NÅGRA ORD ANGÅENDE TOLKNINGEN AV UTTRYCKET "BEDRAGER SIG TILL GODS ELLER PENNINGAR" I STR.L. KAP. 22 § 1.
AV
PROFESSOR NILS STJERNBERG.
1864 års strafflag har ifråga om det förmögenhetsrättsliga bedrägeriet icke uppställt någon brottsdefinition av den enhetlighet eller pregnans, som vissa andra samtida strafflagar eftersträvat. Den nöjer sig med en brottsbeskrivning av den innebörd, att man genom ett visst slags förfarande, vilket den närmare bestämmer dels genom vissa exemplifikationer dels genom den allmännare beteckningen »svikligt», skall ha »bedragit sig till gods eller penningar», eller »förlust därav annan tillskyndat». Emellertid förutsätter lagen tydligen genom uttrycken: »svikligt» och »bedrager» — liksom t. ex. förhållandet är ifråga om ordet »stjäl» i 20: 1 — vissa bestämda egenskaper hos de handlingar, som skola beläggas med straff, för vilkas utrönande man emellertid i detta fall, då någon allmän straffbestämmelse för förmögenhetsrättsligt bedrägeri icke tidigare i svensk rätt förefunnits, ej kan, såsom fallet är i fråga om tjuvnadsbrottet, i någon större utsträckning stödja sig på äldre lagstiftning och rättspraxis. Fastmera får lagen därmed anses ha velat i viss mån anknyta till en inom lagstiftning och doktrin i allmänhet förefintlig uppfattning om förevarande brottsbegrepps natur. Inom lagstiftningen förefinnes emellertid icke ens i nutiden något enhetligt dylikt brottsbegrepp. Tvärtom förete de trenne huvudtyperna å området, den engelska, den franska och den tyska rättens, väsentliga avvikelser från varandra i avseende å det allmänna bedrägeribrottets omfattning. Och då det för en analys av den svenska rättens bedrägeribrott är av ett visst värde att äga
kännedom om dessa huvudtyper, må här i korthet erinras om dessas innebörd.
Enligt engelsk rätt (Larceny Act 1916, som ifråga om förevarande stadganden i huvudsak överensstämmer med den förut gällande äldre Larceny Act av 1861) föreligger bedrägeri (false pretence), då någon »by any false pretence obtains from any other person any chattel, money or valuable security with intent to defraud». Vad med »valuable security» skall förstås, har i lagen noggrannt angivits. Enligt fransk rätt (code pénal art. 405) föreligger bedrägeri (escroquerie), då någon, »soit en faisant usage de faux noms ou de fausses qualités, soit en employant des manoeuvres frauduleuses pour persuader l'existence de fausses entreprises, d'un pouvoir ou d'un crédit imaginaire ou pour faire naître l'éspérance ou la crainte d'un succès, d'un accident ou de tout autre événement chimérique, se sera fait remettre ou delivrer — — — des fonds, des meubles ou des obligations, dispositions, billets, promesses, quittances ou décharges, et aura par un de ces moyens escroqué — — la totalité ou partie de la fortune d'autrui». Enligt den franska rättens allmänna bedrägeriparagraf är det endast vissa i lagen angivna metoder för villfarelsers frambringande, som kunna medföra bedrägeristraff. Enligt såväl den franska som den engelska rättens allmänna bedrägeribestämmelser förutsättes dessutom för bedrägeriansvar ett framkallande av vissa bestämda förmögenhetsdispositioner av annan. Ingen av dessa inskränkningar förekommer i den tyska rättens allmänna bedrägeriparagraf (Strafgesetzbuch § 263), enligt vilken straffbart bedrägeri föreligger, då någon »in der Absicht, sich oder einem Dritten einen rechtswidrigen Vermögensvorteil zu verschaffen, das Vermögen eines Anderen dadurch beschädigt, dass er durch Vorspiegelung falscher oder durch Entstellung oder Unterdrückung wahrer Tatsachen einen Irrtum erregt oder underhält».
