HJALMAR KARLGREN. Om stiftelseurkund och aktieteckning vid bildande av aktiebolag enligt svensk rätt. Lund 1930. C. W. K. Gleerups förlag. 96 s. Kr. 2.75.
    Detta arbete ger i första kapitlet en översikt av de svenska rättsreglerna rörande upprättande av stiftelseurkunden och dess innehåll. Svårare och mera invecklade frågor hava därvid i allmänhet lämnats öppna eller förbigåtts. Rörande en alltemellanåt uppkommande fråga, huruvida man och hustru få räknas såsom två personer för åstadkommande av det erforderliga antalet stiftare, uttalar förf., att detta icke lärer böra antagas i fråga om makar, som hava egendomsgemenskap enligt äldre giftermålsbalken. Å registreringsmyndighetens sida torde dock i regel icke undersökas, huruvida stiftarnas antal av förevarande orsak är lägre än det i lagen stadgade.
    De följande kapitlen om stiftarnas rättsställning gent emot enskilda aktietecknare, om aktietecknings form och om aktietecknings ogiltighet utgöra mera utförliga framställningar. I kapitlet om aktietecknings form behandlas, bl. a., frågan, huruvida utfästelser att framdeles företaga aktieteckning sakna rättslig verkan i betraktande av att de icke kunna iklädas den för själva aktieteckningen föreskrivna formen. Enligt rättsfall (NJA 1918 s. 394) har den uppfattningen kommit till uttryck, att sådana utfästelser icke äro giltiga. Från denna regel vill emellertid förf. göra undantag för de i praktiken ganska vanliga avtal, enligt vilka en kontrahent förklarar, att han åtager sig garanti för att ett visst kapital kommer att uppbringas genom aktieteckning. Undantaget skulle gälla för sådana fall, där det icke förhåller sig så, att den som gör åtagandet närmast föranledes därtill av utsikten att förvärva delägarskap i bolaget med de förmåner som därav kunna följa, utan där föremålet för avtalet är övertagande av själva garantirisken, vanligen med hänsyn till ett betingat vederlag. Mycket talar för en sådan uppfattning, men förf:s framställning synes dock icke uttömmande eller övertygande. Av praktiskt intresse är förf:s påpekande, att för fullmakt till aktieteckning icke kräves viss form och att registreringsmyndigheten vid registrering icke fordrar företeende av skriftliga fullmakter.
    I kapitlet om aktietecknings ogiltighet är den avdelning utförligast, som handlar om ogiltighet på de grunder, som omförmälas i tredje kapitlet av 1915 års avtalslag (tvång, svek, misstag etc.). Förf. polemiserar mot den gängse uppfattningen, att en aktietecknare endast i undantagsfall kan göra gällande, att hans viljeförklaring är ogiltig på grund av dylika omständigheter, och utvecklar hurusom avtalslagens ifrågavarande regler i huvudsak böra gälla även aktieteckning. Intresset av förf:s utläggningar minskas emellertid avsevärt

LITTERATURNOTISER. 531genom hans resignerade konstaterande av att svensk rättspraxis redan anslutit sig till den av honom bekämpade åsikten och förmodligen kommer att därvid förbliva.
    Såsom av ovanstående framgår behandlar föreliggande arbete en del frågor inom aktiebolagsrätten av betydelse för såväl teori som praxis och förtjänar uppmärksamhet från deras sida, som hava att syssla med hithörande spörsmål.

C. Lj.