HJALMAR KARLGREN. Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet. Akad. avh. Göteborg 1929. Elanders Boktr. A.-B. XIII + 288 s. Kr. 10.00.
Denna vid Stockholms Högskola ventilerade doktorsavhandling är inte, som man kanske kunde befara, en dubblyr av KARL OLIVECRONAS 1928 publicerade Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt. Medan Olivecrona i huvudsak begränsat sig till en kritik av de oriktiga eller rent av mystiska föreställ-
ningar, som enligt hans mening ligga bakom begreppet juridisk person, har KARLGREN satt sig före uppgiften att undersöka, vilka rättsliga realiteter man faktiskt åsyftar med begreppet, om begreppet överhuvud är systematiskt riktigt och lämpligt, hur det i jakande fall bör närmare preciseras, vilka samfälligheter som falla in under det sålunda bestämda begreppet samt vilka likheter och olikheter som föreligga mellan olika slag av juridiska personer inbördes samt mellan juridiska personer å ena och samfälligheter utan rättspersonlighet å andra sidan.
Det är inte bara de båda författarnas uppgifter, som äro olika. Hela deras inställning, deras utgångspunkter och metoder äro vitt skilda. I de båda avhandlingarna träda en till mötes två författare med begåvning och temperament olika som eld och vatten. Hos Olivecrona beundrar man stringensen och klarheten i tankegång och uttryckssätt. Hos Karlgren däremot frapperar rikedomen av material och synpunkter. Han har med sina omfattande kunskaper, sin kombinationsförmåga, sin fantasi rika anlag för en positivt skapande rättsvetenskap. Men hans intellekt är inte bara rörligt, det är oroligt. Som en snabb strålkastare spelar det över ett vimmel av fakta, problem och teorier. Ibland få dessa en ny belysning, ibland visas nya vägar. Men ibland blir det blott otillräckliga och osammanhängande glimtar, mer förvirrande än klargörande.
Exempel härpå erbjuder redan det kapitel om begreppen rättighet och förpliktelse, som förf. låtit gå före sin egentliga undersökning om den juridiska personligheten och därmed sammanhängande frågor. Och även vid förf:s behandling av den centrala frågan, vilka rättsliga realiteter som ligga till grund för begreppet juridisk person, saknar man i vissa avseenden de lugna och klara linjerna.
På ett enligt vad jag kan finna mycket förtjänstfullt sätt behandlar förf. innebörden och verkan av de rättsregler, som konstituera den juridiska personligheten i olika fall. Men ehuru förf. starkt hävdar juridiskpersonbegreppets systematiska värde har han inte kunnat sammanfatta sina resultat till ett enhetligt juridiskpersonbegrepp. I det särskilda kapitel — det fjärde — som förf. ägnar åt frågan om innebörden av begreppet, finner han (s. 58 f.) den grundläggande realiteten i en samfällighets rättspersonlighet vara den, att delägarna inte var för sig utan endast i förening stå i den rättsliga relation, som åsyftas med rättighets- och förpliktelsebegreppen: endast i förening kunna de utöva den rättsliga sanktionsmakten, utgöra subjekt för rättsliga förfoganden etc. På andra ställen än i fjärde kapitlet finner emellertid förf. att detta kriterium inte duger i alla fall, såsom i fråga om s. k. enmansbolag och stiftelser, utan att man stundom måste fästa sig vid om det föreligger en särskild förmögenhet, utsöndrad från delägarnas privatförmögenheter. På s. 279 säger förf., att i jämförelsevis sällsynta fall den juridiska personligheten icke är uttryck för att ett särskilt subjekt för rättigheter är förhanden utan för att samma individer äro bärare av flera förmögenheter. På s. 142 anser han huvudvikten ligga på att det finns
en särskild förmögenhet. I andra sammanhang sägs att den särskilda förmögenheten är det avgörande (s. 264), att den alltid måste föreligga vid en juridisk person (s. 94, 96).
Anledningen till den uppenbarligen otillfredsställande utformningen av begreppet juridisk person är väl den att förf. ställer i samma plan existensen av en särskild förmögenhet och ett av sätten för en sådan förmögenhets uppkomst. Resultatet av förf:s undersökning borde, efter vad jag kan förstå, ha formulerats så, att juridisk personlighet föreligger i och med en särskild förmögenhet; hur denna förmögenhet i olika fall (samfälligheter, enmansbolag, stiftelser) uppkommer är en annan fråga, till vars besvarande förf. lämnat utmärkta bidrag.
