AKTUELLA SPÖRSMÅL.

 

    Världscheckrätten. Den av nationernas förbund anordnade Conférence internationale pour l'unification du droit en matiére de lettres de change, billets à ordre et chéques, vilken i våras utarbetade konventioner på växelrättens område (se SvJT 1930 s. 497), sammanträdde ånyo i Genève den 23 februari 1931 för att gripa sig an med den återstående programpunkten, checkrätten. Bland de delegerade, vilka till allra största delen voro samma personer som i våras (jfr nedan s. 486), ställde sig till en början åtskilliga ganska tvivlande angående möjligheten att på detta vanskliga område nå fram till ett positivt resultat. De mera optimistiska fingo emellertid ganska snart luft under vingarna, och då konferensen den 19 mars åtskildes, förelågo i fullfärdigt skick tre olika konventioner, undertecknade av delegerade för 20 stater och med utsikt att inom den närmaste tiden vinna ytterligare ett antal underskrifter.

    Enligt den betydelsefullaste av dessa konventioner förbinda sig signatärmakterna att med sin lagstiftning införliva den av konferensen utarbetade Loi uniforme concernant le cheque, med rätt likväl att på vissa angivna punkter träffa bestämmelser som avvika från den gemensamma lagen och att på andra komplettera dess föreskrifter. Konferensen har sålunda på detta område följt samma system som tidigare på växelrättens. De frågor, beträffande vilka en från normaltexten avvikande reglering är medgiven, äro emellertid något flera och delvis mera betydelsefulla än beträffande växellagen. Förklaringen härtill liksom till de stora svårigheter, som konferensen i flera hänseenden hade att övervinna, ligger däruti att checken är barn av en senare tid än växeln och att den ännu befinner sig i fortgående utveckling, vilken visat tendenser att i skilda länder förlöpa i olika banor. Särskilt är att märka det irrationella inflytande på utvecklingen, som utövats av stämpellagstiftningen i vissa länder. Den omständigheten att checken där i stämpelhänseende fått intaga en i förhållande till växeln gynnad ställning har nämligen framkallat tendenser att använda checken jämväl för ändamål som rätteligen bort fyllas av växeln; checken, som till sin natur är ett betalningsmedel, har tagits i bruk jämväl såsom kreditpapper. Konferensen kunde ej heller på detta område bygga på lika grundliga förberedelser som tidigare beträffande växeln. Visserligen hade även checken varit föremål för behandling vid konferenserna i Haag 1910 och 1912, men dessa arbeten hade ej fört fram till ett fullständigt lagförslag utan endast till en samling resolutioner, vilka icke innefattade en uttömmande behandling av ämnet och för övrigt på åtskilliga punkter inskränkte sig till uttalande av allmänt hållna önskemål. Det nu föreliggande lagförslaget innefattar i motsats till nämnda resolutioner och flertalet gällande checklagar en självständig behandling av äm-

net med undvikande av hänvisningar till motsvarande delar av växellagen.
    Bland de frågor, där man nådde fram till fullständig enighet, må särskilt nämnas spörsmålet om checkens form, beträffande vilken avvikelser från normaltexten över huvud icke få förekomma. Bland övriga praktiskt särskilt betydelsefulla spörsmål förtjäna reglerna om presentationsfristen att uppmärksammas. Lagen bygger här på systemet med fixa frister. För checkar, utställda och betalbara i ett och samma land, är fristen satt till åtta dagar utan att skillnad göres mellan plats- och distanscheckar. Check, som är utställd i annat land än det där den är betalbar, skall uppvisas till betalning inom tjugu dagar, om utställningsorten och betalningsorten äro belägna i samma världsdel, och inom sjuttio dagar, om dessa orter äro belägna i skilda världsdelar. Härvid skola checkar, utställda i ett europeiskt land och betalbara i ett utomeuropeiskt land gränsande till Medelhavet, eller omvänt, anses såsom utställda och betalbara i samma världsdel. Förstnämnda tid kan ej förkortas men väl förlängas genom den nationella lagstiftningen. Förlängning av övriga tider kan ske för checkar, utställda och betalbara i olika världsdelar eller i olika länder inom annan världsdel än Europa. Slutligen kunna två eller flera länder genom särskild konvention förkorta eller förlänga tjugu- och sjuttiodagarsfristerna med avseende på checkar, utställda och betalbara inom giltighetsområdet för konventionen i fråga. Med stöd av denna regel kunna de nordiska länderna beträffande checkar, utställda och betalbara inom Norden, meddela enhetliga bestämmelser, eventuellt byggda på samma princip som 10 § i gällande checklag, blott att fristen ej i något fall får understiga åtta dagar.
    Den internationella lagen innehåller i åtskilliga hänseenden betydelsefulla principiella avvikelser från vår gällande rätt. I flera fall hava dessa tillkommit med stöd av eller rent av på förslag från de nordiska delegationerna. Detta gäller särskilt beträffande stadganden, som äro ägnade att stärka tilltron till checken såsom betalningsmedel och förhindra dess användande för främmande ändamål. De nordiska delegationerna hava även bekämpat tendenser att avlägsna den internationella checklagen från den engelsk-amerikanska rättens ledande principer. Det stod från början klart, att man icke kunde hoppas på anslutning till konventionen från Englands och Amerikas sida. Vad som i bästa fall för närvarande kunde vinnas var en reduktion av antalet checkrättsliga system till huvudsakligen två; den internationella lagens och den engelsk-amerikanska rättens. Men det har synts angeläget att hålla vägarna öppna för en framtida sammansmältning helt eller delvis även av dessa båda system. — Samma grundtankar kommo till uttryck redan i de nordiska regeringarnas uttalanden angående den blivande checklagstiftningen, vilka i sina huvuddrag äro återgivna i SvJT 1930 s. 576.
    Ett exempel på det sagda erbjuder det av de nordiska delegationerna framförda förslaget att check endast skulle få dragas på bank

