Domarkonferens i Skånska hovrätten.

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.

Domarkonferens i Skånska hovrätten. Med anledning av ett av justitieministern, statsrådet N. Gärde, utlovat föredrag om rättegångsreformen, vilket skulle hållas vid ett gemensamt möte av de skånska juristföreningarna i Malmö den 13 december 1930, hade till en konferens i hovrätten samma dag inbjudits samtliga häradshövdingar och stadsdomare i Skåne och Blekinge för dryftande av vissa aktuella reformfrågor, varom promemorior utsänts till deltagarna.
Kl. 11 f. m. sammanträdde, i närvaro av justitieministern, statssekreteraren i justitiedepartementet J. Alsén, ledamoten för lagärenden hovrättsrådet P. Santesson samt hovrättens flesta ledamöter, tjänstemän och aspiranter, under presidentens ordförandeskap, alla häradshövdingar i Skåne och Blekinge utom en. Till överläggning förekommo de i nedan intagna promemorior 1—3 angivna överläggningsämnena, inledda, nr 1 av häradshövdingen frih. B. C. Cederström, nr 2 av häradshövdingen I. Öhman och nr 3 av häradshövdingen G. Lindstedt. I diskussionen deltogo, utom inledarna och ordföranden, häradshövdingarna Chr. Ahlgren, J. Hansson, E. Lilienberg, Fr. Ahlgren, H. Edling, J. Linders, A. Brunnberg, B. Petrén och K. Fagerlin. Efter avbrott för måltid fortsattes konferensen kl. 5 e. m., då ytterligare 35 stadsdomare, representerande samtliga rådhusrätter utom Skanör, Ronneby och Karlskrona, kommo tillstädes. Härvid behandlades det i nedan intagna P. M. nr 4 angivna ämnet, inlett av häradshövdingen G. Lindstedt. I denna diskussion yttrade sig ytterligare häradshövdingarna Chr. Ahlgren och frih. Cederström, borgmästarna W. Linder, A. Munck af Rosenschöld, J. Bååth och P. Gamstorp, rådmannen N. Ryding samt ordföranden.

DOMARKONFERENS I SKÅNSKA HOVRÄTTEN. 71 De på förhand utsända promemoriorna, i huvudsakliga delar avfattade av konferensens sekreterare t. f. hovrättsfiskalen M. Heüman, voro av följande lydelse.

1. Åtgärder för undvikande av växling i nämndens sammansättning i ett och samma mål.

    I följande utkast framlägges ett förslag till bestämmande av nämndemännens antal och anordnande av deras tjänstgöring med syfte att samma nämndemän skola komma att deltaga i varje särskilt måls handläggning från början till slut.
    I domsagor där denna princip redan genomförts är det vanligen ordnat så, att nämnden är delad i grupper, vilka tjänstgöra var sin rättegångsdag å årets tio allmänna tingssammanträden, och att uppskov av mål alltid äger rum till motsvarande rättegångsdag nästa sammanträde. På detta sätt kommer måndagsnämnden att få måndagsmålen, tisdagsnämnden tisdagsmålen o. s. v.
    Vid uppgörandet av följande förslag hava i överensstämmelse härmed beträffande varje domsaga rättegångsdagarna under de allmänna tingssammanträdena tänkts uppdelade på olika serier, så att mellan två rättegångsdagar hörande till samma serie under ett ting alltid fyra veckor komma att förflyta. Antalet serier kommer då att överensstämma med det antal rättegångsdagar, som ingår i varje allmänt tingssammanträde resp., i domsaga eller tingslag med flera än tio allmänna tingssammanträden om året, infaller under en tid av fyra veckor. Det kommer sålunda att variera mellan 1 och 4. När uppskov i ett mål erfordras, meddelas detta alltid till rättegångsdag tillhörande samma serie. Nämndemännen indelas i lika många grupper som antalet serier (1—4). Varje grupp består av 12, 9 eller 8 nämndemän, i allmänhet beroende på vilket antal nämndemän som i domsagan eller tingslaget i fråga för närvarande samtidigt brukar tjänstgöra i rätten. Varje grupp tjänstgör å viss serie rättegångsdagar. Varje nämndeman kommer sålunda — bortsett från slutsammanträdena — i regel att tjänstgöra en rättegångsdag var fjärde vecka, summa 10 dagar om året. Om det skulle anses önskligt, kunna grupperna en gång årligen — t. ex. vid hösttingets början — byta serier.
    På grund av svårigheten att minska det nu bestående antalet nämndemän torde det i några fall vara nödvändigt att indela nämndemännen i flera grupper än som betingas av antalet serier. I dylikt fall bör den överskjutande gruppen nämndemän anlitas för extra förrättningar och byte ske en eller två gånger årligen.
    Följande uppställning utvisar för varje domsaga eller tingslag det nuvarande antalet nämndemän, antalet nämndemän som för närvarande samtidigt tjänstgöra i rätten, antalet rättegångsdagar under fyra veckor, antalet nämndemän som enligt de i promemorian angivna grunder föreslås skola finnas i domsagan eller tingslaget, ävensom dessa nämndemäns indelning i grupper.