Den bristande klarheten i juridiskpersonbegreppets utformning torde ha bidragit till att förf:s framställning på vissa punkter blivit dunkel eller felaktig. Som exempel på det förra kan tjäna hans uttalanden om enmansbolag (resp. olika bolag med samma delägare) sid. 129 f. I fråga om sådana bolag kan man, säger förf., inte som eljest tala om att en särskild "bärare" av rättigheter är förhanden, utan det ligger en fiktion i att säga, att rättsordningen "betraktar" eller "behandlar" ifrågavarande bolag såsom en särskild person. Det är oriktigt att här tala om en fiktion, såvida man inte menar, att "person" betyder detsamma som människa. Naturligtvis kan man göra det, men då är den juridiska personen alltid en fiktion. Det menar emellertid inte förf. Han betonar tvärtom energiskt, att rättssubjektiviteten — både enskilda individers och samfälligheters etc. — icke är en fiktion utan en abstraktion ur gällande rättsregler (se särsk. s. 9) samt att det naturligen inte är riktigt att ställa personbegreppet inom rättsvetenskapen i ett slags beroende av samma begrepp inom andra vetenskapsgrenar (s. 9 not 1).
En annan punkt, där förf. synes ha genom att utgå från ett otillräckligt fixerat juridiskpersonbegrepp råkat på irrvägar, är hans framställning om det interna förhållandet mellan en juridisk person och dess delägare (s. 247 ff.). Förf:s resonemang i denna fråga äro mycket svårfattliga; måhända gör min kritik här nedan icke full rättvisa åt hans verkliga mening.
Förf. angriper den gängse åsikten, att en juridisk person kan såsom särskilt rättssubjekt vara berättigad och förpliktad gentemot en delägare likaväl som mot en tredje man, en åsikt som förf. (s. 247) finner lika ofattbar som ofruktbar. Förf. anser det nämligen orimligt, att en person skulle kunna stå i rättsförhållande till en samfällighet, vari han själv är medlem, enär det skulle betyda att han hade sig själv till motpart.
Det ligger alltid en viss tjusning för en ung författare i att dra sitt svärd mot "den härskande läran" likt en Sankt Göran mot draken. Men förf. hade nog i detta fall bort vara litet försiktigare. Det är ju inte gällande rättsregler han vill ändra, blott deras begreppsliga sammanfattning. Och utan tvivel är det nu så, att rättsreglerna i enlighet med den härskande åsikten faktiskt äro utformade med tanke
på att en juridisk person, exempelvis ett aktiebolag, skall kunna ha rättigheter och skyldigheter gentemot sina delägare,1 och den systematiska begreppsbildningen har inte annat att göra än att rätta sig därefter.2 Att det för förf. framstår såsom orimligt torde, som jag antytt, bero på att han skjutit i förgrunden ett av de sätt, varpå den juridiska personligheten konstitueras. Det kanske kan vara svårfattligt, att X kan stå i motsatsförhållande till den juridiska person, som konstitueras just genom att X själv i förening med de andra delägarna måste göra gällande dess rättigheter och drabbas av mot den riktade förfoganden etc. Men det är inte alls något orimligt eller svårfattligt, att X kan stå i motsatsförhållande till ett aktiebolag, som är bärare av en särskild bolagsförmögenhet, även om X själv skulle vara aktieägare i bolaget. Genom gällande rättsregler skapas just en särskild bolagsförmögenhet och därmed ett motsatsförhållande till de enskilda delägarna såsom bärare av sina privatförmögenheter. Med detta motsatsförhållande äro f. ö. förbundna några av associationsrättens intressantaste frågor, vilka förf. med sin syn på saken nu inte kommit att tillräckligt beakta och utreda.
