FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.
Små domboksreformer. Underrättsdomaren, som har förmånen att få se parter och vittnen framför sig, bör behjärta de högre instansernas nödläge. Det kan ej gärna vara obilligt begärt att han låter sina mindre lyckligt lottade ämbetsbröder i HovR och HD få veta åtminstone hur gamla personæ dramatis äro. RR:n i Hälsingborg har under en följd av år med berömlig samvetsgrannhet och till glädje för överinstanserna antecknat vittnenas ålder. Men även parternas äro ofta av intresse, och det ej endast i brottmål. Otroligt men sant är att HD alltjämt då och då får under sin prövning mål om bilolyckor eller av familjerättslig karaktär vari man förgäves letar efter de födelseår man vill veta.
En lättnad bleve det också för överinstanserna om dombokens »käranden» och »svaranden» utbyttes mot namn, ty partsställningen blir ju ofta omkastad. Kanske anses det bekvämt att i konceptdomboken få röra sig med förkortningar sådana som »kdn» och »sdn»; men ifall parterna heta exempelvis Andersson och Pettersson, erbjuda sig självmant beteckningarna A och P. Det får ej heller förbises att termerna »käranden» och »svaranden» ganska lätt förväxlas. En murare Paulsson stämde för ej längesen ett byggnadsaktiebolag till Stockholms RR med yrkande om ersättning för olycksfall i arbetet. I sin dom ordade RR:n om »anledningen till ifrågavarande, svaranden övergångna olycksfall». Talan fullföljdes, HovR:n fann sig böra i sin recit sätta »svaranden» inom citationstecken, och skrivfelet
absorberade nog också något av HD:s dyrbara tid. Exemplet är ingalunda enstaka. För ett dylikt s. k. olycksfall i arbetet hade, såsom lätt inses, RR:n ej råkat ut, om den i st. f. »svaranden» skrivit »bolaget». Och ännu säkrare hade naturligtvis varit om RR bortkastat överflödiga och tyngande ord och talat blott om »anledningen till olycksfallet».
Härmed har, även antytts ett litet önskemål som redan i SvJT:s förra årgång (s. 280) helt försynt framlades i en litteraturnotis, medelst detta citat från Højesteretsdommer Tybjerg: Jeg vilde gærne have Lov til at henstille til Domskoncipister, om det ikke er simplere og kønnere foruden at være tid- og pladsbesparende at undgaa al overflødig Anvendelse av Ord som »fornævnte», »ovenberørte», »herommeldte» og lign. Hur otrevligt ett hopande av dylika och andra onödiga ord kan verka, må belysas med följande brottstycke (efter hovrättsreciten) ur ett utslag från en av våra större stadsdomstolar:
Vidkommande slutligen P:s yrkande om ersättning för vid eldsvådan brunnen lösegendom, så enär ovannämnde M. icke, såvitt visats, ägt att mot stadgandet i 5 § av omförmälda reglemente samt i reglementet förekommande bestämmelser rörande sättet för vinnande av försäkring hos bolaget med för bolaget bindande verkan medgiva P. att övertaga den av T. enligt åberopade försäkringsbrevet nr 2691 hos bolaget tecknade försäkringen rörande ifrågavarande lösegendom, alltså och då — även om medgivande blivit i nämnda hänseende av M. lämnat — dylikt medgivande icke kunde medföra förpliktelse för bolaget att till P. utgiva ersättning för ifrågakomna, i omförmälda av T. å P. överlåtna försäkringsbrev angivna lösegendom, bleve o. s. v.1
En redaktionell jämkning hade här bort avlägsna även de fula prepositionskonstruktionerna »för vid» och »med för». De äro dock ej de värsta i sitt slag. En HR avkunnade d. 15 juli 1929 ett utslag som innehöll bl. a.: »Då J. genom förenämnda uppgörelse d. 15 mars 1928 — — — måste anses hava avsagt sig rätt till uti mellan honom och bolaget ingångna kontraktet stadgade uppsägningstid» — ett senfött motstycke alltså till det legendariska »på av i härvarande häkte förvarad fånge framställd begäran»!
B. W.