Italiens nya strafflag av d. 19 okt. 1930 har trätt i kraft d. 1 juli 1931. För dess straffsystem har redogjorts i SvJT 1931 s. 316 ff. Här följa några ytterligare anmärkningar närmast angående brottens reglering.
    Bland allmänna bestämmelser om brottsrekvisiten möter redan i lagens inledande avdelning en kategorisk föreskrift (art. 5), att ingen kan till sin ursäkt åberopa okunnighet om strafflagen; härtill ansluter sig ett något dunkelt stadgande (art. 47 st. 3), enligt vilket misstag om annan lag än strafflag skall, liksom error facti, utesluta straffbarhet då misstaget har förorsakat villfarelse om ett faktum, som är konstitutivt för brottet. Straffskärpning för objektivt överskott (delitto preterintenzionale) förekommer flerstädes och förutsätter icke, att överskottseffekten åstadkommits oaktsamt. Rus, med undantag av sådant vari någon råkat utan egen skuld, inverkar icke konstitu-

tivt på straffbarheten; ett rus, vari någon försatt sig i och för brottets begående eller för att kunna förebära en ursäkt, leder dock till straffets ökning (art. 91 ff.; om vanemässigt alkoholmissbruk jfr SvJT 1931 s. 321). I de anförda nutilldags ganska omtvistade punkterna intager lagen en energisk hållning, som i stort sett överensstämmer med något äldre strafflagar, däribland den svenska.
    En synnerlig stränghet utmärker konkurrensreglerna (art. 71 ff.). I fråga om rättsverkningarna göres ingen principiell skillnad mellan s. k. real- och idealkonkurrens (jfr art. 81 st. 1). Huvudregeln vid all konkurrens är kumulation, visserligen med några relativa och absoluta begränsningar av totalstraffets maximum, såsom för tidsbestämt frihetsstraff fem gånger den svåraste termen och högst trettio år, men å andra sidan med skärpande förvandlingsregler för sådana fall, då regelrätt kumulation ej kan verkställas; sålunda skall, då flera brott var för sig förskylla tukthus, i stället användas dödsstraff. Då flera brott begås för ett och samma brottsliga syfte (s. k. fortsatt brott), inträder utan kumulation ett enhetsstraff av högst tre gånger det straff, som är bestämt för det svåraste särskilda brottet; resultatet kan alltså bliva strängare än ett kumulationsstraff. Denna behandling av det fortsatta brottet överensstämmer väl med den fullständighet, varmed straffskärpningar och skyddsåtgärder stadgas för olika slag av recidivister och eljes kroniska förbrytare. Uppseendeväckande är härvid att »böjelse för brottslighet» (art. 108), med rättsverkan av skyddsåtgärd i form av frihetsförlust utan tidsbegränsning, kan anses föreligga utan att något rediciv ägt rum. Lagens kritiker ha här velat se en tillämpning av LOMBROSOS idéer om »l'uomo delinquente».
    I lagens speciella del märkes, vid sidan av en genomgående stränghet hos straffsatserna, i synnerhet en mycket kraftig utveckling av straffskyddet mot politiska förbrytelser. Bland »brott mot statens personlighet» återfinnes ej blott förräderi och liknande sedan gammalt vedertagna förbrytelser utan allehanda former av politisk, militär eller ekonomisk »défaitism» och överhuvud åtskilliga för regeringsmakten obekväma gärningar. Sålunda må nämnas underhållande av förbindelse med utlandet i syfte att förmå italienska staten att förklara eller upprätthålla neutralitet eller förklara krig (art. 245); handelsförbindelse med undersåte i fientlig stat (art. 250); åtgärder för att ofördelaktigt inverka på växelkursen m. m., på ett sätt som innebär fara för nationens försvarskraft (art. 267); spridande i utlandet av falska, överdrivna eller tendentiösa uppgifter om förhållandena i Italien, till minskande av dess kredit eller prestige, eller överhuvud bedrivande i utlandet av verksamhet, som kan skada Italiens intressen (art. 269). Ej blott kuriositetsintresse ha straffbestämmelser mot skymfande av sådana angreppsobjekt som italienska nationen och fascismens stora råd (art. 290 f.). Regeringschefen personligen skyddas på ett sätt, som påminner om majestätsbrott, bl. a. mot gärningarsom angripa hans ära eller prestige (art. 282).
    Bland brott mot den offentliga förvaltningen påträffas arbetsnedläggelse vid allmännyttiga arbeten, som drivas av enskilda rättssubjekt (art. 331 ff. jfr 359). Härjämte finnes ett särskilt kapitel om brott mot den allmänna ekonomien, industrien och handeln. Hit höra bl. a. utspridande av växt- eller djursjukdomar (art. 500); obehörig påverkan å börskurser m. fl. priser (art. 501); lockout och strejk inom enskilda företag samt bojkott, med olika straffbar-

hetsgrader allt efter syftets mer eller mindre förgripliga beskaffenhet (art. 502—507); överträdelse eller brytande av kollektivavtal m. m. (art. 509).
    I ett särskilt kapitel om brott »contro la integrità e la sanità della stirpe» (art. 545 ff.) äro sammanförda bestämmelser om fosterfördrivning, steriliseringsåtgärder, propaganda för antikonceptionella metoder eller medel, ävensom överförande av smittsam könssjukdom. Sterilisering med samtycke uppfattas sålunda icke såsom misshandel; följdriktigt straffas även den, som låter å sig själv vidtaga steriliseringsåtgärder. — Trots att de emot sedlighetsbrott riktade bestämmelserna präglas av mycken energi, är straffet för blodskam i rätt upp- och nedstigande led icke tillnärmelsevis så högt som enligt sv. SL 18 : 1; det allmänna straffminimum stannar vid ett års frihetsstraff (art. 564 st. 1).
    Beträffande brott mot enskild är lagens stränghet mindre framträdande; så t. ex. belägges mord (art. 577 nr 3) i allmänhet icke med dödsstraff. I överensstämmelse med en allmänt framträdande tendens i nyare lagar äro emellertid straffen för culposa brott ofta betydligt strängare än i svensk rätt.

R. B.