Samtliga dessa huvudtyper innefatta dock en anslutning till en allmän grunduppfattning av bedrägeribrottets natur, som redan vid den tid, då strafflagen tillkom, förefanns utbildad inom doktrinen, och till vilken även de nyare strafflagarne i huvudsak ha anslutit sig. Enligt denna består det för bedrägeribrottet karakteristiska kännetecknet främst däri, att man genom att framkalla eller underhålla en villfarelse förleder (eller söker förleda) någon annan till en åtgärd, som innefattar
ett menligt intrång i annans intressen. Till detta allmänna kännetecken på bedrägeribrottet får ock vår lag genom de ovan nämnda uttrycken: »svikligt förfarande» samt »bedrager sig till etc.» anses ha i huvudsak anslutit sig. Lagens förarbeten bestyrka detta. Den äldre Lagkommittén rörde sig ännu i sina motiv1 med ett i äldre lagstiftning2 och doktrin förefintligt, synnerligen allmänt hållet bedrägeribegrepp, enligt vilket »varje gärning, därigenom man medelst falsk uppgift eller sannings döljande kränker annans rätt eller sådan kränkning åsyftar» var att anse såsom bedrägeri, och av vilket brott t. ex. konkursgäldenärs bedrägeri mot borgenärer blott uppfattades såsom ett specialfall; se L.K:s motiv s. 78—79. Av detta uppfattningssätt återfinnas ock ännu vissa spår i vår strafflag 3. I enlighet med detta uppfattningssätt avhandlade ock L.K. under den enhetliga rubriken »bedrägeri» även de övriga oredlighetsbrott, som numera återfinnas i strafflagens 22 kap. Men vid behandlingen av den K. Prop. till 1856—57 års riksdag, som föranledde tillkomsten av 1858 års förordning om förfalskning, bedrägeri och annan oredlighet, anslöt sig däremot Lagutskottet i huvudsak till ovannämnda moderna uppfattning av bedrägeribrottets natur och sammanförde till en särskild grupp de straffbestämmelser (i huvudsak motsvarande nuv. 22:1—9 i deras ursprungliga lydelse), vilka kunde sägas äga de ovan sagda kännetecknen 4. Bedrägeribrottets kännetecken angåvos därvid av L.U. sålunda: »Att genom svikliga medel eller sanningens vanställande förleda annan till något, som innebär en kränkning av hans rätt, är — — — brottets egentliga karaktär». I överensstämmelse härmed ändrades ock den gemensamma rubriken i förutnämnda 1858 års K.F. på sådant sätt, att därav, liksom av 22 kap:s nuvarande rubrik, skulle framgå, att bedrägeribrottet är ett från andra oredlighetsbrott artskilt brott med särskilda för detsamma karakteristiska kännetecken 5.
Något som helst tvivelsmål kan ej heller hos oss anses råda
därom att det för straffs inträde enligt 22: 1 är erforderligt, att det av lagen angivna, för brottet karakteristiska förmögenhetsresultat — att gärningsmannen bedragit sig till gods eller penningar eller förlust därav annan tillskyndat — skall hava åstadkommits genom något förfarande av den missledde.
Tvivelsamt är däremot, huru lagens nyssnämnda beskrivning på detta förmögenhetsresultat är att uppfatta.
Det ofördelaktiga läge, som genom den missleddes handling uppstått, skall enligt lagens ord kunna hänföras under ett av tvänne alternativ. Antingen skall den, som bibragt villfarelsen, ha »bedragit sig till gods eller penningar» eller ock skall annan ha »tillskyndats förlust därav». Att det här verkligen är fråga om tvänne skilda alternativ, och att man icke har rätt att läsa lagens ord såsom om det stode: »och förlust därav annan tillskyndar», torde nämligen få anses fullt tydligt.
Det första alternativet består alltså enligt lagen däri, att den, som misslett annan, kan sägas ha genom den missleddes handling »bedragit sig till gods eller penningar». För tolkningen av detta uttryck gäller det först att fastställa, vad härvid förstås med uttrycket »gods eller penningar». I strafflagens 20 kap. förekommer detta uttryck såsom en sammanfattande beteckning för de objekt, som kunna vara föremål för tjuvnad; och det finns därför a priori anledning antaga, att uttrycket även i förevarande lagrum äger en dylik innebörd. De föremål, som den missledande enligt detta alternativ skall ha »bedragit sig till», skulle då utgöras av »annan person tillhöriga lösa saker av penningevärde» med den innebörd, i vilken nämnda uttryck tages ifråga om tjuvnadsbrottet. Det har emellertid gjorts gällande, att nämnda ord icke ens i tjuvnadskapitlet avse att vara någon specifik beteckning för tjuvnadsobjekten såsom sådana, utan blott äro att anse såsom en generell beteckning för förmögenhetsvärden i allmänhet (»penningar eller penningars värde»), samt att tjuvnadsobjektets egenskaper i övrigt äro att härleda ur tjuvnadshandlingens beskaffenhet, dess betecknande såsom ett »stjälande» 1. Mot en sådan tydning kan emellertid anmärkas, att den knappast låter sig förena med strafflagens
