LITTERATURNOTISER. 529HARRY SÖDERMAN & ERNST FONTELL. Handbok i kriminalteknik. Sthm 1930.
Wahlström & Widstrand. 675 s. Kr. 35.00.
En var, som sysslat med praktiskt arbete inom den del av straffprocessen, vilken föregår domstolsförhandlingen, torde ha funnit, att en av de viktigaste förutsättningarna för vinnande av ett gott resultat är grundlig erfarenhet inom detta speciella område. Bäst är givetvis om denna erfarenhet kan förvärvas under dagligt arbete med ledning av beprövade personer, som själva besitta insikter och träning. Men i vårt land, med dess i jämförelse med utlandet små förhållanden och, dess bättre, frånvaro i stort sett av brottsfall av svårare art, kunna endast ett fåtal personer i dagligt arbete själva förvärva sig tillfyllestgörande praktisk erfarenhet. För vinnande av kunskap om arbetet inom förenämnda del av det straffprocessuella området måste för den skull de, som äro verksamma därinom — särskilt våra polismän —, anlita den utvägen att genom studier av tillgänglig litteratur inhämta kännedom om de metoder och de hjälpmedel, som vetenskap och praktik särskilt i andra länder funnit medföra de bästa resultaten. Sådan litteratur finnes i ganska stor omfattning på främmande språk men har hitintills endast sparsamt varit tillgänglig på vårt. Särskilt är i det avseendet att erinra om f. d. polismästaren R. von Schultz' banbrytande arbeten inom detta område. Sedan ett år tillbaka föreligger nu ytterligare litteratur inom samma område, i det att docenten Harry Söderman och länsassessorn Ernst Fontell på Wahlström och Widstrands förlag utgivit ett omfattande verk, benämnt »Handbok i kriminalteknik». Utgivandet av detta verk måste hälsas med livligaste bifall, ty det är icke blott en fortsättning av det von Schultzska initiativet att bereda i främmande språk obevandrade polismän kännedom om de erfarenheter inom detektivarbetsområdet, som föreligga i utländsk litteratur, och om de hjälpmedel och arbetsmetoder, som där rekommenderas till användning, utan även en på bredare basis lagd framställning uti ämnet ifråga.
Författarna angiva i sitt företal, att de sökt sin läsekrets även utanför polismännens led. Denna ur ekonomisk synpunkt fullt förståeliga och ur andra synpunkter även lämpliga anordning att erhålla så stor läsekrets som möjligt har emellertid för den av dagligt arbete jäktade polismannen medfört den olägenheten, att verket för honom blivit något för omfångsrikt. Dettas stora förtjänster motivera dock den förhoppningen, att vid planläggandet av en eventuell ny upplaga författarna må få tillfälle att taga större hänsyn till polismannens speciella behov.
I samband med utgivandet av en ny upplaga torde tillfälle också erbjuda sig att korrigera en del felaktigheter, som visserligen i och för sig äro mindre betydande, men vilka dock icke böra förekomma i ett bokverk, avsett till stor del för en tjänstemannakategori, vilken måste alldeles särskilt beflita sig om att lämna korrekta uppgifter. Vi syfta härmed på den beskrivning av utvecklingen av kriminalpolisavdelningen i Stockholm, som författarna lämna. De förbise därvid fullständigt utvecklingen under 1880- och 1890-talen samt detta århundrades första årtionde, under vilken tidrymd där framväxte en kriminalavdelning i modern bemärkelse. Likaså peka vi på uppgiften om att det internationella samarbetet inom kriminalpolisens område skulle grundlagts vid den internationella poliskongressen i New York 1925. Sagda samarbete erhöll emellertid sin organisation redan å poliskongressen i Wien i