Strafflagsreformen i Tyskland1 (SvJT 1931 s. 483). Under våren har riksdagens strafflagsutskott genomfört andra läsningen av den allmänna delen av strafflagsförslaget. Bland de talrika ändringar, som vidtagits, äro några av ganska väsentlig betydelse. — Minimiåldern för kriminell tillräknelighet har efter starka meningsbrytningar höjts från 14 till 16 år (majoriteten utgjordes av nationalsocialister, socialdemokrater och kommunister); minoriteten åberopade bl. a. den senaste tidens oroande erfarenheter av en starkt ökad frekvens av de ungdomligas förbrytelser, även mord och liknande svåra brott. Bland de former av psykisk abnormitet, som skola kunna leda till strafflöshet på grund av otillräknelighet, har särskilt upptagits »sjuklig viljesvaghet». Bland de invecklade bestämmelserna om error har införts ett uttryckligt stadgande, enligt vilket gärningsmannens oriktiga antagande av ett sakförhållande, som skulle utgöra en straffnedsättningsgrund eller eljest medföra tillämpning av en mildare straffbestämmelse, skall utesluta användning av en strängare bestämmelse. Den förut i förslagets konkurrenskapitel intagna ståndpunkten med enhetlig behandling (skärpt enhetsstraff, s. k. asperation) av ideal- och realkonkurrens har uppgivits, skärpning skall få äga rum endast vid realkonkurrens. För bötesstraff, som ådömes för ett på vinningslystnad beroende brott (ev. jämte frihetsstraff), har varje maximum borttagits; man hade ej skäl att tillmäta denna ändring större praktisk betydelse, då det visat sig att med den gällande rättens maximum av 100 000 mark år 1929 endast i sju fall ådömts böter över 10 000 mark.
    Ett förslag om tillåtande av (frivillig) sterilisering såsom skyddsåtgärd mot farliga vaneförbrytare avböjdes. Frågan om dödsstraffet, vilket enligt första läsningens omröstningsresultat med lika röstetal för och emot skulle avskaffas, har uppskjutits till behandlingen av den speciella delens stadgande om mord. Från skilda håll upplyses att den allmänna opinionen i landet, på grund av den senaste tidens höga frekvens av mord, förskjutit sig till förmån för dödsstraffets bibehållande.

R. B.

 

1 BELL i Jur. Wochenschrift 1931 sp. 915 ff., SCHETTER i DJZ 1931 sp. 462 ff., 731 ff.