terminologi i övrigt. Vid sådana förmögenhetsbrott, varest även andra förmögenhetsvärden avses än tjuvnadsobjekt, använder nämligen strafflagen andra uttryck; så t. ex. i 19: 20 (»egendom, fast eller lös») samt i 23 kap. (»egendom»). Mot en sådan tydning talar ock ett hänsynstagande till lagens förarbeten. Dessa utvisa nämligen att den ifrågavarande särskilda terminologien så väl ifråga om tjuvnadsbrottets objekt, som i förevarande stadgande i 22: 1, är av lagstiftaren avsiktligt åstadkommen. Medan nämligen de äldre lagförslagen i båda dessa fall använde uttrycken »penningar eller annan egendom» blev detta uttryck i 1855 års stöldförordning i enlighet med 1853 — 54 års L.U:s förslag ersatt med det nuvarande, från den äldre rätten hämtade med den motiveringen, att lagutskottet »ej funnit rådligt, att förändra de ord, varmed vår lag hittills betecknat brottet och genom vilken beteckning det uppfattats» 1. Och sistnämnda uttryck infördes sedermera även, i strid med vad i K. Prop. föreslagits, på yrkande av 1856—57 års L.U. i den allmänna bedrägeriparagrafen i 1858 års K.F 2. Det nu anförda torde ådagalägga, att den i strafflagen använda beteckningen »gods eller penningar» för tjuvnadsbrottets objekt av lagstiftaren tillagts väsentlig betydelse för tjuvnadsbrottets avgränsning från andra brott, samt att lagstiftaren avsiktligt betjänat sig av samma terminologi vid karakteriseringen av den typ av bedrägeri, som med förevarande alternativ åsyftas. Lagens stadgande enligt förevarande alternativ torde sålunda böra så uppfattas, att gärningsmannen skall ha »bedragit sig till» ett föremål, som är av beskaffenhet att ha kunnat vara objekt för tjuvnad. Mot en dylik tolkning kan ej invändas, att den skulle ha inneburit ett egendomligt ståndpunkttagande för den svenska rättens del utan motsvarighet i annan, vare sig samtida eller modern främmande rätt. En dylik parallelism mellan tjuvnads- och bedrägeribrottet förefanns nämligen redan vid tiden för ifrågavarande stadgandens tillkomst inom ett stort främmande rättsområde, nämligen den engelska rättens. Och det är knappast troligt, att nämnda förhållande varit för dåtidens svenska lagstiftare okänt 3. Enligt den äldre parlamentslagstiftning ang.
tillägnelsebrotten, som tidigast sammanfattades genom en parlamentsakt av år 1827, hade där just en dylik parallelism etablerats. Och en sådan består alltjämt i engelsk rätt, i det att alltifrån tillkomsten av Larceny act av 1861 såsom objekt för tjuvnadsbrott (larceny) i lagen angivits »any chattel, money or valuable security», samt det allmänna bedrägeribrottet (false pretence) karakteriserats såsom »obtaining by any false pretence from any other person of any chattel, money or valuable security» 1.
Men är den nu givna tolkningen av uttrycket »gods eller penningar» riktig, så återstår att avgöra, vilken innebörden av uttrycket »bedrager sig till» kan anses vara. Först och främst är då att framhålla, att, därest med uttrycket »gods eller penningar» allenast avses föremål av beskaffenhet att ha kunnat utgöra tjuvnadsobjekt, i uttrycket »bedraga sig till» bör anses inneligga ett krav på, att den missledande fått sig inrymd besittningen till föremålet ifråga. Även om äganderätten till ett dylikt objekt, särskilt vid tiden för nämnda stadgandes tillkomst, kunde anses övergå redan genom ett blott avtal, lärer det dock om en svikligen framkallad dylik överlåtelse svårligen kunna utsägas, att vederbörande »bedragit sig till» saken i fråga, förrän den även överlämnats i hans besittning. Det intrång i annans förmögenhetsintressen, som kan anses åstadkommet redan genom ett svikligt förledande att ingå ett dylikt avtal, kunde ock, i betraktande av rättsreglerna angående rättshandlingars ogiltighet, synas alltför obetydligt för att påkalla straffrättslig repression. I allt fall synes tolkningsregeln in dubio mitius böra påkalla nu nämnda tydning. Att besittningsöverlämnandet icke alltid står i omedelbart samband med den genom det svikliga förfarandet framkallade överlåtelsen, kan därvid ej anses utgöra någon grund att utesluta bedrägeriansvarets inträde 2.
