasåväl som om domstolen åtoge sig saken — att fängelsets befattningshavare både föreståndare
och andra äga tillräcklig utbildning och "bildning", tillräckligt förstånd om personer och tillräckligt allmänt omdöme för att kunna för den beslutande myndigheten framlägga fullt pålitliga och klara utlåtanden i alla de hänseenden, på vilka avgörandet måste grundas.
Det är dock icke allenast för nu berörda ändamål, som en ökad utbildning av fängelsernas tjänstemän är behövlig. Vid senaste straff- och penitentiärkongressen — i Prag sistlidna sommar — uttalades i en resolution, att alla dylika tjänstemän böra äga specialutbildning, de ledande tjänstemännen en sådan av hög vetenskaplig art.
Det visar sig alltså, på sätt här förut framhållits, att en moderniserad strafflag förutsätter en vidsträckt sakkunskap och en andlig kultur av högt mått hos alla dem, som hava att tillämpa lagen. Det är inte nog med kännedomen om lagparagrafer och tillämpningssätt, det fordras "personligt intresse för uppgiften, en rätlinig karaktär, kärlek till nästan, människokännedom och förmåga att behandla onormala individer från fysisk, intellektuell och moralisk synpunkt", för att tala med nämnda kongress.
Äro dessa förutsättningar tillfinnandes, kan en verkligt vidsynt, praktiskt verksam och på samma gång human strafflag åstadkommas. I avvaktan därpå synes ett fortgående såsom hittills på de partiella reformernas väg vara att förorda.
På sådan väg synes det i strafflagskommissionens förslag upptagna önskemålet om bötesstraffets omläggning kunna ernås i ändamål att underlätta betalningsmöjligheterna och bestämma bötesbeloppens storlek i förhållande till den felandes inkomster så att förvandlingsstraff må i vidaste mån kunna undvikas, ett vid de internationella överläggningarna ofta återkommande önskemål. Däremot lärer en mera ingripande omarbetning av vår strafflag erfordras för att tillmötesgå den allt mer framträdande åsikten, att korta frihetsstraff i vidsträcktaste mån måtte ersättas av bötesstraff, där icke villkorlig dom med övervakning eller ett direkt ställande under tillsyn eller dyl. kan finnas tillfyllestgörande.
Ett av de spörsmål, som ådragit sig allmännare uppmärksamhet, är frågan om lämpligheten att bibehålla de olika arter av frihetsstraff, som nu förekomma i lagstiftningarna, eller att utbyta dessa mot en enda straffart. Som vi veta
föreslår den svenska strafflagskommissionen en ny straffart, arrest, för icke äreröriga brott, samt behåller fängelse och straffarbete för andra förbrytelser. Vid första eftertanke måste man finna, att de sistnämnda båda straffarterna i själva verket sammanfalla i sättet för genomförandet. Ty fängelse, som avses även för sådana grövre brott, vilka anses icke betinga längre frihetsförlust än tre år, kan ju inte utformas mildare än straffarbetet, som icke får ådömas på kortare tid än fyra år. Det är nämligen icke utförbart att göra ett kortare straff tillräckligt effektivt gent emot en svår brottsling utan att använda samma metoder, som gent emot en ändå svårare förbrytare följas under en längre tids behandling. Detta skulle i fråga om de grövre brottslingarna leda till inhumanitet av samma art som i Italien innebäres i livstidsstraffet "ergastolo", därifrån alla goda makter oss bevare. Svårt nog kan vara att i utförandet skilja "arrest" från övriga straffarter, synnerligast om en differentiering samtidigt skall göras från internering såsom skyddsåtgärd. Det är ej mindre illa om strävandet efter olikhet mellan skilda straffarter tvingar till allt för stor efterlåtenhet i fråga om somliga än om det medför omänsklig hårdhet beträffande andra. Vid denna frågas behandling förbises allt för mycket olikheten mellan människors vanor och behov. Göres arresten till en lugn fristad med enkel men god kost, blir den lätt för lättjefulla, försoffade individer, utgående från de undre samhällslagren, ett sannskyldigt lyckorike med tillgång till tobak och bekvämlighet. Göres fängelse så strävt, som nu straffarbetet i verkligheten är, underkastas den, som utgår från bättre lottade samhällslager och gjort sig skyldig till ett obetydligare, men dock ärerörigt brott, ett i förhållande till brottet ojämförligt hårt lidande.