Domsagans eller tingslagets namn	Nuvarande antal nämndemän	Antal f.n. samtidigt tjänstgörande nämndemän	Antal rättegångsdagar under fyra veckor	Förslagets antal nämndemän och dessas indelningi grupper
Östra hds domsaga	17	8 eller 9	2	18 (2 x 9)
Medelsta hds	14	9	2	18 (2 x 9)
Bräkns hds	14	7	2	16 (2 x 8)
Listers hds	16	8	2	16 (2 x 8)
Ingelstads o. Järrestads hds	24	8	2	24 (3 x 8)
Gärds och Albo hds	24	8	2	24 (3 x 8)
Villands hds	12	8	2	16 (2 x 8)
Östra Göinge hds	12	8	2	16 (2 x 8)
Västra Göinge hds	12	8	3	24 (3 x 8)
Norra Åsbo hds	12	8	2	16 (2 x 8)
Södra Åsbo och Bjäre hds	24	8	2	24 (3 x 8)
Oxie och Skytts hds	24	8	4	32 (4 x 8)
Torna och Barra hds	24	8	3	24 (3 x 8)
Vemmenhögs m. fl. hds	36	9	2 (3)	36 (4 x 9)
Färs hds	16	8	2	16 (2 x 8)
Frosta tingslag	16	8	3	24 (3 x 8)
Eslövs tingslag	12	12	1	12
Rönnebergs m. fl. hds	36	9	2 (3)	36 (4 x 9)
Luggude hds	12	8	2 (3)	24 (3 x 8)

Anmärkningar.

    Ingelstads och Järrestads hds domsaga. Då antalet rättegångsdagar under 4 veckor är 2, skulle enligt de ovan uppställda grunderna nämndemännens antal egentligen hava minskats till 16. Med hänsyn till svårigheten att genomföra en sådan minskning föreslås emellertid, att med bibehållande av nuvarande antal nämndemän dessa — på sätt redan äger rum — fördelas på 3 grupper med 8 nämndemän i var grupp. Första och andra gruppen tjänstgöra å var sin serie rättegångsdagar. Den tredje gruppen tjänstgör vid rannsakningar och andra extra förrättningar. Denna grupp byter årligen vid hösttingets början tjänstgöring med någon av de övriga.
    Gärds och Albo hds domsaga. Se anm. vid Ingelstads doms.
    Södra Åsbo och Bjäre hds domsaga. Se anm. vid Ingelstads doms.
    Vemmenhögs m. fl. hds domsaga. Då antalet rällegångsdagar under 4 veckor är 2, skulle enligt de ovan uppställda grunderna nämndemännens antal hava minskats till 18 eller, enligt Ingelstadstypen, till 27. Emellertid kan det med hänsyn till de långvariga tingssammanträdena i domsagan ifrågasättas, om icke antalet rättegångsdagar under en 4-veckorsperiod borde utökas från 2 till 3. I sådant fall kan det nuvarande antalet nämndemän bibehållas och delas i 4 grupper, av vilka en reserveras för extra förrättningar.
    Rönnebergs m. fl. hds domsaga. Se anm. vid Vemmenhögs doms.
    Luggude hds domsaga. D:o.

I några av de här ovan nämnda domsagorna, där antalet rättegångsdagar under en 4-veckorsperiod utgör 2 och där alltså 2 grupper av nämndemän skola tjänstgöra å de allmänna tingssammanträdena, inträffar det någon gång, att antalet rättegångsdagar under 4-veckorsperioden ökas till 3 (Ingel-

DOMARKONFERENS I SKÅNSKA HOVRÄTTEN. 73stads, Luggude) eller inskränkes till en (Medelsta, Bräkne, Gärds, Östra Göinge). För att kontinuiteten även i dessa fall skall kunna upprätthållas, kan det bliva nödvändigt att inkalla båda grupperna lill tjänstgöring å samma rättegångsdag.¹

2. Åtgärder för undvikande av växling i ordförandens person i ett och samma mål.