Det har icke undgått förf., att hans åsikt i vissa fall leder till orimliga och med positiv rätt oförenliga slutsatser. Men dessa söker han komma ifrån genom följande resonemang. För det fall att bolaget företrädes av organ, säger han s. 251, blir det en viss intern enhetlighet, som föranleder att några andelsrättigheter och andelsförpliktelser inte synas föreligga utan att alltså delägarens rättigheter och skyldigheter framträda såsom enhetliga, riktade mot bolaget såsom sådant. Men, säger förf., i själva verket är det dock inte så, att delägaren träder i motsättning till samtliga delägare, sig själv inbegripen, d. v. s. den juridiska personen, utan blott till en representant för dem alla. Att delägaren har enhetliga rättigheter och skyldigheter, alltså ej blott andelsrättigheter och andelsskyldigheter i förhållande till de övriga delägarna, skulle sålunda, menar förf., helt enkelt bero på organets sysslomannaskap. "Det ligger ingenting orimligt däruti att en person är enligt sitt åtagande förpliktad att låta vissa tillgångar, vartill han är ägare, förvaltas av en sin syssloman och att han förty kan åläggas att tillhandahålla sysslomannen tillgångarna."
Detta resonemang är obegripligt. Om huvudmannen kan åläggas att utge egendom till sin egen syssloman, så beror det på att sysslomannen har ett eget intresse därav, att han m. a. o. själv är intressent. Han för ju då talan i eget namn och kan naturligtvis inte stämma huvudmannen i dennes namn. Det är alltså inte i sin
egenskap av företrädare han för talan mot huvudmannen. En bolagsstyrelse åter, som kräver en prestation av en delägare, handlar ju för bolagets räkning och i bolagets namn, d. v. s. såsom representant för bolaget. Skall man något så när hålla sig till hävdvunna rättsbegrepp, kan man därför inte komma ifrån, att förpliktelserna här bestå inte mot styrelsen utan mot bolaget. Det förefaller, som om förf:s tankegång vore inspirerad av BINDER (Das Problem der juristischen Persönlichkeit, 1907). Denne säger också, att rättigheter och skyldigheter inte kunna bestå mellan en juridiskperson och dess delägare. Men, säger Binder (s. 113), detta hindrar inte, att en delägares rättighet kan göras gällande mot styrelsen. Så långt föreligger alltså överensstämmelse mellan Binder och Karlgren. Men det är väl att märka, att Binder anser styrelsen härvid företräda endast de övriga delägarna. I och med det blir tankegången konsekvent och begriplig — den har blott det felet, att den knappast är förenlig med positiv rätt, åtminstone inte med svensk rätt. Antar man, som förf. också gör och det säkerligen med rätta, att styrelsen enligt gällande rätt endast kan representera bolaget och ej utan vidare är behörig att företräda vissa delägare, så förlorar förf:s resonemang varje mening.
Avhandlingens tyngdpunkt ligger utan tvivel i de partier, där förf. behandlar ett stort antal samfälligheter av olika slag — vanliga samäganderättsförhållanden, enkla bolag, i speciallagstiftning reglerade samfälligheter såsom partrederier, bysamfälligheter m. m. — för att klargöra, om de äro att hänföra till juridiska personer eller om de eljest förete någon likhet med de juridiska personerna. På ett intressant sätt visar förf., hur även andra samfälligheter än sådana, som falla in under juridiskpersonbegreppet, ha en i vissa avseenden från delägarnas privatförmögenheter särskild förmögenhet. Förf. ådagalägger i denna del av sin undersökning skarpsinne och lyhördhet för det praktiska livets krav och utvecklingstendenser. Ibland skulle man nog även här önska en utförligare och klarare motivering för förf:s åsikter. Att man här och var kan stanna för en annan mening än förf:s är helt naturligt; många av de svåra frågor han behandlar låta sig icke besvaras genom deduktioner ur erkända rättssatser utan måste bedömas ur mer eller mindre subjektiva ändamålsenlighetssynpunkter. Jag kan, av hänsyn till utrymmet, blott beröra en enda fråga. På s. 221 ff. diskuterar förf. det oregistrerade aktiebolagets rättsställning på grund av AL § 22. Enligt förf:s mening innebär detta lagrum, att aktiebolaget kan förvärva rättigheter ej såsom en juridisk person men väl som en samfällighet, karakteriserad av vad han kallar egendomsgemenskap och intern kontinuitet. Detta betyder, kort uttryckt, att bolaget kan förvärva tillgångar, som äro avskilda från delägarnas privata förmögenheter men trots detta icke svara för några samfällda förpliktelser. "Lagen drar försorg om att de ifrågavarande tillgångarna skola t. v. intill dess registrering skett vara relativt oåtkomliga för alla borgenärer."
Denna mening är nog mycket diskutabel.
