AKTUELLA SPÖRSMÅL.

 

Den nya bötes-lagstiftningen.1 Genom proposition nr 188 till innevarande års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lagar dels om ändring i vissa delar av strafflagen, dels angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) och dels om ändrad lydelse av 111 § strafflagen för krigsmakten. Propositionen bifölls av riksdagen. De nya lagarna äro avsedda att träda i kraft den 1 januari 1932. De hava ännu icke utkommit i SFS.
Den nya lagstiftningen innebär i främsta rummet, att grundsatsen om bötesstraffets avpassande efter den sakfälldes betalningsförmåga vunnit erkännande genom upptagande i vår strafflagstiftning av det s. k. dagsbolssystemet. Huvudgrunderna för dagsbotssystemet, sådant detsamma nu utformats, återfinnas i 2 kap. 8 § första stycket strafflagen. De äro följande. Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet till minst en och högst 120. Dagsboten fastställes i penningar från och med en till och med 300 kronor efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas. Produkten av antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot utgör det bötesbelopp, den sakfällde har att gälda. Minsta bötesstraff skall dock vara 5 kronor, även om nämnda produkt skulle bliva lägre.
Dagsbotssystemet har emellertid icke gjorts tillämpligt för samtliga bötesbrott inom strafflagen. Enligt andra stycket i 2 kap. 8 § skola sålunda för vissa brott böter alltjämt ådömas omedelbart i penningar. Detta gäller till en början brott, varför böterna äro beroende av värdet av viss egendom. Dylika s. k. normerade böter stadgas i 22 kap. 19 § första stycket för underlåtenhet att lysa hittegods (högst dubbla värdet av det hittade) samt i samma kapitel 20 § för bodräkt (högst dubbla värdet av det undandragna). Ett slags normerade böter förekomma jämväl i 25 kap. 21 §, i det att böterna för vissa ämbetsbrott må sättas högst till beloppet för ett år av den lön och övriga inkomst, som åtfölja det ämbete, vari den skyldige sig förbrutit. Med dagsbotssystemets införande kommer emellertid detta lagrum att upphöra att gälla. Från dagsbotens tillämpningsområde ha vidare undantagits vissa brott, vilka ansetts vara att hänföra till ordningsförseelser. Bland sådana brott märkas främst fylleri (18 kap. 15 §) och förargelseväckande beteende å allmän plats (11 kap. 15 §). I övrigt höra hit sabbatsbrott (7 kap. 3 §), förargelseväckande beteende vid offentlig sammankomst (11 kap. 9 § andra

 

Jfr SvJT 1931 s. 251.