Även inom nu nämnda ram äro emellertid flera tydningar möjliga. Det kunde tänkas, att med uttrycket ifråga, i likhet med
vad förhållandet är i engelsk rätt, avsåges blott sådana fall, då den genom det svikligt förfarande framkallade åtgärden innebär överlåtelse av äganderätt till dylika ting; men det kan ock tänkas, att därmed avses alla de fall, då man i tillägnelseuppsåt genom ett svikligt förfarande fått åt sig inrymd besittningen av en dylik sak. En begränsning av uttryckets innebörd på förstnämnda sätt skulle bl. a. kunna tänkas innebära, att, därest det genom det svikliga förfarandet framkallade resultatet väl innefattat ett inrymmande av besittningen till objektet ifråga, men icke tillika inneburit en dylik överlåtelse, det senare tillägnandet av objektet, med hänsyn till det föregående obehöriga besittningsförvärvet, skulle vara att bestraffa såsom tjuvnad. En dylik uppfattning är sedan gammalt härskande i den engelska rätten. Om en person svikligen förmår en annan att åt honom inrymma besittningen av en häst under föregivande, att han blott tänker låna den och sedermera tillägnar sig densamma, föreligger utan vidare tjuvnad. Men om den genom det svikliga förfarandet framkallade handlingen innebär överlåtelse av äganderätten till hästen, föreligger bedrägeri 1. Av åtskilliga skäl är det emellertid tydligt, att 1856—57 års lagstiftare hos oss icke kunna ha utgått från en dylik distinktion. Vår äldre rätts stränga betonande av det hemliga besittningstagandet, som tjuvnadens karakteristiska särmärke, är i själva verket oförenlig med en dylik rättsuppfattning. Så snart det föreligger samtycke av den förre besittaren till besittningstagandet, kan någon möjlighet att antaga tjuvnadsbrott icke anses vara förhanden 2. Den ifrågavarande distinktionen inom engelsk rätt hade ock redan vid ifrågavarande svenska straffbuds tillkomst visat sig otjänlig. Redan genom nyssnämnda parlamentsakt av 1827 hade sålunda, med hänsyn till svårigheten att skilja mellan egentligt bedrägeri (false pretence) och sådana fall, då vederbörande tillägnat sig saken efter att förut svikligen ha fått blott besittningen till densamma sig inrymd, förklarats, att en person, som blivit »indicted for obtaining goods by false pretence» icke fick frikännas från denna anklagelse, allenast av den grund att det i verkligheten skulle visa sig, att gärningen innefattade tjuvnad 3.
Det finnes därför ingen anledning antaga, att lagstiftaren hos oss utgått från nämnda distinktion. Under sådana förhållanden får det ock anses tämligen tydligt att uttrycket: »bedrager sig till» gods eller penningar, avser alla fall, då resultatet av den missleddes förfarande består däri att den, som bibragt honom villfarelsen, fått besittningen av dylika objekt åt sig inrymd samt tillägnelseuppsåt varit förhanden hos den missledande. Denna uppfattning kan ock sägas ha kommit till uttryck i svensk rättspraxis 1. I och med denna besittningsöverflyttning är då ock ett enligt detta alternativ föreliggande bedrägeribrott fullbordat.
Man kunde emellertid möjligen vilja räkna med en ännu vidsträcktare tolkning av uttrycket »bedraga sig till» och anse detsamma avse jämväl sådana fall, då vederbörande genom detsvikliga förfarandet fått åt sig inrymd besittningen till objektet ifråga utan tillägnelseuppsåt och allenast i uppsåt att bereda sig en övergående nytta av detsamma. Mot en dylik tydning talar emellertid redan lagens ordalydelse. Den som svikligen förlett annan att ställa en automobil till hans förfogande för att därmed bereda sig tillfälle till en längre automobilfärd, kan väl sägas ha bedragit sig till ett nyttjande av densamma, men svårligen sägas ha »bedragit sig till» automobilen. I varje fall är lagens uttryckssätt för dylika fall så tvivelaktigt, att dessa fall enligt riktiga tolkningsgrundsatser icke kunna hänföras under förevarande alternativ. Om deras bestraffande kan bliva fråga allenast med stöd av det senare i lagen angivna alternativet. Det lärer därför få antagas, att lagen vid förevarande alternativ även på denna punkt upprätthållit parallelen med tjuvnadsbrottet i så måtto, att den förutsätter tillägnelseuppsåt vid det svikliga ernåendet av besittningsinrymmande till objektet ifråga 2.
Ett tillägnelseuppsåt förutsätter här som eljes ifråga om den svenska rättens tillägnelsebrott dels ett krav på uppsåt att bereda sig eller annan 1 en åtminstone övergående förmån av saken såsom nyttighet; dels ock ett krav på (åtminstone eventuellt) uppsåt att för alltid frånhända ägaren nyttan av densamma 2. Dessa rekvisit äro tydligen tillämpliga även i sådana fall, då någon svikligen förleder annan att företaga en överlåtelse av äganderätt till saken ifråga.