Vad först beträffar förf:s sats, att det oregistrerade bolagets tillgångar icke häfta för några förpliktelser, så måste den vidkännas vissa modifikationer. Styrelsen är ju enligt § 22 berättigad att föra talan om utfående av tecknat aktiebelopp. Vid en sådan talan måste väl styrelsen uppträda såsom organ för bolaget, så att detta är part i processen och därför också svarar för ev. rättegångskostnader. Även andra kostnader i samband med indrivningen av aktiebeloppen (advokatarvode etc.) torde drabba bolagstillgångarna. F. ö. är väl också bolaget med sina tillgångar ansvarigt för förpliktelser gentemot styrelseledamöterna såsom bolagets sysslomän. Det oregistrerade bolaget torde därför böra betecknas såsom juridisk person ehuru med begränsad rättssubjektivitet.
I fråga om vilka tillgångar som kunna tillkomma det oregistrerade aktiebolaget, vill inte förf. stanna vid tecknade aktiebelopp utan medräknar också rättigheter på grund av avtal i allmänhet, ingångna på aktiebolagets vägnar. I regel lägger ju bestämmelsen i AL § 22 hinder i vägen för dylika avtals giltighet, men i två fall kan enligt förf. (s. 228) det oregistrerade bolaget dock bli berättigat genom avtalet. Det första fallet är det att bolaget genom avtal med tredje man förvärvar pengar eller annan fungibel egendom, som sammanblandas med bolagets övriga egendom (inbetalta aktiebelopp). Det andra fallet är det att tredje man icke begagnar sin rätt enligt AL § 22 att frånträda avtalet utan står fast därvid och gör gällande den personliga ansvarigheten för den eller dem, som ingått avtalet å bolagets vägnar.
Vad angår det första fallet så är att märka, att bolagets rätt till den sammanblandade egendomen icke beror på avtalet med tredje man. Även om pengarna etc. stulits, så övergå de i bolagets ägo i och med sammanblandningen. Det är alltså blott en fråga om rättsverkningarna av sammanblandningen, och det finns väl intet skäl att avvika från vanliga regler därom, enligt vilka bolaget skulle bli ägare med skyldighet att ersätta den, som genom sammanblandningen förlorat sin egendom. Förf. har sålunda enligt min mening rätt i att de sammanblandade tillgångarna bli bolagets egendom men orätt i sin åsikt, att de icke kunna belastas med någon förpliktelse.
I det andra fallet kan jag icke alls ansluta mig till förf. Både lagens ord och dess tillkomsthistoria 1 tala mot att bolaget skulle
genom avtal i allmänhet kunna förvärva från aktieägarnas privatförmögenheter avsöndrade tillgångar. Det vore väl också föga rimligt, om tillgångarna på dylikt sätt skulle undandragas alla borgenärer. Naturligare förefaller att de, som ingå avtalet, bli berättigade liksom de bli förpliktade gent emot tredje man. Det är alldeles riktigt som förf. s. 230 framhåller, att en sådan regel skulle leda till praktiskt stötande resultat, när det gäller avtal varigenom styrelsen i annan valuta placerar genom aktieteckning erhållna medel. Men man bör säkerligen icke tveka att utsträcka undantagsregeln i § 22 så, att styrelsen inte blott äger föra talan om utfående av tecknat aktiebelopp utan också kan med för bolaget förpliktande och berättigande verkan sluta därmed nära sammanhängande avtal, såsom angående beloppets placering i bank e. d. Jfr OLIVECRONA a. a. s. 136 f. Frågan var gränsen skall dragas måste här lämnas därhän. I den mån svårigheter därvid uppstå, är lagens formulering skuld därtill. Så till vida vill jag alltså ge Olivecrona rätt när han klagar på § 22, ehuru jag är ense med Karlgren i att det inte behöver vara någon logisk motsägelse att tillerkänna det oregistrerade aktiebolaget rättskapacitet endast i vissa avseenden.
För sin stilistiska talang förtjänar förf. en eloge. En icke alltid så lättfattlig och icke alltid alldeles konsekvent terminologi vållar dock läsaren olägenhet.
Om också vissa av de anmärkningar, som i det föregående framställts och på ett par punkter exemplifierats, måste tillerkännas en avsevärd tyngd, så ligger det likväl något imponerande över verket i dess helhet. Den självständiga behandlingen av det väldiga och svårarbetade stoffet vittnar om en aktningsbjudande andlig vingbredd hos förf. Hans vingar komma att bära högt, när de vunnit litet mera styrsel och balans.
Håkan Nial.