Advokaterna och processreformen utgjorde ämne för diskussion vid Sveriges Advokatsamfunds årsmöte d. 5 juni 1931.

    Diskussionsinledare var herr Bertil Ahrnborg, som framhöll, att processreformfrågan nu kommit i ett annat läge än när den för fyra år sedan senast varit föremål för diskussion vid advokatsamfundets årsmöte. Nu förelåge som ett faktum de av riksdagens kamrar beslutade huvudgrunder för en reform, vilkas innehåll i vissa delar man väl hade anledning beklaga, men inför vilka man dock måste resignera. Frågan gällde nu: Hur kunna och böra advokaterna förhålla sig i den föreliggande situationen? Talaren framhöll, att ehuru kamrarna förkastat tanken på advokatmonopol, komme likväl de nya principerna för rättegångsförfarandet att ställa högre krav än förr på ombuden och därigenom bereda de yrkesutbildade advokaterna tillfälle att väl hävda sin ställning. Även komme muntligheten och parternas personliga närvaro i rättegången att för allmänheten öppna ögonen för skillnaden mellan kvalificerade advokaters insatser och den sakförarverksamhet, som ofta bedreves av okunniga och i övrigt olämpliga ombud. Den misstro eller rentav ovilja mot varje strävan att stärka advokaternas ställning i rättegången, som givit sig tillkänna hos riksdagens flertal, komme nog då så småningom att giva vika. Emellertid komme enligt talarens mening härigenom också att framstå ökat krav på numerären av rättsbildade advokater, och samfundsledamöterna borde vinnlägga sig om att förbereda tillgodoseendet av detta krav genom att i största möjliga utsträckning bereda unga jurister tillfälle att under deras ledning erhålla utbildning i advokatverksamhet.
    Beträffande organisationen ansåg talaren anledning föreligga att redan i samband med den nu aktuella processreformens genomförande låta de kvalificerade advokaternas sammanslutning förvandlas från det fria och de facto av domstolsjurister i allmänhet högt uppskattade men av lagen okända advokatsamfundet till en lagligen erkänd och i lagen reglerad förening, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med processkommissionens förslag. Dess medlemmar borde ensamma äga rätt att bruka titeln advokat.
    Ordföranden herr Tom Forssner betonade, att kravet på advokatmonopol icke främst vore en advokaternas angelägenhet utan utgjorde en nödvändighet ur själva rättordningens synpunkt. Talaren kunde icke dela inledarens relativt optimistiska syn på framtidsutsikterna utan beklagade djupt den stympning av den tidigare tilltänkta rättegångsreformen, som de av riksdagen nu beslutade huvudgrunderna innebure. De för beslutet ansvariga hade tänkt sig ett processförfarande, som under patriarkalisk ledning av domaren kunde handhavas utan medverkan av yrkesutbildade advokater. Detta innebure stora risker för förfarandets effektivitet. Man måste rent av frukta, att muntlighetens och koncentrationens principer komme att stanna på papperet eller i varje fall icke få den ingripande betydelse lagstiftaren avsett.
    Herr Lennart Jacobsson framhöll vikten av att ledningen av vittnesförhör anförtroddes åt partsrepresentanterna.
    Herr Otto Alrutz kunde icke biträda inledarens uppfattning, att kamrarnas beslut utgjorde ett faktum, inför vilket man tillsvidare måste resignera. Talan i en muntlig process måste, såsom ordf. framhållit, utföras av rättsbildade advokater; genom upplysningsverksamhet härom kunde man

ännu hoppas att åvägabringa en ändring i opinionen, innan definitivt lagförslag hunne komma under riksdagens behandling.
    Motsatt uppfattning uttalades av herr Eliel Löfgren, som bekräftade riktigheten av inledarens utgångspunkt, att man måste som ett faktum räkna med det av riksdagen antagna programmet för en rättegångsreform. Reformen komme par la force des choses att medföra ökat användande av rättsbildade advokater i de fall, där detta behövdes, något som emellertid icke vore förhållandet i en del mindre mål. — Under påpekande av en del motsägelser i det av riksdagen antagna programmet, däri muntlighet och skriftlighet kämpade mot varandra, framhöll talaren som avgörande, huruvida man i praktiken kunde upprätthålla kravet på, att protokollet icke finge utgöra grundvalen för underrättens dom utan blott ett för överrätterna avsett bevis om vad som tilldragit sig i underrätten. I övrigt uppehöll sig talaren särskilt vid förfarandet i hovrätterna och uttalade, att muntlighet och talans utförande av partsrepresentanter där borde äga rum i alla de fall, där icke båda parterna under den förberedande skriftväxlingen förklarat sig avstå därifrån.
    Herr Löfgren delade inledarens uppfattning, att muntligheten, rätt genomförd, komme att medföra ett i början rent faktiskt men längre fram måhända legaliserat tvång att anlita rättsbildade advokater. Fara vore emellertid, att ett kompromissande mellan olika synpunkter kunde i praktiken leda tillbaka till skriftlighet. Det primära vore av denna och andra anledningar att bestämt slå vakt kring muntlighetens princip.
    I övrigt yttrade sig herrar Oskar Hjertquist, John Kallstenius och Ivar Lagercrantz, varjämte inledaren hade ordet för replik.

H. B.