I fråga om tillägnelsebrotten är det åtminstone vad angår försnillningsbrottet, och enligt en utbredd uppfattning även vad angår tjuvnadsbrottet 3, för svensk rätt karakteristiskt, att i brottsrekvisitet jämväl ingår ett krav på att sakens ägare skall genom gärningen ha tillskyndats förmögenhetsförlust. Är så förhållandet även i fråga om förevarande alternativ i 22: 1? Något stöd för ett dylikt påstående kan påtagligen icke hämtas ur lagens text. Av lagens ordalag »bedrager sig till gods eller penningar eller förlust därav annan tillskyndar», kunde t. o. m. synas framgå, att den ifråga om det första alternativet icke avsåge att uppställa något krav på att någon annan genom
gärningen tillskyndats förmögenhetsförlust 1. Ej ens om lagens ord till sin senare del finge uppfattas såsom liktydiga med: »eller eljes förlust därav annan tillskyndar» kunde något stöd därur hämtas för en dylik uppfattning. Ty — frånsett att lagen, i motsats till vad förhållandet är på andra ställen i densamma, här faktiskt icke använt ett dylikt uttryckssätt — vore dock även med en sådan tydning icke ådagalagt, att lagen tänkt sig en sådan förlust såsom en nödvändig förutsättning för ansvar även enligt det förstnämnda alternativet. Tvärtom framgår det av strafflagens användning av dylika uttryckssätt å andra ställen 2, att däri ej skulle kunnat inläggas mera än ett framhållande av att även vid det första alternativet förlust av gods eller penningar för annan oftast eller regelmässigt, men icke nödvändigt, behövde vara förhanden. Genom användandet av ett dylikt uttryckssätt skulle lagen i själva verket indirekt ha uttalat, att tillskyndande av sådan förlust icke vore något i fråga om det förstnämnda alternativet nödvändigt rekvisit. Ej heller kan såsom stöd för ovannämnda krav åberopas den allmänna karakterisering av bedrägeribrottets väsen såsom »annans förledande till något, som innebär en kränkning av hans rätt», vilken enligt ovan (s. 336) av L.U. vid 1856—57 års riksdag angavs vara utmärkande för samtliga de i 22: 1—9 (i dess ursprungliga lydelse) omförmälda brotten. Ty i detta sammanhang kan i nämnda uttryck, därest det skall tjäna till karakterisering av alla de av L.U. åsyftade fallen, i varje fall icke inläggas mera än att det svikliga förledandet skall avse en handling, som den missledde icke varit rättsligen skyldig att företaga 3. Ur denna allmänna karakteristik av brottet skulle på sin höjd kunna hämtas ett stöd för grundsatsen, att den, som genom svikligt förfarande förmår någon att betala en skuld 4
eller eljes fullgöra någon honom åliggande förpliktelse till prestation i »gods eller penningar», icke hemfaller under bedrägeristraff.1 Emellertid torde lagens förarbeten få anses tämligen tydligt giva vid handen, att lagstiftaren även i fråga om bedrägeribrottet utgått ifrån, att i detsammas rekvisit alltid ingår tillskyndande av förmögenhetsförlust för annan. I L.K:s förslag voro nämligen olika straff bestämda för det förmögenhetsrättsliga bedrägeriet allt efter »värdet av det han bedragit sig till eller den andres förlust»; och därvid har L.K. tydligt utgått ifrån att i lagens ord: »bedrager sig till gods eller penningar» även inneligger ett krav på att annans förmögenhet genom nämnda förfarande skall ha tillskyndats förlust. Såsom skäl för nämnda stadgande anför nämligen L.K. (mot. s. 77) följande: »Vid bestämmandet av straffet å bedrägeri i allmänhet, varigenom egendomsrätt kränkes, har Committéen, såsom i fråga om tillgrepp av annans egendom i avsikt att den sig tillägna, gjort skillnad emellan de fall, då värdet av den skada man tillfogar annan, ej överstiger fem riksdaler, och dem, då värdet är högre». Lagberedningen fann denna metod för straffets bestämmande »i avseende å bedrägeri mindre naturlig och användbar» (se dess mot. s. 43). Anmärkningen är givetvis berättigad, då det vid bedrägeri vida oftare än i fråga om tjuvnad kan inträffa, att värdet av vad man genom brottet åtkommit icke är lika med värdet av den skada, man tillskyndat annan. Men i L.B:s avståndstagande från nämnda bestraffningsregel ligger dock intet avståndstagande från L.K:s uppfattning av brottets natur. 2
Av det nu anförda torde få anses framgå, att svensk lag
utgått ifrån, att det för bedrägeriansvars inträde även enligt förevarande alternativ erfordras, att förmögenhetsförlust tillskyndats annan. Och det torde, ej minst på grund av den av lagstiftaren åberopade analogin med tjuvnadsbrottet, vara ganska tydligt, att denne andre, som skall ha lidit förmögenhetsförlusten, i detta fall är ägaren till de föremål, »gods eller penningar», som man »bedragit sig till». Därest denne i omedelbart samband med förfarandet ifråga tillförts ett fullt motsvarande förmögenhetsvärde, en ekvivalent, är bedrägeriansvar uteslutet.1 Sålunda får bedrägeriansvar enligt förevarande alternativ anses uteslutet även i fråga om den, som vid fullgörande av ett ingånget leveransavtal angående kaffe ernår betalning genom att i stället leverera ett i marknaden fullt likvärdigt kaffesurrogat, låt vara att hans förfarande vid fullgörandet av leveransen kan karakteriseras såsom ett svikligt förfarande mot leveransens mottagare.2 Likaså i fråga om en agent i ett försäkringsbolag, som utskriver nya falska ansökningar om försäkring i stället för de ursprungligen inlämnade och därigenom fått en provision åt sig utbetald, som eljest skulle tillkommit en annan; jfr rättsfall 1905 s. 241 (i detta fall hade dock provision icke utbekommits). Vidare är t. ex. sådant ansvar uteslutet ifråga om den, som genom att ur sin motbok utplåna verkställd stämpling, berett sig tillfälle att köpa en större ranson spirituosa än den tillåtna, eller i fråga om den, som genom obehörigt användande av ransoneringskort bereder sig tillfälle att inköpa viss vara.3