DEN NYA BÖTESLAGSTIFTNINGEN. 557stycket), försummelse att behörigen avlämna eller vårda vissa verktyg, vilka kunna missbrukas för förfalskningsbrott (12 kap. 19 §), brukande av mått eller vikt, som ej behörigen justerats eller omjusterats (22 kap. 5 § tredje och fjärde styckena), vållande genom underlåten vård att kreatur inkomma på annans ägor (24 kap. 9 §), brytande eller nedkastande av annans hägnad eller grind (24 kap. 10 §) samt tagande av olovlig väg eller gångstig (24 kap. 11 §). De för nu uppräknade brott hittills stadgade maxima å 100 kronor eller därunder hava bibehållits. Därjämte har maximum för den svårare graden av fylleri, 500 kronor, uttryckligen utsatts. Då enligt 2 kap. 8 § andra stycket böter, bestämda till visst högsta belopp, skola ådömas omedelbart i penningar, ha genom nämnda anordning de såsom ordningsförseelser ansedda brotten förts utom dagsbotsområdet.
    I övrigt hava samtliga i strafflagen upptagna stadganden om visst bötesmaximum upphävts — och de av samma stadganden berörda brotten sålunda lagts under dagsbot — varjämte regeln om ett allmänt bötesmaximum av 500 kronor för de fall, då maximum ej utsatts, upphört att gälla.
    Allmänt bötesminimum i strafflagen är 5 kronor. Därjämte finnas särkilda minima å 10, 20, 25, 50 och 100 kronor. Allenast de två sistnämnda ha givits motsvarighet under dagsbotssystemet. De ha sålunda ersatts med respektive 5 och 10 dagsböter. I ett fall, vållande till annans död (14 kap. 9 §), där minimum för närvarande är 50 kronor, har dock ett minimum av 5 dagsböter ansetts för lågt, varför lägsta antalet dagsböter bestämts till 10. De särskilda minima å 10, 20 och 25 kronor ha upphävts, såvitt angår brott inom dagsbotsområdet.
    Jämväl inom specialstraffrättens område har dagsbotssystemet gjorts tillämpligt. Föreskrift härom har meddelats i särskilda böteslagen genom en hänvisning till stadgandena i 2 kap. 8 § första stycket strafflagen. Även för specialstraffrättens del har det gällt att avskilja ordningsförseelserna. Då det icke varit möjligt att för sådant ändamål meddela föreskrifter i varje särskild författning, har avgränsningen måst ske genom en allmän regel i särskilda böteslagen. I 1 § andra stycket har sålunda stadgats, att dagsbotssystemet icke skall gälla i fråga om brott, som ej är belagt med svårare straff än böter högst 300 kronor. Därjämte har — i överensstämmelse med vad som skett i strafflagen — undantagits brott, varå straffet är bestämt efter särskild beräkningsgrund (normerade böter).
    Beträffande de brott inom specialstraffrätten, som lagts under dagsbot, skola nu stadgade böteslatituder upphöra att äga tillämpning. Detta gäller undantagslöst beträffande maxima. Vissa minima komma däremot att alltjämt äga betydelse. Det stadgas nämligen att, där i lag eller författning minsta bot är bestämd till 50 kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. Inom specialstraffrätten förekomma sådana minima å 50, 100, 200, 250, 300, 500 kronor samt — i ett undantagsfall — å 1,000 kronor.

 

37 — Svensk Juristtidning 1931.

558 R. PETRÉ.    Då böter, som ådömas i dagsböter, kunna komma att uppgå till avsevärda belopp, ha åklagar- och angivarandelar ansetts böra begränsas till högst 500 kronor.
    Såväl lagen om ändring i strafflagen som särskilda böteslagen innehåller stadganden av innebörd, att dagsbotssystemet ej skall äga tillämpning i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen. Såsom skäl härför har anförts, att de nya reglerna, vilka sakna grundlags natur, icke kunna verka ändring såvitt angår de bötesstraff, som tryckfrihetsförordningen själv utsätter, samt att det icke vore lämpligt att tillämpa olika system i fråga om nämnda bötesstraff och sådana som skola hämtas från allmän lag. Vidare har framhållits, att det icke stode väl tillsammans med tryckfrihetsförordningens egenartade bestämmelser om ansvar för tryckt skrift att låta den sakfälldes betalningsförmåga inverka på bötesbeloppets storlek. En följd av ifrågavarande undantagsbestämmelser blir, att vissa enligt strafflagen nu allmänt gällande bötessatser (t. ex. i 16 kap.), till vilka tryckfrihetsförordningen hänvisar, skola fortfara att tillämpas vid ådömande av böter för tryckfrihetsbrott, ehuru de icke skola användas vid ådömande av böter omedelbart enligt strafflagen.
    Dagsbotssystemets upptagande i allmänna strafflagen medför på grund av hänvisningar i strafflagen för krigsmakten, att systemet vinner motsvarande tillämpning jämväl inom sistnämnda strafflagsområde. De ändringar, som föreslås i allmänna strafflagens bestämmelser om särskilda brott, komma att gälla även vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten i de fall, då denna beträffande straffet hänvisar till allmän lag. Då böter åläggas såsom nedsatt straff jämlikt 83 § strafflagen för krigsmakten, skola de på grund av 18 § samma lag, jämförd med 2 kap. 8 § allmänna strafflagen, ådömas i dagsböter. Fullt självständiga föreskrifter beträffande bötesstraff för särskilda brott förekomma i strafflagen för krigsmakten endast i 111 §. Detta lagrum har ändrats så, att det särskilda maximum i första stycket å 1,000 kr. borttagits samt att i andra stycket straffet »böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen», ändrats till »böter».

