E. KALLENBERG. Svensk civilprocessrätt. Andra bandet IV. Lund 1931. Gleerupska universitetsbokhandeln. Kr. 8.00.

 

    Av sitt stora arbete över den svenska civilprocessrätten har prof. Kallenberg nyligen utgivit ännu en avdelning. Denna innehåller en framställning av bevisrättens allmänna del, vilken innefattar ett flertal ur allmän och teoretisk synpunkt viktiga spörsmål. Efter en inledning, berörande bl. a. bevisningens natur, olika bevissätt, bevisens indelningar samt terminologiska frågor, följer en ingående framställning av föremålen för bevis: rättssatser, erfarenhetssatser och fakta, av vilka de sistnämnda givetvis krävt det största utrymmet. Därefter redogöres för legal bevisteori och fri bevisföring, och särskilt för den svenska rättens ställning till dessa frågor, sådan densamma kommit till uttryck i 17 kap. RB. Sista avdelningen i bevisrättens allmänna del är ägnad åt bevisskyldigheten, ett inom processrättsvetenskapen för närvarande synnerligen aktuellt ämne. Förf. har här underkastat vissa åsikter, som yttrats i nyligen utkomna svenska arbeten om bevisskyldigheten, en intressant och klargörande granskning.
    Det är med tillfredsställelse man mottager denna nya frukt av förf:s nit och skarpsinne. Tidpunkten för det omfattande arbetets fullbordan synes nu med hänsyn till förf:s alltjämt obrutna arbetsförmåga ej alltför avlägsen.

Å. H.

 

ERNST KALLENBERG. Om processreformen. Några ord i anledning av kungl. propositionen ang. huvudgrunderna för en rättegångsreform. — Svensk Tidskrift 1931 s. 101—115.

 

    Den svenska processvelenskapens främste man har i denna uppsats skänkt sitt godkännande åt GÄRDES rationella klyvning av processreformen.¹ Det starka gehör KALLENBERGS tidigare utlåtanden i ämnet visat sig äga inom de mest skilda läger borgar för att även hans sista uttalande kommer att väga tungt vid den avgörande riksdagsbehandlingen.
    Det kan enligt Kallenberg icke med fog råda någon meningsskiljaktighet om att en processreform, vars allvarliga syfte är att höja rättsskipningen, måste göra till den centrala och ledande tanken i hela reformen att genom anslutning till muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna — sådana de av Kallenberg närmare utvecklas — såvitt sig göra låter försäkra rättsskipningen om de fördelar dessa principer äro ägnade att bereda. Den avvikelse propositionen principiellt gjort från processkommissionens ståndpunkt i denna fråga beträffande protokolleringen av bevisningen vinner Kallenbergs avgjorda gillande. Ett fullt konsekvent genomförande av ett muntlighetssystem som ordnar processen i högre instans på alldeles samma sätt som i den lägre, med nya vittnesförhör och framläggande av alla övriga bevis så som om processen tagit sin början i den högre instansen, är enligt Kallenberg praktiskt taget en omöjlighet redan på grund av de därmed såväl för det allmänna som för parterna förbundna kostnaderna. Rimligt är ej heller att bortse från nödvändigheten av protokoll med hänsyn till ej sällan ofrånkomliga uppskov i första instans, liksom till domarens behov av stöd för sitt minne vid domens avkunnande, även om uppskov härmed endast medgives några få dagar. Men protokollet bör icke belastas med parternas

 

¹ Se SvJT 1931 s. 1 ff.

anföranden i den mån dessa hava till syfte att närmare utveckla parternas rättsliga eller faktiska påståenden eller att belysa betydelsen eller värdet av förd bevisning. I en reformerad underrättsprocess är det självklart att protokolleringen måste inskränkas till det oundgängligen nödvändiga.
    Vidkommande förfarandet i underrätt måste huvudsträvandena gå ut på att koncentrera det till ett enda rättegångstillfälle. De för åstadkommande av en sådan koncentration nödiga anordningarna böra lagfästas och undantag medgivas blott om det är oundgängligen nödvändigt. När uppskov visar sig vara av nöden, bör det inskränkas till ett enda.
    I båda de högre instanserna bör offentligheten vinna insteg, och tillfälle till en fullständig muntlig partsförhandling med bevisupptagning bör finnas, men den bör i allmänhet icke vara obligatorisk. I enlighet med propositionens ståndpunkt bör icke blott rättsfrågan utan även sakfrågan få dragas under HD:s prövning.
    Kallenberg hyser inga betänkligheter mot propositionens förslag om att icke kräva enighet inom nämnden såsom förutsättning för att dess röst skall gälla mot häradshövdingens. Däremot anser han införandet av nämnd i rådstuvurätt och hovrätt icke vara av behovet påkallat.
    Granskningen av propositionen sammanfattas av Kallenberg så, att han anser de där uppdragna grundlinjerna för en processreform böra godkännas. I och med propositionen har enligt hans mening tagits ett stort och avgörande steg i rätt riktning mot lösningen av denna utomordentligt viktiga och ofrånkomliga reform, vilken nu ej längre låter sig undanskjutas.

Kjs.