 

31 — Svensk Juristtidning 1931.

eller liknande företag vid äventyr såsom regel att handlingen icke skulle gälla såsom check. Den nämnda begränsningen beträffande trassatens person utgjorde ett allmänt önskemål, som fastslogs i lagen, men enligt denna inverkar regelns åsidosättande icke på checkens giltighet. Anledningen till sistnämnda ståndpunkt var främst en farhåga att ursäktliga misstag beträffande trassatens habilitet lätt skulle kunna inträffa i den internationella samfärdseln och oförskylda rättsförluster sålunda föranledas av en ogiltighetsregel. Enligt det nordiska förslaget skulle faran därför avvärjas genom ett undantag till förmån för godtroende innehavare av checken (jfr SvJT 1930 s. 577), men konferensen ansåg olämpligt att bygga en regel i ämnet på innehavarens goda tro. Det är emellertid medgivet för stat som så önskar att beträffande checkar, utställda och betalbara å dess område, stadga ogiltighetspåföljd. I den interna samfärdseln ansågos farhågorna för misstag beträffande trassatens habilitet icke äga avgörande betydelse.
    Beträffande frågan om skyldigheten att sörja för checkens behöriga inlösen föreslogo de nordiska delegationerna upptagande av en bestämmelse av innebörd att den som avsiktligt eller genom vårdslöshet tillfogar annan skada genom att utfärda en check utan täckning skulle straffas enligt vad därom särskilt stadgas. De kontraherande staterna skulle sålunda vara förpliktade att sörja för straffrättsliga sanktioner i här avsedda fall. Åtskilliga delegationer ansågo sig emellertid sakna kompetens att binda de lagstiftande myndigheternas frihet på det straffrättsliga området, och frågan om straffrättsliga påföljder lämnades därför på denna liksom andra punkter utanför konventionen. Däremot upptogs ett förbud mot dragande av check utan täckning, ett förbud vars åsidosättande dock helt naturligt icke skall inverka på checkens giltighet. Det ankommer sålunda här liksom i fråga om trassatens habilitet på lagstiftningen i varje särskild stat att sörja för förbudets effektivitet.
    Den internationella lagen upprätthåller naturligtvis grundsatsen att checken icke kan vara föremål för accept. Ett förslag att reglera frågan om verkan av certifiering och liknande påteckningar därhän att trassaten blir enligt checklagen bunden under uppvisningsfristen (jfr SvJT 1930 s. 580) vann ej majoritet. Det gjordes bland annat gällande, att lagfästande av detta institut kunde menligt inverka på tilltron till den icke certifierade checken. Å andra sidan hänvisades dels till behovet att vinna klarhet beträffande den rättsliga innebörden av dylika påteckningar, dels till önskvärdheten att kunna skapa full visshet angående värdet av en check, som skall användas exempelvis för fullgörande av likvid i ett främmande land eller till betalning av skatt eller dylikt. De särskilda länderna erhöllo också full frihet att meddela bestämmelser i ämnet, förutsatt att den påteckning varom fråga är icke tillägges verkan av accept i egentlig mening.
    Ett bland de ämnen, som livligast diskuterades å konferensen, var verkan av återkallelse. De gällande checklagarna uppvisa härutinnan en provkarta på vitt skilda ståndpunkter. Medan den engelsk-ameri-