I betraktande av alla dessa omständigheter kan det vara väl värt att överväga, huruvida skillnaden mellan straffarterna bör upprätthållas och icke hellre en individualisering av straffmetoderna genomföras allt efter som den dömde individen visar sig för sin rättelse i behov av större eller mindre stränghet. Tanken kan till en början synas chockerande. Men beror icke detta till stor del på vårt innerst hysta känsloarv från vedergällningsteoriens dagar? Straffets mening är väl icke helt enkelt att i avskräckningssyfte tillfoga ett lidande,
utan att tillfoga just så stort mått av lidande, som ändamålet kräver. Och det kan ingen mänsklig domstol på förhand utmäta, än mindre någon lag förutsäga.
Följden av denna nyare åskådning måste bliva, att såsom redan tidigare här erinrats, lagen ger de allmänna direktiven utan att strängt binda domstolen i dess valfrihet; att domstolen i stora drag anvisar behandlingssättet och utsätter minsta tiden för frihetsförlusten — detta, för att gradera brottets svårhetsgrad; samt att de verkställande myndigheterna lämpa metoderna inom lagbestämda gränser efter individens personlighet. Här talas avsiktligt icke om "straff". Ty domstolens valfrihet bör, såsom jämväl här förut framhållits, icke vara inskränkt till straffen — vilket i händelse av en enda straffart och obestämd dom skulle betyda val emellan olika straffminima och möjligen maxima. Domstolen bör fritt kunna välja mellan straff, skyddsåtgärder, alkoholistvård, lösdrivarbehandling, uppfostringsåtgärd, övervakning, ortsförbud o. s. v.
Såsom redan sagts förutsätter emellertid detta en helt ny inställning av domarens blick på straffproblemet under ledning av en vidgad erfarenhet och människokännedom; och skola de på förhand upplinjerade gränserna inom straffområdet kunna bortfalla, måste de, som få straffverkställigheten om hand, äga ungefär samma egenskaper som, den moderna straffdomaren, samma vetenskapliga utbildning, samma insikter i kallets praktiska delar. Domstolen, som i saken dömt, borde själv eller genom sina betrodda organ äga möjlighet att utöva kontroll över det sätt, varpå dess intentioner under behandlingen följas.
En konsekvens av en sådan omläggning kan med rätta tänkas bliva, att domstolen får befogenhet att ändra sin ursprungliga bestämmelse rörande reaktionsmedlet, så att exempelvis ett påbegynt straff på grund av nytt förordnande av domstolen utbytes mot internering eller alkoholistvård. Det kan ock tänkas, att administrativ myndighet erhåller sådan befogenhet. Ett beslut, som visar sig ha varit mindre ändamålsenligt, bör icke rimligtvis på grund av ett formalistiskt åskådningssätt hindra försök med annan behandling, som på grund av ytterligare studium och ökad erfarenhet ifråga om brottslingen anses förmånligare för målets vinnande. Den nu berörda frågan har varit under övervägande under för-
beredelserna för ovannämnda kongress i Prag och var vid första läsningen upptagen bland de spörsmål, som borde föreläggas kongressen. Frågan uteslöts emellertid vid andra läsningen såsom för närvarande allt för avancerad.
Beträffande verkställigheten samlar sig på vissa håll intresset omkring cellstraffets vara eller icke vara. Så gott först som sist kan i detta stycke sägas, att en stark omsvängning ägt rum. Det var en tid, då allmänt ansågs här i Europa, att enrumsstraffet var det tecken, varunder all straffreform borde framgå. Den tiden är nära nog förbi, för såvitt det gäller straff av längre varaktighet. I fråga om dem föredrages i regel en progressiv behandling av fången i gemenskap med andra fångar, dock med befogenhet för fängelseledningen att i början av strafftiden anlita enrumsvistelse jämväl under dagsarbetet. I varje fall böra fångarna nattetid hållas åtskilda i egna rum. Beträffande rannsakningsfångarna anses givetvis enrumsvistelse böra bibehållas, likaså, under förutsättning av sorgfällig läkarobservation, för fångar dömda till kortvariga straff.