Den ekvivalent, som på sätt nu är nämnt betager det svikliga förledandet dess karaktär av bedrägeribrott enligt förevarande alternativ, kan bestå såväl i en föryttring av rättighet eller en befrielse från en förpliktelse, som ock i uppkomsten av en fullt likvärdig fordringsrätt för den missledde
av motsvarande värde. I sistnämnda hänseende bliva i huvudsak samma synpunkter avgörande, som då spörsmål uppstår, huruvida förmögenhetsförlust tillskyndats i fråga om andra tillägnelsebrott.1 För att en dylik fullt likvärdig fordringsrätt skall kunna anses ha uppkommit, fordras alltså först och främst, att gärningsmannen är ett rättssubjekt, som kan med laga verkan på dylikt sätt förplikta sig eller annan. En omyndig minderårig, som på kredit tillnarrar sig en vara, kan ur denna synpunkt hemfalla under bedrägeriansvar. På liknande sätt förhåller det sig, om någon under uppgift, att han är försäljningsagent för viss firma, upptager förskottslikvider å av honom för dess räkning upptagna rekvisitioner. Vidare erfordras ock, att en förpliktelse att prestera överhuvud kan anses vara ingången. Ur denna synpunkt kan bedrägeriansvar tänkas inträda för den, som under oriktigt namn rekvirerat och mottagit varor av annan, utan avsikt att betala. Slutligen erfordras ock, att det förpliktade subjektet med säkerhet är i stånd att i vederbörlig ordning fullgöra sin förpliktelse. Ur denna synpunkt kan den som svikligen tillnarrat sig penningar eller varor, utan avsikt att i vederbörlig ordning återbetala resp. likvidera dem, komma att hemfalla under bedrägeristraff. Samma synpunkt gör sig gällande, då någon svikligen tillnarrar sig penningar medelst utställande av check, samt hans förmögenhetsläge är sådant, att det måste anses ovisst, huruvida densamma vid presentation kommer att infrias.2
Den parallelism med övriga tillägnelsebrott, som lagstiftaren enligt ovan vid ifrågavarande straffbestämmelses avfattning sålunda haft för ögonen, måste slutligen även anses innebära, att jämväl för det här ifrågavarande fallet av tillägnelsebrott erfordras (åtminstone eventuellt) uppsåt att tillskynda sakens ägare en förmögenhetsförlust.
Uppfattas förevarande alternativ på nu nämnt sätt, har svensk rätt därmed ock för detta område — d. v. s. de fall, då det bedrägliga förfarandet går ut på erhållande av besittning till föremål, som äro av beskaffenhet att kunna ha varit tjuvnadsobjekt — frigjort sig från en serie av tvistiga spörsmål inom bedrägeribrottets område, vilka uppdyka i de moderna lagstiftningar, som, i likhet med t. ex. den tyska, generellt karakteriserat bedrägeribrottet såsom svikligt tillskyndande av »förmögenhetsskada» i avsikt att bereda sig eller annan en oberättigad vinning. Först och främst blir det utan vidare klart, att det i nu nämnda fall för bedrägeribrottets existens — liksom ifråga om tjuvnadsbrottet — är likgiltigt, huruvida ägaren och den förutvarande besittaren till saken äro samma person eller skilda personer. Den i fråga om lagar med en dylik generell avfattning alltid uppdykande kontroversen, huruvida med uttrycket »förmögenhetsskada» skall förstås intrång i annans faktiska eller rättsliga förmögenhetsläge, uppdyker än vidare för hithörande fall alls icke. Där man vid tolkningen av dylika lagar intager den sistnämnda ståndpunkten,1 ledes man lätt till att från bedrägeriets
område utesluta åtminstone de fall av svikligen framkallad besittningsöverlåtelse, vid vilka den förutvarande besittaren icke hade någon som helst rätt till saken (t. ex. svikligt avhändande av tjuvgods från tjuven eller av fångst, åtkommen genom olovligt jagande eller fiskande);1 vidare sådana fall, då densamma är framkallad genom falsk förespegling om företagande av en osedlig eller lagstridig åtgärd, i vilka fall ett rättsanspråk på prestationens återfående icke kan anses förefinnas, och därför icke heller någon »rättsförlust» förmenas vara tillskyndad den missledde.2 Än vidare ledes man på denna väg ock till att förneka att en besittningsöverflyttning i och för sig kan anses konstituera det för ett bedrägeri erforderliga förmögenhetsresultatet.3 Slutligen kan från denna synpunkt även uppstå spörsmål, i vad mån en med besittningsöverlåtelse förbunden rättshandlings ogiltighet inverkar på frågan, om bedrägeri kan anses föreligga. Därest dylik ogiltighet föreligger, kunde det ju även för vissa fall göras gällande, att någon »rättsförlust» i verkligheten icke tillskyndats den missledde.
