443N. GJELSVIK. Nokre ord um norsk lovmaal og lovstil. Serprent or "Syn og Segn", hefte nr. 1, 1931.
Om en svensk med norska relationer av ordinär styrka finge sig förelagd frågan vilketdera av Norges två officiella språk borde kallas bokmål, skulle han utan tvivel rösta för landsmålet. Ty det målet har han aldrig hört talas, han känner det blott genom böcker. I norskt lagspråk har emellertid träffats ett annat val: bokmål är där beteckningen för det språk som skrives av låt oss säga professorerna Stang och Knoph, medan landsmålet — prof. Gjelsviks språk — benämnes nynorsk.
I Norsk Lovtidende mötes man sedan åtskilliga år tillbaka av tvåspråkigheten, på skilda sätt. Somliga lagar äro avfattade blott på nynorsk1, andra blott på bokmål, andra hava vid sidan av sin nynorska text en översättning till bokmål. Översättningar från bokmål till nynorsk finnas också, men dessa hava i regeln tryckts i Lovtidende först efter — ibland flera år efter — bokmålstextens publicering. Några fasta regler om språkbruket ges icke; sympatierna för det ena eller andra målet hos vederbörande statsråd eller utskottsordförande torde vara bestämmande. Ganska naturligt är att t. ex. ändringen från Slenkjær till Steinkjer skedde genom en lag (5/6 25) "um brigde av" det förra namnet, liksom att de skandinaviska lagarna ges blott på bokmål (t. ex. lov om forsikringsavtaler). Men kanske skola vi, som i år för första gången fått se nordiska parallelltexter i 6 spalter (2 för Finland, 1 för vart av de övriga rikena), snart ställas inför det typografiska problemet med 7?
D. 6 juni 1930 utfärdades tre lagar på nynorsk (utan översättning), däribland en lov um målbruk i statstenesta vars huvudsakliga innehåll torde kunna återges så, att de ämbets- och högre tjänstemän, som äro födda efter d. 1 jan. 1905, måste kunna i ämbets- eller tjänsteärenden nyttja likaväl nynorsk som bokmål.2 Denna junidag borde, tycker man, varit en glädjedag för alla vänner av nynorskt lagspråk, men dessvärre blev så ej fallet. Gjelsvik, som väl mera entusiastiskt och sakförståndigt än någon annan arbetat på detta språks utbildning, konstaterar med vemod att alla tre lagarna "er gode døme paa laak stil". Särskilt målbrukslagen underkastar han en skarp granskning. Dess § 2 lyder: Kongen kann gjeva nærmare fyresegner um, i kor stort umfang dei tvo målformene — nynorsk og bokmål — vert å nytta i statstenesta. Gjelsvik anmärker bl. a. det onödiga i upplysningen att här ej är fråga om t. ex. alternativet hebreiska och franska, och han bjuder på denna otvivelaktigt bättre redaktion: Nøgjare reglar um målbruket i statstenesta kann Kongen gjeva. För en främling är det kinkigt att avgöra hur berättigad Gjelsviks kritik av de tre lagarna i övrigt kan vara, men så mycket förstår man som att "til gjenom samyrke å fremja" måste vara att hänföra till "stive og keivelege konstruk-