Ändringar i finska dödförklaringslagen. Ett icke ringa antal personer, som deltagit i 1918 års finska uppror, försvunno under upproret eller omedelbart efter dess kuvande utan att sedermera låta höra av sig och utan att anmälan om deras dödsfall ingått till vederbörande registreringsmyndigheter. Endast i undantagsfall har dödförklaring utverkats å dessa personer. Kyrkoböcker och civilregister belastas därför med anteckningar om dem, ehuru flertalet med all sannolikhet ej är i livet och återstoden knappast någonsin torde återvända till hemlandet.
    Enligt 1901 års finska lag om försvunnen persons förklarande för död får ansökning om dödförklaring göras av den försvunnes make, närmaste skyldeman eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen. Då det ansetts ej kunna antagas, att i förevarande fall sådana intressenter komma att begära dödförklaring, har till undanröjande av ovan angivna missförhållande i en lag av d. 5 dec. 1930 stadgats, att dödförklaring av den, som försvunnit under väpnat uppror, skall — i likhet med som gäller för den som försvunnit under krig — kunna ske, när tre år förflutit efter det kalenderår, då han senast veterligen levat, samt att initiativrätt till dödförklarings sökande medgives jämväl allmän åklagare, som därtill bemyndigats av landshövdingen. Kostnaden för sådan dödförklaring skall, där kvarlåtenskap ej finnes, utgå av allmänna medel.

 

    Den tysk-österrikiska rättsgemenskapen. Ett utskott för den tyskösterrikiska »Arbeitsgemeinschaft» har under oktober 1930 beslutat hemställa till de deputerade för tyska juristmötet (Deutscher Juristentag), att upptaga följande frågor vid nästa möte:
    1) Vilka garantibestämmelser äro nödiga och möjliga för att mellan Tyskland och Österrike upprätthålla en enhetlig rättsskipning på straffrättens område efter antagandet av den blivande gemensamma strafflagen (se SvJt 1927 s. 430), och vad böra sådana bestämmelser innehålla? I motiveringen för denna hem-

90 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.ställan framhålles, att det även efter en materiell rättsenhet vore att befara, att de båda ländernas högsta instanser komme att i åtskilliga frågor träffa olika avgöranden. Bland de olika utvägar, som kunde ifrågasättas för att förebygga detta, vore den radikalaste att inrätta en gemensam högsta instans, som emellertid ej skulle ständigt fungera utan endast skulle från fall till fall sammansättas av ledamöter från båda domstolarna.
    2) Är det nödigt och önskligt att åstadkomma en överensstämmande utbildning av tyska och österrikiska jurister inom ramen av de ämnen, som beröras av rättsgemenskapen, och vilka vägar böra härvid beträdas? Enligt utskottets mening kunde rättslikheten ej blott vad angår straffrätten utan äveni övrigt ej främjas bättre än genom en sådan anordning.