MEDDELANDEN.

    Förslag till enhetlig civilprocesslagstiftning i Polen. Polska republikens s. k. kodifikationskommission har i mars 1930 till landets justitieministerium avlämnat utkast till enhetlig civilprocesslag för Polen. Då det givetvis även för svenska jurister kan vara av intresse att taga del av utkastets huvudpunkter, skall här några av dessa i korthet omnämnas. En utförligare redogörelse står att läsa i Zeitschrift für Ostrecht 1930 s. 691.
    Lagförslaget berör endast själva förfarandet i tvistemål samt vissa delar av exekutionsrätten, men avser i de delar, som avhandlas, en i stort sett enhetlig reglering för rikets olika delar. Det har för lagstiftaren gällt, att genom en syntes av skilda system åstadkomma en lag, som i minsta möjliga mån skulle verka ändrande på de rättssedvänjor, som förut rått i de olika delar av Polen, vilka tidigare tillhört tyska, österrikiska och ryska rättsområden. I någon mån har förslaget också blivit lidande av dessa kompromissträvanden.
    Vad förfarandets ledande grundsatser beträffar, föreslås en synnerligen modifierad dispositionsrätt för parterna över processföringen. Domstolen tillägges sålunda ett kraftigt inflytande på processledningen, i det den äger avgöra frågor om kumulation av mål, uppdelning på flera mål av anhängiggjord talan, uppskov o. d. Vad särskilt angår sistnämnda fråga, äro parterna förhindrade bestämma över förhandlingsterminerna och uppskovens antal, och de kunna blott överenskomma om förfarandets stillastående för viss längre tid, nämligen över 3 månader. Fördelarna av denna anordning ligga i öppen dag. För åstadkommande av koncentration i rättegången har kommissionen icke tillgripit den s. k. eventualmaximen i dess skarpare form, utan uppställer förlust för part att införa nya rättsgrundande fakta eller begagna ytterligare bevismedel som påföljd endast i det fall, att domstolen finner en illojal förlängning av rättegången åsyftad av parten. Om part eljest är vållande till att processen drager för långt ut på tiden, kan detta komma att få betydelse för frågan om rättegångskostnaderna. Förslaget har här efterbildat stadgandena i tyska ZPO §§ 279 och 283. Till ordning och reda i processen bidraga också de absoluta reglerna om forum- och skiljemannainvändningars framställande, innan svaromål avgives i själva saken.
    Även vad angår anskaffandet av viss utredning och förebringandet av bevisning, har domstolen tillerkänts visst inflytande. Ehuru det i civilprocessen gäller privata rättsintressen, anses domstolen icke alltid kunna inskränka sig till att döma i saken blott på grundval av de förklaringar och den bevisning parterna åberopat och anfört. Sålunda har lagförslaget upptagit regler om rätt för domstolen att ex officio föranstalta om parternas hörande beträffande viss, av domstolen för viktig ansedd fråga eller om bevisupptagning i samma syfte. Det förstnämnda kan givetvis praktiskt taget icke ske mot vederbörande parts vilja, och för vissa bevismedel, t. ex. sakkunnigas hörande eller syn, kan part vägra lämna nödigt kostnadsförskott. Vidare undandrages parterna rätt att bestämma över tid och plats för bevisnings upptagande; dessa frågor avgöras av processdomstolen enligt lagens regler.
    Förslaget bygger på offentlighets-, muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna för rättegången i första instans. Principiellt skall varje partsförklaring,