Dylika tvivelsmål uppstå överhuvud icke ifråga om förevarande alternativ med den tolkning av den svenska lagens uttryckssätt, som här givits. Ett bedrägeri får anses föreligga i och med det i tillägnelseuppsåt svikligen framkallade besittningsinrymmandet.4 Allenast för det fall, att man svikligen framkallat en äganderättsöverlåtelse av den, som är »avvita» eller
ej fyllt 12 år, lärer hos oss bedrägeriansvar kunna anses uteslutet i fråga om ett därtill sig anslutande besittningsinrymmande. Gärningen blir i sådant fall att bestraffa såsom tjuvnad; jfr 20:3 mom. 5.1 Men såsom sådan blir den i dylika fall att bestraffa, vare sig en dylik överlåtelse är förbunden med besittningsinrymmandet eller icke, så snart blott detta kan anses svikligen åstadkommet och det erforderliga uppsåtet är förhanden.
Det är emellertid tydligt, att ingen nutida strafflagsstiftning rimligen kan inskränka det straffbara förmögenhetsrättsliga bedrägeriets område till sådana fall, som i det föregående avhandlats. Icke heller den engelska rätten har kunnat inskränka det straffbara området till sådana gärningar, som hemfalla under det allmänna straffbudet för bedrägeri (false pretence). Den har sålunda t. ex. uppställt särskilda straffbestämmelser för svikligt förledande till utfärdande eller tillintetgörande av en »valuable security» samt för vissa fall av s. k. kreditbedrägeri.2 Och den svenska rätten har haft än större anledning att skrida till en dylik utvidgning av straffområdet, då den engelska beteckningen »valuable security» såsom kännetecken på ett tjuvnadsobjekt utvidgar tjuvnadsobjektens område (samt därmed ock området för det allmänna bedrägeribrottet) vida utöver de gränser, som i svensk rätt uppdragits.3
I svensk lag har nu en dylik utvidgning av bedrägeribrottets område närmast gjorts på det sätt, att strafflagen i den allmänna bedrägeriparagrafen uppställt ännu ett andra alternativ för det genom svikligt förfarande åstadkomna förmögenhetsresultatet genom orden: »eller förlust därav annan tillskyndar». För tolkningen av dessa lagens ord blir givetvis i flera hänseenden avgörande, vilken innebörd det av lagen först omnämnda alternativet kan anses äga. Och den här-
städes däråt givna tolkningen kommer därför att i sådant hänseende medföra åtskilliga konsekvenser vid tolkningen av detta senare alternativ. Utrymmet medgiver här icke att ingå på dem alla. Blott på ett sådant sammanhang må här uppmärksamheten fästas.
Utgår man från den förut givna tolkningen av lagens första alternativ såsom riktig, kan detta lagens uttryckssätt i fråga om det senare alternativet tänkas omfatta följande ytterligare gruppfall:
1) de fall, då det oförmånliga ekonomiska resultatet bestått däri att »gods eller penningar» (i förut angivna betydelse) av den förledde överlämnats till någon annan än den förledande själv;
2) de fall, då förfarandet gått ut på ett bereda den förledande själv eller någon annan en förmögenhetsförmån av annat slag på sådant sätt, att annan därigenom kan sägas hava tillskyndats »förlust av gods eller penningar»;
3) de fall, då detta resultat uteslutande består däri att dylik förlust tillskyndats annan, utan att förfarandet gått ut på att bereda den förledande eller någon annan en förmögenhetsförmån.
Att det förevarande alternativet just skulle avse att utvidga det straffbara området till de under 1) angivna fallen, lärer svårligen kunna antagas. Även om dessa fall icke funnits omnämnda i lagen, hade det säkerligen icke dess mindre varit möjligt att inbegripa dem under det första i lagen omnämnda alternativet. Att lagen därstädes talar om att man bedrager »sig» till gods eller penningar, kan knappast anses avgörande. Här, liksom i fråga om tillägnelsebrotten i övrigt, bör det i sig anses likgiltigt, huruvida det ifrågavarande objektet kommer gärningsmannen själv eller en annan tillgodo. Att tillägga den omständigheten, att lagen här icke uttryckligen uttalat detta, en särskild betydelse, vore knappast mera rimligt, än om man av lagens uttryckssätt i 22: 2 m. 6: »för att något därmed sig tillägna» (i motsats till uttryckssättet i t. ex. 20: 3 m. 6) ville sluta, att där nämnda åtgärder, som företoges i uppsåt att tillägna en annan objektet ifråga, fölle utanför nämnda straffbud.1 Det sagda hindrar ju emel-
lertid å andra sidan icke, att nu nämnda fall med lagens avfattning snarast kunna sägas vara att hänföra under det senare av densamma omnämnda alternativet.1 Men någon grund till att detta senare alternativ av lagen särskilt upptagits, kunna dessa fall svårligen sägas innefatta.
