ERIK AF HÄLLSTRÖM. Om villfarelse såsom divergens mellan vilja och förklaring vid rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Akademisk avhandling. Helsingfors 1931.291 s. Fmk 100.00.
    Genom den finska avtalslagen den 13 juni 1929, som ansluter sig till den svenska avtalslagen av 1915, den danska av 1917 och

den norska av 1918, har på ett viktigt rättsområde åvägabragts en nordisk rättsgemenskap, vilken i saklig och formell överensstämmelse kan tjäna till förebild vid fortsatt samarbete inom lagstiftningen.
    Avtalslagarnas regler äro starkt präglade av de hänsyn, som våra dagars samhällsliv i dess mångskiftande och fria former kräver av rättsordningens gestaltning. I hela Norden är det numera genom lagregler erkänt, att avgörande vikt skall tillmätas den uppfattning, som en kontrahent med fog kan hava haft om uttrycken för medkontrahentens vilja. Den betydelse, som tillkommer en avgiven förklaring eller rättare sagt förklaringens innehåll, sådant det ter sig vid ett objektivt betraktelsesätt, plägar av vissa rättsteoretiker utläggas så, att skydd måste givas åt den tillit, som förklaringen väckt hos adressaten såsom förståndig man. Dessa författare taga avstånd från den teori, enligt vilken den enskilda kontrahentens vilja är bestämmande för tillkomsten och innehållet av ett avtal.
    I den behandling, som avtalslagarna ägnat åt de fall, då en viljeförklaring i följd av felskrivning eller annat misstag fått annat innehåll än som åsyftats, framträder tydligt den viktiga roll, som den goda tron spelar i det moderna rättslivet. Av de i ämnet givna reglerna framgår nämligen e contrario, att förklaringens innehåll i allmänhet är bindande, när adressaten icke insett eller bort inse misstaget. Med utgångspunkt från den nya finska avtalslagen har författaren till ovannämnda avhandling gjort villfarelse såsom divergens mellan vilja och förklaring till föremål för vetenskaplig behandling samt i anslutning till det egentliga villfarelsefallet belyst de principer, som varit vägledande för den senare tidens lagstiftningsarbete på förmögenhetsrättens område. Framställningen har formats till en vidräkning med den viljeteoretiska åskådningen och ett försvar för tillitsteorien. Anfallet på viljeteorien förefaller måhända mera kraftigt än nöden kräver. Den moderna lagstiftningen har ju själv sönderskjutit dessa doktrinära bastioner. Författarens inriktning förklaras emellertid tillfullo av den omständigheten, att den finska doktrinen hittills företagit sina utläggningar på grundvalen av viljeteoretiska betraktelsesätt. Det måste också medgivas, att den kritik, som författaren består viljeteorien, medför en mera ingående belysning av de begrepp, med vilka rättsvetenskapen arbetar, än om avhandlingen inskränkts till en utveckling av den tillitsteori, för vilken författaren gjort sig till en ivrig förespråkare. Det är med intresse, som man följer utredningen av begreppen tillit, vilja och förklaring och den därefter följande livfulla och av exempel kryddade framställningen av tillitsgrundsatsens tillämpning i särskilda fall av villfarelse. Av värde äro ock avhandlingens inledande partier, som bland annat åskådligt klargöra skillnaden mellan villfarelse i bevekelsegrunderna och villfarelse såsom bristande överensstämmelse mellan vilja och förklaring.
    För den på praktisk juridik inställda läsaren är det lättare att följa författaren, då han går till storms mot begrepp och teorier

än när han bygger upp den särskilda variant av tillitsteorien, för vilken han önskar att bliva citerad i en framtid. I grunden kan det sägas vara likgiltigt, huruvida man med LUNDSTEDT, mot vilken författaren polemiserar, förkastar gängse teorier och härleder rättsreglerna ur samhällsnyttan eller om man med författaren hämtar hjälp hos begreppen vilja, rättshandlingsföreställning, förklaring och tillit. Den positiva rätten har en märkvärdig benägenhet att anpassa sig efter de krav, som livet självt ställer på samhällsordningen. När det gäller att förklara den i modern rätt erkända bundenheten vid avgiven förklaring trots bristande överensstämmelse med den bakomliggande viljan, synes det för ett praktiskt bedömande räcka med hänvisning till den yttre säkerhet, utan vilken det ekonomiska livet, enkelt i formerna men oerhört komplicerat till sitt innehåll, överhuvud numera icke kan bestå, långt mindre möta den i hastig takt gående utvecklingen. Redan detta är emellertid en viss teori, ett slags förenklad tillitsteori, och det torde nog förhålla sig så, att man icke kan fruktbart spekulera i anslutning till modern rätt utan att röra sig inom ramen för den allmänna åskådning, som kommit till uttryck i föreliggande avhandling. Till varning för ett alltför livligt teoretiserande inom en så praktisk disciplin som juridiken kan det dock ibland vara nyttigt att erinra om vad NEHRMAN i sin Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Civilem yttrade om bruket av begreppet quasi contractus: »The Romare kalla thessa ärender quasi contractus: men sådant uptog giör saken mörk, som i sig sielf är tydelig nog.»
    I författarens kritiska redogörelse för äldre teorier fäster man sig särskilt vid de reflexioner, som knutits till den romerska rätten. Med fog hänvisar författaren till det faktum, att de romerska juristernas uttalanden fällts med avseende på förhållanden, som väsentligen skilja sig från de nu rådande. På förbiseende av detta faktum få nämligen skyllas åtskilliga alltför vittgående slutledningar, som förekomma i vetenskapliga framställningar. Den teoretiskt intresserade har överhuvud god behållning av den del av avhandlingen, som återgiver äldre och nyare doktrin med talrika litteraturhänvisningar. Sammanfattningar av sådan art införlivas tacksamt med den nordiska litteraturen.
    Ett gott exempel på att livet självt trotsar teorierna lämnar författaren i sin utredning av finsk rättspraxis före 1929 års lag. Ehuru den finska doktrinen genomgående hyllat viljeteorien, utvisa domsluten sedan lång tid tillbaka benägenhet att godkänna avgivna förklaringar, sådana de objektivt framstå, och domstolarna hava sålunda förekommit lagstiftningen i beaktande av kraven på trygghet och stadga i omsättningen. Icke ens uttryckliga regler hindra i längden dessa krav att med ökad styrka göra sig gällande i rättstillämpningen. Den tyska lagens regler, som stå i samklang med viljeteorien, lämna efter orden icke mycket utrymme åt upprätthållande av sådan förklaring, som icke överensstämmer med den bakomliggande viljan, men i praxis lärer man, såsom författaren