kanska rätten och de nordiska checklagarna uppfatta checken såsom ett mandat, vilket kan när som helst återkallas, och reagera emot obehörig återkallelse allenast genom skadestånd och i vissa fall genom straff, betrakta den franska lagstiftningen och de på denna byggda systemen checkens utställande såsom överlåtelse av rätten till täckningen (la provision), och återkallelse kan följaktligen, frånsett vissa undantagsfall, icke äga rum vare sig under eller efter presentationsfristen. En egendomlig ståndpunkt intaga den tyska checklagen och vissa närbesläktade lagar. Det stadgas här att återkallelsen icke äger verkan förrän efter presentationsfristens utgång, men att den därefter fritt kan äga rum. Då dessa lagar icke, såsom den franska, tillerkänna checkinnehavaren en rätt till betalning av trassaten, riskerar emellertid denne i regel ingenting, ifall han frivilligt efterkommer en order om återkallelse. Det beror sålunda i verkligheten på trassatens godtycke, huruvida en skedd återkallelse får någon effekt eller icke. På denna punkt saknades från början utsikt att nå fram till en utjämning av de djupgående motsättningarna. Lagen upptager en regel motsvarande den tyska, vilken ju åtminstone till formen kan sägas intaga en medlande ståndpunkt, men de särskilda staterna äga rätt att ersätta nämnda regel med andra bestämmelser.
    Ett mycket omdebatterat kapitel utgjorde även frågan om den korsade checken och check »nur zur Verrechnung». Beträffande den förra stodo de nordiska staterna såsom förslagsställare och lyckades efter långvariga och intressanta debatter i allt väsentligt vinna erkännande för sin ståndpunkt i själva lagen. Denna fastslår sålunda, att en korsad check må betalas allenast till en av trassatbankens egna kunder eller ock till en annan bank (vid speciell korsning till den särskilt angivna banken). Det stadgas vidare att annan bank än trassatbanken icke äger förvärva checken av någon annan än en kund eller en annan bank och att den icke äger inkassera checken för annan än de nu nämnda. Begreppet kund bestämmes ej närmare i lagen, men därmed avses naturligtvis närmast personer vilka redan förut hava räkning hos banken. Lagen upptager icke någon föreskrift därom att checken ej får betalas kontant utan endast genom checkbeloppets överförande till innehavarens konto. Men dess bestämmelser i ämnet innefatta å andra sidan icke heller något hinder emot upprätthållandet av en sådan bankpraxis. Vid sidan av reglerna om den korsade checken givas föreskrifter om check »nur zur Verrechnung». Här stadgas icke någon begränsning beträffande betalningsmottagarens person men väl en ovillkorlig föreskrift att betalningen måste passera hans konto. De givna skyddsreglerna äro sålunda i de båda fallen av olika natur, i förra fallet en begränsning beträffande innehavarens person, i det senare en reglering av sättet för betalningen. De särskilda staterna kunna emellertid ur sin lagstiftning utesluta det ena eller det andra institutet. Där detta skett, har vederbörande land skyldighet att behandla checkar, försedda med sådan säkerhetspåteckning som dess lag ej känner, enligt reglerna för det i landets lag upptagna institutet. Om i den svenska lagen blott upptagas regler om

korsning, skall sålunda en tysk check »nur zur Verrechnung» här i landet behandlas såsom vore den korsad.
    Med stöd bland annat av de nordiska delegationerna antogs beträffande postdaterade checkar den för vårt land nya regeln att sådan check är betalbar vid uppvisandet, även om detta äger rum före den dag, som angivits såsom utställelsedag. Denna regel utgör ett ytterligare exempel på strävandena att förebygga checkens användande för främmande ändamål och kringgående av grundsatsen att checken är ett kortfristigt papper.
    Enligt normaltexten få trassent och trassat ej vara samma person, dock att check må dragas mellan skilda kontor av en och samma bank. De särskilda staterna äga emellertid utan inskränkning medgiva att check drages å utställaren själv, men de kunna å andra sidan också, till skydd för sedelprivilegiet, förbjuda att checkar, varom här är fråga, ställas på innehavaren. Konventionen har överhuvud icke avseende å papper, som benämnas check men icke hava formen av ett mandat utan utgöra en motsvarighet till den egna växeln.
    Konferensen utarbetade såsom nämnt även två andra konventioner, den ena avseende reglering av lagkonflikter på checkrättens område, den andra åsyftande att motarbeta den i vissa länder gällande grundsatsen att underlåten stämpelbeläggning kan medföra checkens ogiltighet. Vad lagkonflikterna angår, har konferensen av praktiska skäl och i rättsklarhetens intresse i mycket stor utsträckning löst dessa till förmån för betalningsortens lag.

Birger Ekeberg.