Däremot har man velat göra gällande att lagen genom nämnda tillägg velat utsträcka det straffbara bedrägeriets område till att omfatta jämväl förfaranden, som uteslutande gått ut på att tillskynda annan förlust av gods eller penningar s. k. skadegörande bedrägeri,2 vilket förfarande i nyare lagstiftning väl är kriminaliserat, ehuru genom särskilda straffbud.3 Ett dylikt resultat framgår dock icke med någon nödvändighet av lagens ordalag. För att så skall kunna anses vara förhållandet, måste det förutsättas, att man har rätt att utlägga det föregående alternativet: »bedraga sig till gods eller penningar» på sådant sätt, att därunder inbegripas alla fall, då förfarandet gått ut på, att genom den förleddes handling bereda sig eller annan en förmögenhetsförmån. Men om det förhåller sig så, att detta enligt riktiga tolkningsregler icke låter sig göra, blir nu nämnda tolkning av detta lagens senare alternativ icke den enda möjliga.4 I allt fall måste lagen då med den genom detta alternativ gjorda utvidgningen ha haft i sikte även de ovan under grupp 2) omnämnda fallen. Och valet står i själva verket mellan antagandena att den åsyftat allenast dessa eller jämväl det rena skadegörande bedrägeriet. Det är emellertid knappast antagligt, att lagen velat under ett
enhetligt (objektivt och subjektivt) rekvisit sammanfatta tvänne så olikartade fall. Och något påtagligt stöd för ett dylikt antagande i lagens förarbeten kan ej heller påvisas. Särskilt kan icke den i sådant hänseende åberopade1, av 1856—7 års L.U. i dess förutnämnda betänkande2 uppdragna parallellen mellan bedrägeribrottet och förfalskningsbrottet anses på något sätt bevisande. Dessa båda brott sägas därstädes jämte tjuvnad och rån »höra till den klass av brott, som huvudsakligen kränka äganderätten och hava sin grund i vinningslystnad». I motsats till tjuvnad och rån sägas sedan de båda förevarande brotten »hava en vidsträcktare omfattning, om än de i synnerhet utövas för att åtkomma nästans gods». Just på grund av att den sistnämnda jämförelsen avser tjuvnads- och rånbrotten, kan i det sistnämnda uttalandet svårligen inläggas mera än att förfalsknings- och bedrägeribrotten icke alltid utövas för att i tillägnelseuppsåt komma i besittning av annans »gods». Slutligen sägas båda dessa brott, förfalskning och bedrägeri, kunna betraktas såsom grenar av samma stam, enär de »hava ett gemensamt mål eller att genom bedrägliga och svikliga medel kränka annans rätt». Icke heller i detta uttalande finns något, som kan utgöra ett stöd för antagandet, att under det förmögenhetsrättsliga bedrägeriet vore att hänföra även ett blott skadande av annans förmögenhet, helst som det här av L.U. använda uttrycket »kränka annans rätt», på sätt ovan (s. 343) framhållits, för bedrägeribrottets del måste fattas så vidsträckt, att därunder inbegripes varje förledande till en handling, som vederbörande eljes icke varit rättsligen pliktig att företaga.3
Under sådana förhållanden måste en dylik tolkning anses så tvivelaktig, att enligt regeln in dubio mitius det rena skadegörande bedrägeriet får anses falla utanför vår allmänna bedrägeriparagrafs räckvidd.4 Lagens uttryck: »eller förlust därav annan tillskyndar» får då i anslutning till det av lagen
först nämnda alternativet uppfattas såsom liktydigt med: »eller eljes för att bereda sig (eller annan) en förmögenhetsförmån tillskyndar annan förlust av gods eller penningar». De förfaranden, som på grund av denna begränsning i §:s räckvidd falla utanför det straffbara området, torde icke heller vara av någon särdeles stor praktisk betydelse. För så vitt fråga är om ett svikligt förledande av annan att öva skadegörelse å annans sak, kan i många fall straffbestämmelserna i 19 kap. direkt tillämpas med användande av reglerna ang. medelbart gärningsmannaskap. Så t. ex. om man förlett annan att skjuta sönder en spegel genom att bibringa honom den uppfattningen, att vapnet icke varit laddat.1 I de fall åter, då annan förmögenhetsskada än sakskada på dylik väg tillfogas annan genom dennes uppsåtliga missledande, är regelmässigt ett syfte att därigenom bereda sig eller annan en förmögenhetsförmån förhanden. Så t. ex. om man tillskyndar annan förmögenhetsförlust genom att svikligen förleda en inteckningshavare att döda eller att icke bevaka en inteckning, en uppfinnare att för annan yppa sin uppfinning, eller en fordringsägare att icke avbryta en utlöpande preskriptionstid o. s. v. Desto större betydelse äger nu nämnda tolkningsresultat för frågan om det subjektiva rekvisitet vid bedrägeribrott enligt detta senare alternativ i lagen. Men ej heller på detta spörsmål är det tillfälle att här ingå.