ÖSTEN UNDÉN. Staters internationella ansvarighet för domstolsavgöranden. Uppsala 1930. Lundequistska bokh. 21 s. Kr. 0.50. — Uppsala univ. årsskr. 1930. Program 4.
ÖSTEN UNDÉN. L'affaire Martini. Une sentence arbitrale internationale. Uppsala 1930. Lundequistska bokh. 63 s. Kr. 2.00. — Uppsala univ. årsskr. 1930. Program 5.
Här ovan först anförda skrift innehåller en redogörelse för de uppfattningar rörande statens internationella ansvarighet för domstolsavgöranden, som gjort sig gällande under olika tider från Grotius till den fasta mellanfolkliga domstolen och förarbetena till Haagkonferensen för den internationella rättens kodifiering.
Författaren fastslår såsom en genomgående, för olika tider antagen grundsats, att en nationell domstols tillämpning av nationell lag ej kan föranleda internationellt ansvar för staten, med mindre en främmande stats medborgare genom domen utsatts för en déni de justice (»rättsvägran») i detta ords vidsträcktare betydelse, sålunda icke blott i den meningen att den främmande statens medborgare förvägrats talerätt eller att andra oegentligheter i det processuella förfarandet föreligga, utan även i den att domen innefattar sådana brister i materiellt avseende, att den framstår som uppenbart orimlig och orättrådig (»injustice patente»). Ett undantag från regeln att statens ansvar för domstolsavgöranden är begränsat till fall av déni de justice föreligger emellertid för det fall att ett domstolsavgörande är oförenligt med statens traktatsenliga åligganden eller med andra dess internationella förpliktelser; det förhållandet att domstolsbeslutet stöder sig på en nationell lag friar härvid icke från dylikt ansvar, därest lagen strider mot traktat eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
Den skiljedom, som meddelats av skiljedomstolen i »l'affaire Martini», i vilken utgivaren själv varit surarbitre, utgör en tillämpning av nu anförda principer.
I denna affär hade förbunds- och kassationsdomstolen i Venezuela genom dom den 4 december 1905 förklarat ett mellan Venezuelas regering och det italienska bolaget Société Martini & Cie ingånget kontrakt förverkat samt förpliktat bolaget att betala visst skadestånd ävensom fullgöra vissa prestationer, som enligt kontraktet skulle ålegat detta men icke ansetts fullgjorda. Efter mångåriga förhandlingar hänsköts saken till skiljedom. Inför skiljedomstolen yrkade italienska regeringen, att skiljedomstolen skulle förklara den av förbunds- och kassationsdomstolen meddelade domen innefatta en »injustice evidente, déni de justice» och på samma gång en uppenbar kränkning av viss artikel i en mellan Italien och Venezuela år 1861 ingången traktat samt att utdöma visst skadestånd. Yrkandena bestredos av Venezuelas regering.
Skiljedomstolen fann, att de grunder, på vilka det mellan Venezuelas regering och Compagnie Martini ingångna kontraktet förklarats förverkat, ej kunde anses utgöra en »injustice patente», och ej heller att domen kunde anses innefatta en kränkning av den av italienska regeringen åberopade traktaten. Däremot ansåg skiljedomstolen, att de grunder, på vilka skadeståndsskyldighet och skyldighet att fullgöra ovan berörda prestationer ålagts bolaget, utgjorde en dylik »injustice patente». På grund härav fann skiljedomstolen sig icke kunna lämna bifall till italienska regeringens yrkande på skadestånd, varemot den förklarade Venezuelas regering pliktig att såsom annullerad erkänna den Compagnie Martini av förbunds- och kassationsdomstolen ålagda förpliktelsen att utgiva skadestånd och fullgöra berörda prestationer.
F. Mr.