I anknytning till ovan gjorda förslag till rättegångsdagarnas serieindelning skulle helt schematiskt det uppställda problemet enklast lösas så, att genomgående samme ordförande tjänstgjorde inom samma serie. Sålunda kunde och borde städse häradshövdingen på sin lott taga minst en serie. Där biträdande domare finnes, erhåller denne lämpligen en serie och förste notarien den återstående serien, då som regel biträdande domare allenast finnes i domsaga med minst tre rättegångsdagar under fyra veckor. Denna ordning är genomförd i Torna och Bara domsaga. I Oxie och Skytts domsaga har häradshövdingen två serier, biträdande domaren och förste notarien var sin.
I domsagor utan biträdande domare med tre serier rättegångsdagar torde tjänstgöringen bäst ordnas så, att häradshövdingen tager två av serierna på sin lott och förste notarien den tredje. Ur de synpunkter som framkomma under det tredje överläggningsämnet borde denna ordning bliva regel i medelstora domsagor. Finnas blott två serier, bör häradshövdingen taga hela den ena serien odelad, men kan, på grund av gällande bestämmelser om det antal ting från vilket häradshövdingen kan erhålla befrielse samt om tingssittningens begränsning för biträdena, icke hela den andra serien läggas på förste notarien, utan torde han av denna lämpligen taga antingen sex dagar i sträck eller ock tre i sträck under vartdera tinget eller två under hösttinget och fyra under vårtinget.

3. Om ökning av antalet tingssammanträden, så att vart och ett blott behöver omfatta en rättegångsdag och kan avslutas i författningsenlig tid.

Sedan de åtgärder som berörts under första och andra överläggningsämnet blivit genomförda, torde i domsagor om ett enda tingslag med tingsställe och kansli på samma ort icke något intresse tala för att ett flertal rättegångsdagar sammanföras till ett tingssammanträde, utan torde en jämn arbetsfördelning bäst främjas genom rättegångsdagarnas utslående på ett ökat antal sammanträden. Härigenom underlättas också efterlevnaden av den ur den rättssökande allmänhetens synpunkt viktiga bestämmelsen i K. Br. 27 maj 1801 därom att rättens sessioner som regel ej böra sluta senare än kl. 7 på aftonen. I domsagor med två serier rättegångsdagar synes därför lämpligen böra hållas tingssammanträde var 14:e dag. I domsagor med tre serier torde jämväl som regel sammanträden var 14:e dag, vart annat om

¹ Efter konferensen har från flera domsagor ingått meddelande, att de föreslagna principerna komma att tillämpas redan fr. o. m. 1931.

74 K. J. S.en och vart annat om två rättegångsdagar, anses vara att föredraga framför tre sammanträden på fyra veckor. Först när antalet serier stiger till fyra, synes böra tagas under övervägande lämpligheten av sammanträdens anordnande tätare än var annan vecka. Frågan har ett visst samband med det föreliggande förslaget till reform av inskrivningsväsendet, enligt vilket inskrivningsärendena skulle överflyttas från rätten till domaren för att av honom i alla domsagor handläggas vid inskrivningssammanträde å kansliet viss dag varje vecka.
    På grund av nämndemännens medverkan vid tingen har det hittills ansetts naturligt att man, för sparande av nämndens tid, sökt å varje rättegångsdag sammanpressa handläggningen av största möjliga antal mål, vilket ofta lett till att tingen pågått till sent på aftonen, ja långt in på natten. Frånsett det författningsstridiga i de nattliga tingssammanträdena, medför angivna ordning bestämda olägenheter för rättsskipningen. Rättens ordförande måste ofta känna en stark press på sig att få slut på tinget i laga tid. Förhandling och vittnesförhör påskyndas, och benägenheten för uppskov ökas. Svårighet möter att utsätta målen till vissa klockslag på dagen, då härigenom luckor skulle kunna uppstå i handläggningen och sålunda sessionens avslutande ytterligare fördröjas. Men mest betydande är måhända olägenheten att rätten icke får tid att överlägga till dom samma dag målet handlagts, medan dess detaljer ännu äro i färskt minne för domare och nämnd. De långa föredragningslistorna bliva därigenom ett hinder jämväl för tillämpningen av lagbudet, att när mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, dom såvitt möjligt skall avkunnas innan sammanträdet ändas.
    Alla dessa olägenheter kunna undanröjas genom en radikal förkortning av sessionernas längd. Dessa böra icke inkräktas genom långvariga överläggningar till dom före sessionens början eller genom mottagande vid dombordet av inskrivningsärenden, och de böra ej pågå längre än att rätten inom normal arbetstid hinner — vid sessionens slut eller under luckor som uppstå på grund av målens utsättande till bestämda klockslag — hålla överläggning till dom i de överlämnade målen, även om utslaget icke alltid kan avkunnas samma dag. Genom målens rationella fördelning å uppropslistan och deras sammanförande i mindre grupper, med angivande att dessa ej komma att vinna handläggning före visst klockslag, kan samtidigt allmänhetens — parters och vittnens — berättigade intresse av att icke behöva sätta till hela dagen i väntan på ett visst mål tillgodoses.
    Nu ifrågasatta åtgärder kunna tydligen leda till behovet av flera rättegångsdagar än för närvarande. Särskilt torde i medelstora domsagor en ökning från 2 till 3 per tingssammanträde böra tagas under övervägande och i samband därmed ett utslående av rättegångsdagarna på ett ökat antal sammanträden i enlighet med vad ovan ifrågasatts. De svårigheter vid genomförandet av den ifrågasatta ordningen, vilka bero av hänsyn till nämnden, kunna, såsom under första överläggningsämnet utvecklats, undgås genom att nämndemännens antal lämpas efter antalet rättegångsdagar.