 

    Den tanke, som ligger till grund för dagsbotssystemet, är att bötesstraffet skall så avpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga, att han med god vilja skall kunna erlägga böterna och icke behöva undergå förvandlingsstraff. För att detta syfte skall kunna nås krävas, åtminstone då det gäller något större bötesbelopp, anordningar, som medgiva, att den bötfällde må erhålla tillräckligt rådrum för böternas gäldande. Detta krav framträder med styrka beträffande flertalet bötfällda, vilka icke förfoga över andra tillgångar än sina löpande inkomster. Fördenskull erfordras regler om rätt till anstånd och avbetalning i fråga om böternas erläggande. I den nya lagstiftningen ha ock så till vida upptagits bestämmelser härutinnan, att i 2 kap. 9 § strafflagen stadgats, att anstånd med böters gäldande så ock avbetalning av böter må äga rum i den ordning och under de villkor, Konungen bestämmer.

DEN NYA BÖTESLAGSTIFTNINGEN. 559    I bestämmelserna om förvandling av böter till fängelse hava vidtagits vissa ändringar dels av hänsyn till dagsbotssystemets införande och dels av hänsyn till den öppnade möjligheten att erlägga böterna genom avbetalning. Sålunda ha till början införts regler, att förvandlingsstraffet skall bestämmas i förhållande till dagsböternas antal och icke såsom nu i förhållande till böternas penningbelopp (2 kap. 11 § första stycket och 12 § första stycket strafflagen). I anslutning härtill har stadgats, att böter, som ådömts omedelbart i penningar, enligt viss angiven grund skola omräknas i dagsböter (11 § andra stycket).
    Enligt stadgandet i 2 kap. 10 § strafflagen är förutsättningen för böters förvandling den, att hos den bötfällde saknas tillgång till böternas fulla gäldande. Förvandling skall sålunda ske — något som för övrigt kräves av sakens natur — så snart den bötfällde icke kan erlägga hela bötesbeloppet. Av bestämmelsens ordalydelse — att »böterna» skola förvandlas — i förening med saknaden av särskild föreskrift om förvandling, då tillgång finnes till allenast en del av bötesbeloppet, har hittills ansetts följa, att även i dylikt fall förvandlingen skall avse de ådömda böternas fulla belopp och att avdrag sålunda ej kunnat medgivas för vad som kan hava influtit. Detta har i sin ordning lett till att för böter ej fått göras utmätning, där ej tillgångar funnits, som varit tillräckliga för täckande av hela bötesbeloppet; om genom frivillig betalning ett delbelopp influtit och därefter förvandling ägt rum för hela bötesbeloppet, ha uppkommit ganska svårlösta spörsmål, huru skolat förfaras med vad som blivit guldet. Bortsett från vad som kan anmärkas mot den nuvarande ordningen, är det uppenbart, att en ändring måst ske i och med att lagen medgiver avbetalning av böter. Härmed blir erläggande av ett delbelopp något fullt normalt, och den verkställda avbetalningen kan icke få lämnas obeaktad, då förvandling befinnes erforderlig på grund av omöjlighet att indriva någon senare förfallen post. Förvandlingsstraffet bör endast motsvara vad som ej erlagts. I anslutning härtill har i 2 kap. 11 § tredje stycket upptagits ett stadgande av innehåll, att där någon del av böterna guldits, å förvandlingsstraffet för de ådömda böterna skall avdragas så stor del, som svarar mot förhållandet mellan vad som guldits och de ådömda böternas fulla belopp. Vidare har i 12 § andra stycket upptagits en särskild regel för det fall, att flera förvandlingsstraff sammanträffa och vid förvandlingstillfallet någotdera bötesstraffets belopp blivit helt eller till en del guldet.
    Då uttrycklig föreskrift sålunda upptagits angående förvandling av böter, som till någon del guldits, har ordalydelsen i 10 §, ehuru den hittills åberopats till stöd för ett avvikande tillvägagångssätt, ansetts kunna utan fara för missförstånd lämnas oförändrad.

R. Petré.