Dessa riktlinjer överensstämma väsentligen med de i vårt land i praktiken följda. Vår verkställighetslag är nämligen med avsikt så avfattad, att fängelseförvaltningen i samråd med läkaren kan reglera tiden för enrumsvistelsen i enlighet med vad lämpligast är. Önskvärt vore dock att numera, på sätt redan vid verkställighetslagens utarbetande ansågs böra ske i framtiden efter ytterligare vunnen erfarenhet, enrumstiden inskränkes under vad nu formellt finnes bestämt. I England, ett av de få länder, där ensamceller stå till förfogande för alla fångar, som undergå straff, har man tagit steget fullt ut och använder huvudsakligen dessa celler endast såsom bostadsrum för fångarna, vilka under hela strafftiden utom ett par veckor i början få arbeta i gemensamhet. Rannsakningsfångarna hållas i nämnda land liksom här alltid i enrum.
Såsom ett viktigt önskemål framhålles i de sakkunniga kretsarna, att intet frihetsstraff må omedelbart övergå i fullständig frihet utan alltid en övergångstid inträda, detta oberoende av villkorlig frigivning. Strafflagskommissionen vill i vår lag införa en i sådan riktning verkande s. k. villkorlig utskrivning, men endast vid arrest på minst fyra år eller vid lika
lång tids straffarbete. Förslaget var på sin tid framsynt; men utvecklingen i åsikter har gått detsamma förbi.
I detta sammanhang torde böra nämnas, att i fråga om den villkorliga frigivningen utbildat sig en allmän åsikt, att fången icke bör garanteras sådan, för den händelse han iakttager givna ordningsföreskrifter, men att han bör äga sig tillförsäkrat, att få frågan om sin villkorliga frigivning underkastad vederbörlig prövning inom den för sådan förmån lagstadgade minimitiden.
Före avslutandet av denna kortfattade översikt, som endast berört vissa huvudpunkter, torde böra erinras om strävandena att även på det straffrättsliga området åstadkomma en internationalisering av grundprinciperna. Man anser, att därigenom ett samarbete för rättsskyddet de olika länderna emellan skulle underlättas, på samma gång som kriminalvetenskapen skulle på skilda håll få ett gemensamt underlag. Härtill skulle i hög grad bidraga den kriminalstatistik, som efter ett sådant unifierande kunde upprättas i jämförbara siffror, något som hittills fåfängt eftersträvats under förhållanden, som i de skilda länderna äro allt för olika. Benämningarna på brotten täcka icke varandra, än mindre hava straff med lika benämning samma innebörd i olika länder.
Även anses av vikt att åstadkomma internationellt samarbete i avseende å övervakande av personer, som frigivits men ställts under tillsyn, över villkorligt dömda m. fl. Hjälpverksamheten bör ordnas på ett sätt, som icke är helt bundet inom det egna landets gränser.
Vi i vårt land ha länge levat i en viss känsla av isolering och inrättat oss därefter. Numera har vårt folk trätt i allt livligare förbindelse med andra, och detta bör föranleda oss att även i vår straffrättsliga lagstiftning och inom därmed samhöriga områden mera än tillförne taga i betraktande vår samhörighet med andra folk, av vilka vi dock i mycket äro beroende.
Vad nu anförts om nyare strävanden inom straffrätten berör i huvudsak allenast det materiella innehållet av en sådan lagstiftning, de medel, som anses lämpligen böra användas för vinnande av strafflagens syfte, och de därför behövliga organisationerna. Uppställandet av olika brottsarter, avvägandet av deras svårighetsgrad inbördes, det logiska och
tekniska utformandet av straffbestämmelserna, allt sådant är förbehållet vetenskapen, som i sitt ljus har att granska och sovra, upptaga eller förkasta. Vetenskapsmannen har själv icke alltid tillfälle att i första hand inhämta den praktiska erfarenheten. Det har därför synts av någon betydelse att erinra om de rön, som gjorts ute på de skilda arbetsfälten där teorierna tillämpas.