4. Om föreläggande för parter att komma personligen tillstädes samt andra åtgärder under nu gällande processordning för rättegångens koncentrerande och målens behöriga utredning. (Processreformer utan lagändring.)

Några av de mest framträdande bristerna i nu gällande processordning — särskilt rättsskipningens långsamhet och frånvaron av en effektiv materiell processledning — kunna genom en noggrannare tilllämpning av gällande lagstadganden i viss utsträckning botas. I detta hänseende må särskilt erinras om de i rättegångsbalken och därunder införda författningar givna stadgandena 1) om omedelbart framläggande i rättegången av fakta och bevismedel, 2) om parts personliga avhörande, 3) om muntlig förhandlingsform, 4) om meddelande av uppskovsbeslut samt 5) om avkunnande av dom.

    1) RB 14 kap. 3 § 1 stycket stadgar rörande omedelbart framläggande av fakta och bevismedel: »Käranden skall, evar rättegången börjas, alla dess skäl och bevis genast framte, och svaranden sammaledes. Håller någon de bevis uppsåtligen inne, som till ljus i saken tjäna, böte fem, eller tio daler, eller mera, allt som domaren prövar honom däri brottslig vara.»
    Jämlikt detta lagrum åligger det part:
    att redan vid första rättegångstillfället utveckla sin talan (käranden grunden för sitt anspråk och svaranden de av honom invändningsvis åberopade fakta),
    att vid samma rättegångstillfälle — i den mån motpartens ställningstagande därtill giver anledning — nämna sina bevis (t. ex. uppgiva vittnenas namn och vad de skola höras om),
    samt att, i händelse bevisning icke blivit förebragt vid första rättegångstillfället, vid nästa rättegångstillfälle på en gång förebringa all sin bevisning. (Jfr KALLENBERG: Svensk Civilprocessrätt II s. 210—219 och Festskrift tillägnad Axel Hägerström 1 s. 42 och 43, ävensom Askimspromemorian — SvJT 1925 s. 39 — punkt 3; Sveriges stadsdomares prom. — SvJT 1926 s. 95 — p. 3.)
    För uppnåendet av den med lagstadgandet avsedda koncentrationen kan svaranden i stämningsresolutionen lämpligen anmanas att, om han bestrider käromålet, viss tid före inställelsedagen till domstolen inkomma med skriftligt svaromål i två exemplar, av vilka det ena genom domstolens försorg tillställes käranden. (Jfr Askimsprom. p. 2 och Sveriges häradshövdingars prom. — SvJT 1925 s. 496 — p. 2.)

2) I RB 15 kap. 1 § stadgas om parts personliga avhörande i tvistemål: »I — — — tvistemål må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta komma, när domaren det fordrar.»
Rätten bör sålunda i de fall, där parts personliga hörande kan vara

¹ Se SvJT 1929 s. 157.

76 K. J. S.av betydelse för vinnande av fullständigare, tillförlitligare eller snabbare utredning i målet, ålägga part personlig inställelse. (Jfr Askimsprom. p. 4; Häradshövdingarnas prom. p. 5 och 3; Stadsdomarnas prom. p. 6.)
Om stämningsansökningen giver vid handen att parts personliga avhörande är av betydelse, kan i sammanhang med stämningsresolutionen endera eller båda parterna anmodas att komma personligen tillstädes. Exempelvis bör i barnuppfostringsmål stämningsresolutionen städse innehålla anmodan till båda parterna att komma personligen tillstädes vid första rättegångstillfället, därest käromålet bestrides. (Jfr Askimsprom. p. 4.)

