Med begagnande av det tillfälle som bjudits genom B. W:s inlägg, vill undertecknad gärna giva uttryck åt ännu ett par önskemål beträffande domboksskrivningen.

    1. Medan somliga underdomstolar angiva legitimationen för parternas ombud genom att helt summariskt konstatera t. ex. att A. inställde sig »genom lagligen befullmäktigat ombud», advokaten N. N., intaga andra domstolar ombudens fullmakter och andra legitimationshandlingar in extenso, i allmänhet till ingen nytta och ofta till parternas onödiga betungande med ökad expedi-

 

1 Avsiktligt retsam förefaller denna ingress i ett hovrättsvotum (NJA 1924): Enär, i fråga om äganderätten till ifrågakomna hemman, kronan ej kan anses hava ifrågasatt, att berörda hemman tillkommer kronan.

480 SMÅ DOM BOKSREFORMER.tionslösen. Det förra förfaringssättet kombinerat med förvarande av behörighetshandlingarna i original eller avskrift bland »inneliggande handlingar» är att förorda.
    2. Av rådstuvurätternas protokoll kan endast när skiljaktiga meningar uttalats inhämtas vilka ledamöter som deltagit i avgörandet. Vid uppskov lämna protokollen ingen upplysning om rättens ledamöter vid de olika tillfällena. Varje domboksexpedition i ett civil- eller brottmål borde inledas med ett meddelande: Närvarande i rätten borgmästaren N. N., rådmännen A. och B.
    3. Det hör till god ton jurister emellan att prisa nämndens betydelse i häradsrätterna. Men ännu finnes en och annan häradshövding som anser det likgiltigt huruvida i ett uppskjutet mål samma eller olika nämndemän tjänstgöra vid de olika rättegångstillfällena. I högre instans fästes ofta stort avseende vid att nämnden deltagit i en bevis- eller skälighetsprövning. Av intresse är då att veta om den dömande nämnden hört och sett vittnena. Varje domboksexpedition i ett civil- eller brottmål som handlägges vid mera än ett rättegångstillfälle borde därför inledas med ett meddelande angående närvarande nämndemän, skrivet så utrymmesbesparande som möjligt.
    4. Det torde vara vanligt att domstolarna understödja Sveriges advokatsamfunds berömvärda och hittills med så stor framgång krönta strävan att höja advokatväsendet i landet, genom att reservera titeln advokat åt medlemmar av samfundet. Den prestige som numera åtföljer advokattiteln framträder bl.a. därigenom, att medan förr i världen ingen människa föll på idén att i tilltal kalla en annan för Advokaten, detta numera hör till god umgängessed. Advokattitelns ökade prestige har emellertid åtföljts av ett illojalt missbruk av titeln av diverse »advokatföreningar» till vilka icke rättsbildade sakförare äga tillträde. Det vore önskvärt att domstolarna ville stödja advokatsamfundets strävanden genom att i sina protokoll allmänt ansluta sig till ovan angivna begränsade användning av advokattiteln.1 Att varna för det intolerabla oskicket att titulera andra än därtill berättigade för »häradshövding» torde ej vara behövligt beträffande våra domboksförfattare. Dessa kunde däremot gärna visa den tidsenliga hövligheten att de utbytte titeln »hustru» mot fru och »ogifta» mot fröken.

Kjs.