framställning om behovet av en lag angående så kallade upplagshus eller upplagsplatser, där en producent eller handlande kunde upplägga en vara mot kvitto av den beskaffenhet, att det representerade själva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas utan genom ett överflyttande av beviset, liksom ej heller tagas i mät eller beläggas med kvarstad, utan att sådan åtgärd träffade själva beviset, anhöll nämnda riksdag genom skrivelse den 6 maj 1871 (nr 23) hos Kungl. Maj:t om utarbetande av en lag angående upplag av produkter och varor.
Riksdagens skrivelse föranledde emellertid icke annan Kungl. Maj:ts åtgärd än utfärdandet av förklaringen den 24 maj 1872, att med det i 17 kap. 3 § handelsbalken förekommande stadgandet, att den, som har lös pant i händer, därutur njuter betalning framför gäldenärens övriga fordringsägare, avses även det fall att gods, vari panträtt är av ägaren medgiven, innehaves av tredje man, som förbundit sig att godset eller dess värde panthavaren tillhandahålla. Av justitie-statsministerns anförande vid anmälan inför Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelse framgår, att denne hyste tvivel om behovet av lagstiftningens mellankomst i annat än nyss berörda avseende. Justitie-statsministern uttalade nämligen, att han, långt ifrån att vilja förneka den nytta, som kunde vara att vänta av inrättande av upplagsmagasin, ansåge, att för övrigt lagstiftningen i detta avseende medgåve all den frihet, varav efter våra näringsförhållanden gjordes behov.
Efter det frågan under de följande åren upprepade gånger varit föremål för uppmärksamhet, upptogs den ånyo vid 1923 års riksdag av två motionärer inom andra kammaren. I motionen (nr 13) erinrades, att om man knöte rättshandlingar till själva det bevis — upplagsbevis eller warrant — som utfärdades över upplagda varor, vunnes ett synnerligen bekvämt och smidigt medel för affärstransaktioner. Därest upplagsbeviset representerade den upplagda varan ungefär på samma sätt, som konossement representerar det till sjöss fraktade godset, kunde med köpenskap förenade rättshandlingar, överlåtande av äganderätt och pantsättning, företagas, utan att varan behövde lämna upplagshuset. Det hemställdes därför, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om upplagsbevis, i syfte att upplagsbeviset måtte representeraden vara, å vilken det lyder, och att rättshandlingar, avseende varan, måtte knytas vid upplagsbeviset. Första lagutskottet, till vilket motionen remitterades, uttalade i sitt utlåtande (nr 19), bland annat, att den av justitie-statsministern år 1872 omförmälda förutsättningen för en lagstiftning i ämnet, ett tydligt ådagalagt behov därav för våra näringar, numera syntes vara för handen, Den omständigheten, att redan nu möjlighet funnes att i vissa fall belåna upplagd vara och att man i detta avseende åtminstone tillsvidare kunde nödtorftigt reda sig med en tillämpning av gällande bestämmelser, syntes utskottet icke böra föranleda ett undanskjutande av denna