3) I RB 14 kap. 1 § stadgas om förhandlingsformen: »I underrätt bör käromålet muntligen föreställas, där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skriftligen ske må; och varde då parterne ej tillåtet, att flera än en skrift vardera inlägga, där saken ej är av dess större vikt.»
Jämlikt detta lagrum åligger det rätten ex officio att tillse att, där så ske kan, parterna muntligen utveckla sin talan. (Jfr KALLENBERG: Svensk Civilprocessrätt II s. 77—79, 121—131 samt Askimsprom. p. 8.) För att muntlig partsförhandling skall komma till stånd erfordras, utöver ett noggrant iakttagande av vad ovan under 1 och 2 anförts, bland annat att rätten endast tillåter i målet fullt insatt ombud att utföra parts talan. Den muntliga förhandlingsformen främjas även genom efterlevnad av lagens förbud mot onödiga uppskov; se nedan under 4.

    4) RB 14 kap. 3 § 2 stycket stadgar rörande meddelande av uppskovsbeslut: »Nu söker endera parten uppskov i saken, för ty, att han vill flera bevis skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskov; lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken ändå avgöras skall, allt som omständigheterna det fordra.»
    Av stadgandet följer:
    att uppskov endast skall meddelas, då part kan åberopa vägande skäl för uppskov (jfr Häradshövdingarnas prom. p. 4 och Stadsdomarnas prom. p. 5);
    att, därest part anhåller om uppskov för bevisning eller för vidare utveckling av sin talan och domstolen finner fullgiltig anledning till det begärda anståndets beviljande, målet skall uppskjutas med föreläggande för parten att å uppskovsdagen slutligen utföra sin talan, vid äventyr att saken ändå avgöres (jfr KALLENBERG: Svensk Civilprocessrätt II s. 241—256 och Festskriften s. 45—47, Askimsprom. p. 6 samt Häradshövdingarnas prom. p. 3); samt
    att, därest uppskov med slutligt föreläggande meddelats, nytt uppskov endast skall medgivas, om det varit omöjligt för parten att anskaffa ett bevis som parten ej bör förvägras att framlägga, eller det eljest yppar sig något oförutsett och fullgiltigt skäl för uppskov; och

DOMARKONFERENS I SKÅNSKA HOVRÄTTEN. 77bör även i detta fall slutligt föreläggande meddelas (jfr KALLENBERG, Festskriften s. 47).
Har part vållat onödigt uppskov i målet, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av partens ersättning för rättegångskostnad. RB 21 kap. 3 § stadgar nämligen: »Den saken tappar, gälde sin vederdeloman det allt åter, som han trängd varit därå kosta.» Lämpligen bör uttrycklig motivering till rättegångskostnadsbeloppets bestämmande intagas i utslaget. (Jfr Askimsprom. p. 6, Häradshövdingarnas prom. p. 6 och Stadsdomarnas prom. p. 13.)

    5) Rörande doms avkunnande stadgas i RB 2 kap. 3 §: » — — — och give häradshövding i var sak utslag, efter ty det ske kan, innan han ifrån tingstad reser.» I 7 § i Kungl. förordningen den 17 maj 1872 ang. ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting föreskrives: »När mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan, men eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget.»
    Dom skall således om möjligt meddelas samma dag målet överlämnas. (Jfr Askimsprom. p. 10 och Stadsdomarnas prom. p. 14.)
    Dessa stadganden motiveras icke allenast av lagstiftarens önskan att påskynda målens avgörande. De äro även ägnade att leda till en grundligare förberedelse från rättens sida av varje måls handläggning och därmed till en bättre utredning av målet. Och slutligen bör överläggningen till dom lämpligen äga rum medan rättens ledamöter hava ett färskt intryck av vad i målet inför rätten förekommit. Även i sådana fall, då det icke är antagligt att dom kan omedelbart avkunnas, bör av sistnämnda skäl — framför allt i häradsrätterna — överläggning till dom alltid äga rum samma dag målet överlämnats till rättens prövning. Med justering och avkunnande av domen må vid behov anstå till senare dag. Självklart bör utslagets avkunnande ske under samme ordförande som slutligen handlagt målet, något som undantagslöst tillämpas vid häradsrätterna i Skåne och Blekinge, när det ej omöjliggöres genom sjukdomsfall.

K. J. S.