bevisupptagande och slutanförande ske inför processdomstolen, som därvid bör vara sammansatt av de personer, vilka sedermera döma i saken. Är detta sistnämnda av något skäl omöjligt, skall ny bevisupptagning äga rum. Domstolen kan undantagsvis besluta om rättshjälp av annan domstol i form av bevisupptagning inför denna i parternas närvaro, t. ex. därest kostnadssynpunkterna oundgängligen så kräva. I motsvarande fall kan processdomstolen ock tillåta åberopande av bevis, vilka anförts i annan rättegång. Undantag från muntlighetsprincipen har efter tidigare ryskt mönster stadgats i bagatellmål, där skriftlig förklaring kan göra tillfyllest. Vidare förekommer förberedande skriftväxling, antingen frivillig eller efter domstolens anordning, varjämte förslaget stadgar skriftligt svaromål i invecklade saker, vilket dock icke medför någon befrielse från regeln om ett fullt kontradiktoriskt förfarande.
    Principiellt uppställes regeln om fri bevisprövning, men på denna punkt har kommissionen haft stora svårigheter att kämpa med. I vissa delar av landet, nämligen det s. k. Kongresspolen, hava sedan gammalt tillämpats regler om skriftliga handlingar såsom uteslutande bevismedel vid vissa rättsförhållanden, såsom försträckning, pantavtal, bolagskontrakt och depositionsavtal. Lagstiftaren har här haft att välja mellan å ena sidan slopandet av dessa inskränkningar i den fria bevisrätten och å andra sidan formföreskrifternas utsträckande till republikens hela rättsområde. Lösningen av frågan har dock ställts på framtiden såsom mera sammanhängande med en framtida enhetlig civillagstiftning. Bortsett från nu berörda viktiga inskränkningar, råder enligt förslaget full frihet i fråga om bevismedlens användande och värdering. Vittnesjäven hava avskaffats under hänvisning till den psykologiska iakttagelsen, att s. k. jäviga personer ofta uttala sig synnerligen objektivt och försiktigt om relevanta fakta av fruktan att verka partiska och osannfärdiga. Härjämte äro ju dylika personer oftast bäst underrättade om i målet viktiga förhållanden. Av sistberörda skäl har förslaget också upptagit regler om parts utsago som bevismedel, vilket för de fordom ryska delarna av republiken är en fullständig nyhet och för de områden, där tysk rätt tillämpats, delvis ersätter den normerade partseden. Partsutsagan, som kan avläggas allenast av fysisk person men icke av juridisk persons organ, kan, därest domstolen prövar det nödvändigt, fästas med ed, men domstolen är dock fullt fri vid värderingen av dylik partsed, jämförd med annan bevisning i målet. Spörsmålet om den s. k. bevisbördan i tvistemål behandlas icke i lagförslaget.
    Advokattvång föreskrives i allmänhet icke vid underrätterna utan blott i de fall domstolen anser mera invecklade samt i mål, där viss domstol i första instans är behörig med hänsyn till tvisteföremålet (ratione materiæ), vilka sistnämnda fall sålunda alltid anses kräva en besvärligare utredning
    Appell är tillåten även i saker, där tvisteföremålet är av ringa värde. Appellförfarandet är principiellt icke tänkt såsom ett återupprepande av vad som förekommit vid underrätten, utan den högre instansen förordnar om bevisupptagning eller viss utredning, blott när åberopat bevismedel avvisats eller bristfälligt utnyttjats av underrätten. Ny utredning, som av part åberopats, tillåtes icke, om det varit parten möjligt förebringa samma material redan vid förhandlingen i första instans. Regeln är dock icke obligatorisk, utan överinstansen kan upptaga förklaringar och bevis, som befinnas väsentliga för målet. Som skäl härför anföres, att part vid underrätten, i betraktande av det sätt varpå mot

parten utfört sin talan, saknat anledning komma med viss utredning, vilken sedermera med hänsyn jämväl till underrättens domsmotivering eller motpartens argumentering i appellinstansen befinnes nödvändig. Förslaget upptager som regel icke återförvisning till underrätten för ny utredning och nytt bevisupptagande. Denna ståndpunkt är från viktiga synpunkter, såsom av billighets- och snabbhetshänsyn att föredraga, medan åter ur andra, såsom från synpunkten av ututredningens allsidighet respektive underdomstol är bäst ägnad för förnyad handläggning av målet. Republikens högsta domstol kan enligt lagförslaget karaktäriseras som en kassationsdomstol, men den viktiga modifikationen märkes, att därest icke något väsentligare rättegångsfel i underinstansen förelupit och högsta domstolen finner klagandens synpunkter i fråga om själva saken berättigade, samma domstol själv avkunnar slutlig dom i målet. En egentlig kassation vore i dessa fall onyttig och tidsödande, enär den närmaste undre instansen i varje fall beträffande rättsfrågan måste antagas bunden av den mening, som tagit sig uttryck i kassationsbeslutet. Erfarenheter från den franska kassationsprocessen kunna ju icke sägas ägnade att mana till ett fullständigt efterbildande av det franska systemet i denna del.

I. A.