N. GJELSVIK. Nokre ord um norsk lovmaal og lovstil. Serprent or "Syn og Segn", hefte nr. 1, 1931.

 

    Om en svensk med norska relationer av ordinär styrka finge sig förelagd frågan vilketdera av Norges två officiella språk borde kallas bokmål, skulle han utan tvivel rösta för landsmålet. Ty det målet har han aldrig hört talas, han känner det blott genom böcker. I norskt lagspråk har emellertid träffats ett annat val: bokmål är där beteckningen för det språk som skrives av låt oss säga professorerna Stang och Knoph, medan landsmålet — prof. Gjelsviks språk — benämnes nynorsk.
    I Norsk Lovtidende mötes man sedan åtskilliga år tillbaka av tvåspråkigheten, på skilda sätt. Somliga lagar äro avfattade blott på nynorsk¹, andra blott på bokmål, andra hava vid sidan av sin nynorska text en översättning till bokmål. Översättningar från bokmål till nynorsk finnas också, men dessa hava i regeln tryckts i Lovtidende först efter — ibland flera år efter — bokmålstextens publicering. Några fasta regler om språkbruket ges icke; sympatierna för det ena eller andra målet hos vederbörande statsråd eller utskottsordförande torde vara bestämmande. Ganska naturligt är att t. ex. ändringen från Slenkjær till Steinkjer skedde genom en lag (5/6 25) "um brigde av" det förra namnet, liksom att de skandinaviska lagarna ges blott på bokmål (t. ex. lov om forsikringsavtaler). Men kanske skola vi, som i år för första gången fått se nordiska parallelltexter i 6 spalter (2 för Finland, 1 för vart av de övriga rikena), snart ställas inför det typografiska problemet med 7?
    D. 6 juni 1930 utfärdades tre lagar på nynorsk (utan översättning), däribland en lov um målbruk i statstenesta vars huvudsakliga innehåll torde kunna återges så, att de ämbets- och högre tjänstemän, som äro födda efter d. 1 jan. 1905, måste kunna i ämbets- eller tjänsteärenden nyttja likaväl nynorsk som bokmål.² Denna junidag borde, tycker man, varit en glädjedag för alla vänner av nynorskt lagspråk, men dessvärre blev så ej fallet. Gjelsvik, som väl mera entusiastiskt och sakförståndigt än någon annan arbetat på detta språks utbildning, konstaterar med vemod att alla tre lagarna "er gode døme paa laak stil". Särskilt målbrukslagen underkastar han en skarp granskning. Dess § 2 lyder: Kongen kann gjeva nærmare fyresegner um, i kor stort umfang dei tvo målformene — nynorsk og bokmål — vert å nytta i statstenesta. Gjelsvik anmärker bl. a. det onödiga i upplysningen att här ej är fråga om t. ex. alternativet hebreiska och franska, och han bjuder på denna otvivelaktigt bättre redaktion: Nøgjare reglar um målbruket i statstenesta kann Kongen gjeva. För en främling är det kinkigt att avgöra hur berättigad Gjelsviks kritik av de tre lagarna i övrigt kan vara, men så mycket förstår man som att "til gjenom samyrke å fremja" måste vara att hänföra till "stive og keivelege konstruk-

 

¹ Äldst av dessa lagar är log um sams normaltid fyr kongeriket Norig (29/6 94).

² De två andra lagarna ha rubrikerna lov um annamming av skurdlast [= sågtimmerlast] och millombils [= interimistisk] lov til å fremja umsetnadenav jordbruksvaror.

tionar" och att "dei står i for 3 år" [= tjänstetiden är 3 år] icke utan fog stämplas av Gjelsvik som "ein rein jargon".
    Med den formella stringens, den vördnad för tradition, som en svensk lagarbetare är uppfostrad vid, skulle han bli förtvivlad om han sattes att arbeta under förhållanden sådana som nu erbjudas hans norske kolleger. Redan vacklandet i ortografien — aa eller å, ø eller ö? — bleve honom ett obehag, och än mer skulle han irriteras av osäkerheten om det nynorska lagspråkets ordformer. Själva den grundläggande termen lag hette 1894 log, men har nu formen lov; och ännu 1930 heter det, i bestämmelser om lagars ikraftträdande, än "denne lovi", än "denne lova". De fyresegner som 1925 hette "nærare" kallas 1930 "nærmare", o. s. v.
    Har man sålunda svårt att inse det gagneliga i den knappast på fullt naturlig väg skapade dubbelheten i norskt lagspråk, måste man likväl tacksamt erkänna det friska, originella behaget i Gjelsviks egen språkliga konst. Att vissa ord böra nyttjas blott i en enda betydelse uttrycker han exempelvis på ett sätt som väcker glada sensationer av sommar och säterjäntor: Slike ord set me ein klave paa og bind dei inn paa ein baas for seg sjølv, so dei ikkje fær høve til aa breida seg paa fritt beite. Obestridligen har han rätt i att "eit godt lovmaal er det so mykje um aa gjera aa ha i eit velskipa kultursamfund". Då han fortsätter med att "det norske folkemaalet gjev eit framifraa tilfang", kan man vara villig att medge även detta, nämligen så till vida som folkmålet bör kunna bidraga — och väl redan har bidragit — till såsom det sades under stortinget 1901—2 "Fornorskning og Popularisering af vort tidligere Lovsprog, der i og for sig ofte lader meget tilbage at ønske med Hensyn til grei Fremstilling, jevn og naturlig Sprogtone." Men kunde det inte varit nog med en sådan förädlande och förnyande inverkan på det av ålder nyttjade lagspråket?
    Gjelsvik slutar sin lilla skrift med denna trosvissa och stridsglada signal om det norska folkmålet och dess framtid: Det gjeld berre at me hev kunnskap og evne til aa nytta det ut, og so legg oss hugheilt i selen. Själv ger han oss det upplyftande föredömet av en man, som insett att det i denna värld av släta knoddar är en skam att vara ljum och som oegennyttigt och med hänförelse lagt sig "hugheilt i selen" för att nå ett ideellt syfte.

B. W.