LUCAS—DÜRR. Anleitung zur strafrechtlichen Praxis. Ein Beitrag zur Ausbildung unserer jungen Juristen und ein Ratgeber für Praktiker. 1. Teil: Das formelle Strafrecht. 5. Aufl. Berlin 1931. Liebmann. XII + 466 s. M. 15.05.

 

    Av Dr HERMANN LUCAS' för tyska jurister välkända tvåbandsverk Anleitung zur strafrechtlichen Praxis har andra delen, Das materielle Strafrecht, under 1929 utkommit i ny upplaga utarbetad av Dr LUDVIG EBERMAYER, och i början av 1931 har även av första delen, Das formelle Strafrecht, utgivits en ny, reviderad upplaga, författad av Ministerialrat Dr ALFRED DÜRR. Sistnämnda del behandlar straffprocessen enligt tysk riksrätt, dock ej med systematisk fullständighet, enär arbetet, såsom ock titeln antyder, främst har ett praktiskt syfte. Av de många i arbetet behandlade ämnena må några här beröras.
    Efter att länge hava inom teori och praxis godtagits såsom ledande princip i fråga om åtals anställande blev legalitetsprincipen lagfäst genom Strafprozessordnung, som trädde i kraft d. 1 okt. 1879. Under årens lopp höjdes dock röster för en mindre sträng åtalsprincip. I samma riktning verkade även krigs- och efterkrigstidens omfattande lagstiftning med dess otaliga straffbestämmelser, som nödvändiggjorde besparingar genom inskränkningar i de statliga uppgifterna. Genom en förordning d. 4 jan. 1924 medgavs sålunda i viss utsträckning i fråga om ringare brott (Übertretungen och Vergehen men ej Verbrechen) tillämpning av opportunitetsprincipen, vilket slagit så väl ut, att förslag om utvidgning av denna princips tillämpningsområde förelagts 1930 års riksdag.
    Anhållen person skall snarast inställas för en domare, som har att senast dagen därpå besluta, om den anhållne skall frigivas eller häktas. Såsom häktningsgrunder nämnas, liksom i de svenska häktningsbestämmelserna, blott fara för flykt eller kollusion, däremot ej, såsom i en del andra länders lagar, fara för att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet, en häktningsgrund, som processkommissionen (II 85 f.) föreslår införlivad med vår lag.
    Beträffande bevisbördan gäller liksom hos oss såsom regel, att bevisskyldigheten åvilar åklagaren jämväl sålunda, att om den tilltalade gör gällande en straffrihetsgrund, t. ex. nödvärn, den tilltalade ej är skyldig styrka denna utan åklagaren har att visa icke-existensen av straffrihetsgrunden (jfr NJA 1912: 518).
    Beaktansvärda synpunkter anföras i fråga om den ömtåliga uppgift, som påvilar försvarsadvokaten.
    För domskrivning ges utförliga anvisningar. De som tadla den ofta knapphändiga motiveringen i svenska utslag, böra med en viss jalusi erfara att, såsom exempel på huru ett tyskt utslag bör avfattas, förf. angående en fingerad inbrottsstöld, därvid två hästar skulle ha tillgripits, uppsatt ett utslag, som tar i anspråk ej mindre än tre trycksidor. Utom grundlig behandling av utslagets innehåll förordar förf. beträffande dess form en

enkel, knapp, klar och bestämd stil samt varnar för den långrandiga och tunglästa kurialstilen, om vilken han anför följande strof:

»Der Satz ist wie ein Bandwurm lang
Von der bekannten Sorte,
Gleicht einem Schachtelhalm und zählt
Einhundertsechzig Worte.
Der Mann, der dieses Ungetüm
Beim erstenmal verstände,
Ihm drückt' ich voll Ergebenheit
Hochachtungsvoll die Hände.»

 

    Medan i svensk rättspraxis förbudet mot reformatio in pejus tillämpas så konsekvent, att t. ex. en åklagare icke på egna besvär kan få överklagade utslaget ändrat till den tilltalades förmån (NJA 1920: 142, SvJT 1923: 90), ej heller en tilltalad på egna besvär och egen begäran bliva dömd strängare än vad överklagade utslaget anger (NJA 1927:3), så gäller enligt tysk rätt förbudet blott till förmån för den tilltalade. På klagan av åklagare eller enskild kärande kan sålunda överklagade utslaget ändras även till fördel för den dömde. Liksom enligt den svenska (NJA 1904:221, 1905:251, 1924: 38) är enligt den tyska rätten underdomstol, till vilken på besvär av ensamt den tilltalade ett mål blivit återförvisat, förhindrad att döma den tilltalade strängare än som skett i överklagade utslaget.
    En intressant utredning ägnas åt brottmålsutslags rättskraft jämte grundsatsen ne bis in idem och det därmed sammanhängande, stundom intrikata spörsmålet om en avdömd brottslig gärning är identisk med en sedermera åtalad sådan gärning (jfr NJA 1891: 213, 1913: 352).
    Målsägandens åtalsrätt enligt svensk lag är som bekant sedan urminnes tid synnerligen vidsträckt, i det att i regel varje brott, med avseende varå målsägande finnes, kan åtalas av denne, och detta vare sig brottet tillika åtalas av allmän åklagare eller ej. Liksom i de flesta andra främmande länder är emellertid i Tyskland målsägandens åtalsrätt betydligt mera inskränkt. I Tyskland är sålunda »Die Privatklage» medgiven väsentligen blott vid ringare brott såsom t. ex. enkelt hemfridsbrott, ärekränkning, lindrigare misshandel o. dyl. I regel gäller därjämte, att sådan talan må väckas först efter ett medlingsförsök inför förlikningsmyndighet.
    Arbetet i dess helhet utmärkes av vanlig tysk grundlighet. Beskrivning av en rannsakning sker detaljerat och livfullt med de agerande personernas yttranden i direkt anföring. Planer över brottsplatser meddelas. Anvisningar ges huru en domare bör skicka sig i olika hänseenden (t. ex »ruhig und würdevoll seinen Platz behaupten», ej skämta i domstolen, ehuru dock »ausnahmsweise einmal eine humoristische Bemerkung nicht absolut unstatthaft ist»). Framställningen är klar och livlig, och förståelsen av de refererade rättsreglerna underlättas genom talrika exempel. Arbetet avslutas med ett sakregister, som ytterligare ökar arbetets värde.

 

Gösta Bäärnhielm.