 

35 — Svensk Juristtidning 1931.

jämväl påpekar, ofta uppnå en rimlig lösning genom att på olika sätt försvåra möjligheterna att medelst »Anfechtung» göra förklaringen ogiltig. För övrigt är det inom juridiken långt ifrån ovanligt, att från motsatta utgångspunkter förda resonemang leda till samma resultat. I fråga om arvinges ansvar för arvlåtarens förbindelser är det exempelvis i stort sett likgiltigt, om man dekreterar ett vid dödsfallet inträdande personligt ansvar med möjlighet för arvingen att genom egendomsavträde avlyfta förpliktelsen eller om man utgår ifrån att den dödes borgenärer hava att hålla sig till dödsboets egendom men tillika upptager föreskrift om att arvingen ådrager sig gäldsansvar genom att taga befattning med boet. Vid lidelsefri prövning av skilda rättsvetenskapliga teorier skall det också ej sällan visa sig, att de stridande bakom olika uttryckssätt i grunden dölja ett och detsamma.
    Avhandlingen har begränsats att avse rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Bland dessa utgöra gåvor och därmed jämförliga avhändelser en grupp för sig. Adressaten till en benefik rättshandling intager en helt annan ställning än medkontrahenten vid ett avtal av onerös karaktär. Den förre kan icke göra anspråk på samma hänsyn som den senare. Då det är givaren, som i kraft av den ensidiga prestationen huvudsakligen bestämmer över rättshandlingen, får mottagaren finna sig i att man i högre grad frågar efter givarens vilja än efter mottagarens uppfattning av rättshandlingens innehåll. Den regel, som i avtalslagarna upptagits rörande villfarelse såsom divergens mellan vilja och förklaring, är avfattad med tanke på vanliga avtal och täcker följaktligen icke alltid den situation, som inträder vid gåva. Visserligen uttala avtalslagarna icke direkt, att den, som avgivit en förklaring, oberoende av förelupet misstag är bunden av förklaringen, sådan den måste uppfattas av adressaten, och i avhandlingen påpekas, att det därför ansetts möjligt för domaren att bedöma en under villfarelse avgiven gåvoförklaring utan hänsyn till mottagarens uppfattning, men författaren tillägger, till synes med rätta, att den indirekta slutsats, som kan dragas ur lagens stadgande, borde vara lika giltig som den ordagranna tolkningen. För egen del anser författaren, att ett riktigt bedömande av villfarelse i samband med gåva bör kunna ernås med åberopande av det faktum, att omsättningsintresset icke fordrar bundenhet vid den avgivna förklaringen. Här beröres en sida av ämnet, som författaren emellertid endast i förbigående upptagit till granskning. Avhandlingen skulle onekligen hava vunnit på en utförligare behandling av de spörsmål, som sammanhänga med den särskilda karaktären av gåva och liknande rättshandlingar. Överhuvud synes en närmare undersökning av den skiftande styrka, med vilken kraven på säkerhet i handel och vandel göra sig gällande i fråga om olika rättshandlingar, kunna giva anledning till värdefulla synpunkter på tillitsteorien och dess praktiska tillämpning. Av intresse vore även att i förevarande hänseende anställa jämförelser mellan gåva och testamente, ehuru sistnämnda rättshandling

plägar räknas till ett helt annat rättsområde. Beträffande förordnanden för dödsfalls skull råder nämligen inom doktrinen en ovanlig enighet om att det är arvlåtarens vilja, som ensam bestämmer förordnandets innehåll, och de positiva lagbuden på testamentsrättens område utvisa också, att omsättnings- och tillitssynpunkter där äro av underordnad betydelse. I detta sammanhang må slutligen tillåtas den anmärkningen, att en framställning av villfarelseproblemet utan begränsning till förmögenhetsrätten naturligen varit ägnad att sätta de olika teorierna i ännu skarpare belysning. Emellertid skall villigt medgivas, att ämnet även med den omfattning, som det erhållit i föreliggande arbete, är stort nog för en akademisk avhandling och skänker tillräckligt många tankeställare åt läsaren.

Harry Guldberg.